Mammans oviktiga återhämtning 

Nu har ju maken börjat kunna natta och dottern sover generellt bättre så trots att hon bara vill tröstas av mig på natten får jag ändå både mer sömn och mer egentid. Och jag ser tillbaka på vilket elände jag har genomlevt. Och tänker på en tanke som gnagt i mig. 

När T var nyfödd sov hon väldigt dåligt och nätterna var ett evigt ammande, skummande och vaggande. Jag sov väldigt väldigt lite. Och jag minns att jag tänkte att det var onödigt att väcka maken och be honom ta henne eftersom hon ändå skulle amma snart. Men jag skulle behövt den där vilan emellan amningarna. 

När hon var några veckor gammal fick jag en kris då allt kändes mörkt. Allt jag kunde se framåt var sömnlösa nätter, smärtsam amning och att ha den där bebisen fastklistrad vid mig. Jag ville ingenting. Jag pratade med min man och grät massor och sen vände långsamt humöret fast situationen inte ändrades. 

Åh vad jag skulle behövt vila. Men jag tänkte käckt att det är bättre att en är trött än båda. Fast jag var faktiskt fysiskt sargad efter graviditet och förlossning. Min återhämtning skulle ha haft högre prioritet. 

Elisabeth Lindroth sammanfattar det hela:

Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta.

Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika ”synd” om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till.

Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta.

Det är som att det nästan är pinsamt att vara nybliven mamma och inte klara av att vara ensam förälder, även om barnet skulle ha två föräldrar. (Tänk vad många som egentligen skulle vara sjukskrivna efter förlossningen men inte ens kommer på tanken att man kan vara det.) Mamman ska liksom vara ståndaktig superkvinna ”för såhär är det att få barn” medan pappan kan få vara en individ med sin personlighet, kropp, behov och förutsättningar. Ja alltså så kände jag i alla fall. Fast det fattade jag först efteråt när jag redan hade tagit alla de där nätterna. Det var dumt. 

Annonser

Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.

Våndan med vikten

Jag blev så lättad av att lyssna på senaste avsnittet av Förlossningspodden där Sandra bland annat pratar om att hon efter förlossningen mådde så psykiskt dåligt av sin viktuppgång sedan graviditeten att hon inte ville gå ut. Det var så skönt att höra att förändringarna i kroppen som hör till en graviditet inte är så lätta att hantera för alla. Då känns det lite mer okej för mig att känna så.

Samhället tycker såklart att du bara ska stå ut med allt möjligt som händer kring barnafödande. Att du ska ta det med en klackspark liksom. För du ville väl ha barn? Du ska väl inte bry dig om att du inte känner igen dig själv? Du har ju ett barn! Eller förresten du ska visst bry dig och banta ner dig och bli smal. Du svälter dig väl gärna nu när du inte får sova, aldrig vara ifred och aldrig får äta i lugn och ro! Annars kan vi hjälpa till med att fråga om du fortfarande är gravid.

Jag har skrivit tidigare om att jag också mådde rätt dåligt av hur min kropp såg ut efter förlossningen (inte lika dåligt som Sandra). Det är något jag tänker på inför att skaffa ett till barn. Det finns många skäl till att jag verkligen inte vill vara gravid igen och vikten är ett av skälen. 

Jag tycker inte att den förvandling min kropp gick igenom var särskilt mysig eller trevlig. Det var obehagligt och jag var rädd. Det var jobbigt att leva med ovissheten och att inte alls ha kontroll över kroppen. Att jag inte visste vad som skulle hända med min kropp nästa dag, nästa vecka och nästa månad. Och förstås hur den där omtalade förlossningen skulle gå.

Att banta i flera månader när jag tog hand om ett krävande spädbarn var väldigt jobbigt. Och att sen när jag landat på startvikten ändå möta en kropp som inte alls såg ut som innan graviditeten. Det var tungt. Inte för att jag tycker att den här nya kroppen är så särskilt ful. Men annorlunda. Ovan. Jag börjar vänja mig men det tar tid. Och kläderna passar inte.

Jag är rädd för vad en andra graviditet kan göra med min kropp. Både under graviditeten, förlossningen och tiden efter. Tänk om jag mår lika illa, har lika ont, är lika ledsen och lika trött? Kommer jag orka det med T att ta hand om hemma? Tänk om jag går upp lika mycket? Kommer jag orka banta med två barn? Kommer jag ändra kroppsform igen och få byta garderob igen? Kommer jag få permanenta skador? Eller skador som ”bara” är tillfälliga och läker? 

Nej särskilt sugen är jag inte. 

Nio månader är inte en kort tid

Idag är T nio månader gammal. Så nu har hon varit utanför mig lika länge som hon bott inuti. Och jag slås återigen av hur fel jag tycker att det där påståendet är: ”det är bara en kort tid”. Nio månader är inte en kort tid. Kanske om du är på ett sjukt tråkigt jobb och allt är samma varje dag. Men inte om du är med ett litet barn. Eller har en jobbig graviditet.

Jag blev faktiskt ganska arg varje gång någon sa sådär under min graviditet. För jag tror att det i grund och botten handlar om kvinnoförakt. Okunskap om kvinnohälsa som grundar sig i kvinnoförakt. Ingen skulle säga att nio månader med magsjuka är en kort period bara. Eller nio månader med ryggskott. Eller nio månader med migrän. Eller nio månader med fruktansvärd trötthet. Eller nio månader med ångest. Eller nio månader med klåda. Detta är bara ett urval av alla de helt normala naturliga saker som kvinnor kan uppleva under en graviditet. Oftast inte hela perioden, men en del har det tyvärr så. Och eftersom det är på grund av graviditeten förminskas dessa symtom till något som du ska stå ut med eftersom det ju inte är en sjukdom att vara gravid. Och inte ta några mediciner som lindrar eftersom det kanske kan skada fostret. Helst ska du jobba heltid också. Så gör en duktig gravid. 

Så snälla säg inte att nio månader är en kort tid. Inte till mig i alla fall. Grrr.

Fostret är en parasit

Lyssnade på Genushistoriepoddens avsnitt Föda barn 1700-2017 (Lyssna! Så intressant!) och reagerade på en liten detalj. Under någon tid kallade man fostret i magen för parasit. Och det är precis vad det är. Fostret lever på bekostnad av mamman. Om du vill vara gravid är det helt okej men om du inte vill det är det en rätt ondskefull tortyr. Och detta är mitt huvudargument för att vi måste ha fri abort (apropå barnmorskan som inte vill göra abort).

Om vi har ett gäng människor som lever ihop kommer de ha sex med varandra. Och när de har sex med varandra kommer det bli en del oönskade graviditeter hur mycket vi än försöker skydda oss från det. Och då kommer vi till vad den gravida kvinnan offrar om hon behåller fostret.

Fostret påverkar bland annat:

  • Din hälsa. Både under graviditeten och efter förlossningen. Både fysiskt och mentalt. Du kan inte veta innan om det kommer gå hur smidigt som helst eller om du kommer få men för livet.
  • Din ekonomi. Du kanske måste vara sjukskriven, gå ner i tid eller ta ut föräldrardagar för att klara av det. Det är dyrt. Föräldraledighet är också en rejäl sänkning av din lön. Och sen påverkar allt detta förstås din pension. Och du kan förstås inte veta innan om du behöver vara sjukskriven osv. 
  • Ditt utseende. Du går upp och ner i vikt, ändrar form och förklarar muskler. Du kan heller inte veta innan hur just din kropp kommer förändras.

Ändå tycker abortmotståndare att du som kvinna måste offra dig och nära varje litet foster som naglar sig fast i din kropp, för att det är ett liv. Du ska inte kunna välja. När och var annars i samhället förväntas någon förbehållslöst offra hälsa, ekonomi och utseende för en okänd människa? Förväntas jag donera en njure till en okänd människa bara för att den människan lever? Nej. 

Jag tror att abortmotstånd grundar sig i ett kvinnoförakt. En oförmåga att se kvinnan som lika mycket värd som mannen. Att en annan människas liv inte är mer värt än hennes.

Träning med Föda barn-podden

Åh vad gillade avsnittet om träning på Föda barn-podden. Klokt, snällt och vettigt. Lofsan pratar om att hitta balans i träningen under och efter graviditeten. Hon säger att många av de träningsglada kvinnor hon möter har svårt att hantera den stora förvandlingen kroppen går igenom. Att det svåra för dem är att acceptera läget och vara försiktiga. Tagga ner i rätt tid. Och så älskar jag att hon säger att det är bättre att vara sjukskriven så att du orkar träna än att jobba på som vanligt och inte orka träna. För det är ju kroppen som får betala.

Familjeterapeuten Magnus pratar om återhämtning, sömn och att den eventuella partnern gärna får berömma kropp och träning med försiktighet. Precis vad vi pratat om här hemma. För mig är det viktigt att kunna prata om att jag ser annorlunda ut samtidigt som mina känslor kring det går upp och ner och han behöver vara finkänslig och inlyssnande när de gäller de där känslorna. 

Därför lyssnar jag på Förlossningspodden

Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Förlossningspodden. Och så såg jag på instagram att Emma precis fått sitt andra barn! Grattis! 

Och så funderar jag över varför jag så ivrigt lyssnat mig igenom alla avsnitt. 

I början kände jag att det var lite märkligt att jag frossade i förlossningar. Typiskt hormonell blödig nybliven mamma eller? Tänkte att det nog var för att jag behövde bearbeta min egen förlossning. Och det har jag ju gjort. Det är en så alldeles speciell upplevelse detta med graviditet, förlossning och att bli mamma. Likt inget annat. Och precis som att jag och min man älskar att analysera och frossa i vår första tid tillsammans är denna process något vi nog alltid kommer att återkomma till för att vrida och vända på, älta och förundras över.

Ju mer jag lyssnar på podden ju mer känner jag att det är det märkligaste som hänt mig, denna process, och att jag därför har ett stort behov av att prata om det, samtidigt som det i samhället finns någon skamfylld tabugräns jag vandrar på varje gång jag vill prata om graviditet och förlossning. Föräldrarskap är mer okej fast inte riktigt sådär öppet alla-känslor-är-okej som i podden. Emma pratar ofta om att det finns en norm för hur du får prata om graviditet, födande och föräldrarskap. Om din berättelse faller utanför normen, vare sig det var för jobbigt eller för lätt, blir den obekväm och icke önskvärd. Jag upplever också att ämnena ska avhandlas kortfattat, logiskt och liksom som att det är färdigbearbetat. Fast jag upplever att dessa upplevelser är så mångfacetterade att jag nog aldrig kommer vara färdigtänkt  och -känd. Podden har hjälpt mig att våga känna, tänka och prata mer om allt jag behöver bearbeta, värna, omfamna och bada i. Tack! (Det är också liknande reaktioner Emma berättar att hon får höra via mail)

Det finns också en annan lockelse i podden: äventyret. Jag är barnsligt förtjust i äventyrsromaner och dokumentärer. Om folk som försöker segla runt jorden, skida till Sydpolen eller bestiga höga berg. Att vara gravid, föda barn och sen leva med barnet/barnen är också ett fantastiskt äventyr. Men medan äventyrarna som drar till polerna och annat vansinnigt alla är av en alldeles särskild smått galen sort är föderskorna en väldigt brokig skara. De är unga, gamla, med olika kroppar, sinnen, bakgrund, familjer och förstås med lika olika små barn. Mitt där i dramatiken, stiltjen, väntan, blodet, oron och den nya relationen framträder alldeles unika människor med sitt unika sätt. Emma pratar ofta om att du (såklart!) är samma person i förlossningsrummet som annars fast lite extra rädd, peppad, förvånad eller vad du nu upplever. Eller som min man beskrev hur jag var under graviditeten: att jag var mer bara. Som ett koncentrat av mig själv. (Fast han var nog lite snäll, för det var mest mina dåliga sidor det blev mer av…) Så i podden får jag alltså möta alla möjliga helt olika människor gå igenom ett äventyr som samhället beskriver som ett äventyr (för vi vet ju hur det är att vara gravid/föda barn/ha barn) men där det egentligen är ett nytt och unikt äventyr för varje barn som föds. Jag kan inte komma på en enda sak som är mer spännande än det. 

Det finns andra produktioner kring ämnet ja. Men Förlossningspodden tycker jag så fint lyfter varje berättelse och låter den vara berättarens. Känslorna omfamnas liksom människorna. Jag kan inte få nog. Tack!