Våndan med vikten

Jag blev så lättad av att lyssna på senaste avsnittet av Förlossningspodden där Sandra bland annat pratar om att hon efter förlossningen mådde så psykiskt dåligt av sin viktuppgång sedan graviditeten att hon inte ville gå ut. Det var så skönt att höra att förändringarna i kroppen som hör till en graviditet inte är så lätta att hantera för alla. Då känns det lite mer okej för mig att känna så.

Samhället tycker såklart att du bara ska stå ut med allt möjligt som händer kring barnafödande. Att du ska ta det med en klackspark liksom. För du ville väl ha barn? Du ska väl inte bry dig om att du inte känner igen dig själv? Du har ju ett barn! Eller förresten du ska visst bry dig och banta ner dig och bli smal. Du svälter dig väl gärna nu när du inte får sova, aldrig vara ifred och aldrig får äta i lugn och ro! Annars kan vi hjälpa till med att fråga om du fortfarande är gravid.

Jag har skrivit tidigare om att jag också mådde rätt dåligt av hur min kropp såg ut efter förlossningen (inte lika dåligt som Sandra). Det är något jag tänker på inför att skaffa ett till barn. Det finns många skäl till att jag verkligen inte vill vara gravid igen och vikten är ett av skälen. 

Jag tycker inte att den förvandling min kropp gick igenom var särskilt mysig eller trevlig. Det var obehagligt och jag var rädd. Det var jobbigt att leva med ovissheten och att inte alls ha kontroll över kroppen. Att jag inte visste vad som skulle hända med min kropp nästa dag, nästa vecka och nästa månad. Och förstås hur den där omtalade förlossningen skulle gå.

Att banta i flera månader när jag tog hand om ett krävande spädbarn var väldigt jobbigt. Och att sen när jag landat på startvikten ändå möta en kropp som inte alls såg ut som innan graviditeten. Det var tungt. Inte för att jag tycker att den här nya kroppen är så särskilt ful. Men annorlunda. Ovan. Jag börjar vänja mig men det tar tid. Och kläderna passar inte.

Jag är rädd för vad en andra graviditet kan göra med min kropp. Både under graviditeten, förlossningen och tiden efter. Tänk om jag mår lika illa, har lika ont, är lika ledsen och lika trött? Kommer jag orka det med T att ta hand om hemma? Tänk om jag går upp lika mycket? Kommer jag orka banta med två barn? Kommer jag ändra kroppsform igen och få byta garderob igen? Kommer jag få permanenta skador? Eller skador som ”bara” är tillfälliga och läker? 

Nej särskilt sugen är jag inte. 

Nio månader är inte en kort tid

Idag är T nio månader gammal. Så nu har hon varit utanför mig lika länge som hon bott inuti. Och jag slås återigen av hur fel jag tycker att det där påståendet är: ”det är bara en kort tid”. Nio månader är inte en kort tid. Kanske om du är på ett sjukt tråkigt jobb och allt är samma varje dag. Men inte om du är med ett litet barn. Eller har en jobbig graviditet.

Jag blev faktiskt ganska arg varje gång någon sa sådär under min graviditet. För jag tror att det i grund och botten handlar om kvinnoförakt. Okunskap om kvinnohälsa som grundar sig i kvinnoförakt. Ingen skulle säga att nio månader med magsjuka är en kort period bara. Eller nio månader med ryggskott. Eller nio månader med migrän. Eller nio månader med fruktansvärd trötthet. Eller nio månader med ångest. Eller nio månader med klåda. Detta är bara ett urval av alla de helt normala naturliga saker som kvinnor kan uppleva under en graviditet. Oftast inte hela perioden, men en del har det tyvärr så. Och eftersom det är på grund av graviditeten förminskas dessa symtom till något som du ska stå ut med eftersom det ju inte är en sjukdom att vara gravid. Och inte ta några mediciner som lindrar eftersom det kanske kan skada fostret. Helst ska du jobba heltid också. Så gör en duktig gravid. 

Så snälla säg inte att nio månader är en kort tid. Inte till mig i alla fall. Grrr.

Träning med Föda barn-podden

Åh vad gillade avsnittet om träning på Föda barn-podden. Klokt, snällt och vettigt. Lofsan pratar om att hitta balans i träningen under och efter graviditeten. Hon säger att många av de träningsglada kvinnor hon möter har svårt att hantera den stora förvandlingen kroppen går igenom. Att det svåra för dem är att acceptera läget och vara försiktiga. Tagga ner i rätt tid. Och så älskar jag att hon säger att det är bättre att vara sjukskriven så att du orkar träna än att jobba på som vanligt och inte orka träna. För det är ju kroppen som får betala.

Familjeterapeuten Magnus pratar om återhämtning, sömn och att den eventuella partnern gärna får berömma kropp och träning med försiktighet. Precis vad vi pratat om här hemma. För mig är det viktigt att kunna prata om att jag ser annorlunda ut samtidigt som mina känslor kring det går upp och ner och han behöver vara finkänslig och inlyssnande när de gäller de där känslorna. 

Återuppväckta minnen 1: den coola graviditeten 

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Ett minne som jag verkligen hade förträngt är det om min bild av mig som gravid. 

Jag såg fram emot att vara gravid. Det verkade så spännande! Tänk att få vara med om den där förvandlingen. Rädslan över att kanske inte kunna bli gravid gjorde det hela ännu mer kittlande.

Jag såg mig själv med stor mage och ändå snygg. För trots att magen var stor var jag ändå fräsch. Lite charmigt trött kanske men ändå precis som vanligt. Jag gjorde allt som jag gjorde innan där i bilden i huvudet. Jag skulle vara stark och smidigt, glad och hurtig. Jag kände mig cool, kroppen var cool, allt var coolt och lite extra fantastiskt. 

Kanske det var graden av naivitet som gjorde att jag som äkta gravid så snabbt gömde undan den där bilden i ett mörkt hörn. Eller så var det att den blev emotsagd så snabbt. Redan två veckor efter positivt besked mådde jag skit. Huvudvärk, mensvärk, illamående och en svullen mage som liksom var för stor (enligt mina förväntningar) för att var så tidigt i graviditeten. Det var alltifrån charmigt. Och redan där förstod jag att jag inte skulle kunna leva som vanligt de närmaste åtta månaderna. Det var inte coolt.

Trots att jag gömde den där bilden så väl att jag helt hade glömt den tills jag hörde någon pratade om något liknande i podden fanns den nog med mig ändå och påverkade mig under hela graviditeten. Jag var så besviken över att jag inte var cool och oberörd och jag tror att det var delvis därför jag agerade som att jag mådde bra. Jobbade och flängde omkring efter eleverna. För det är så en duktig flicka gör (ja, jag lider av duktig flicka-syndrom. Jobbar på det…) när hon är gravid. 

Om jag skulle bli gravid igen ska jag försöka vara lite mindre duktig och lyssna på min kropp. Och den där bilden i huvudet ska jag minnas och skratta åt; hålla upp den i ljuset så att den inte kan få verka i det fördolda och krångla till mitt liv.

Året 2016

2016 föranleddes av ett väldigt försiktigt nyårsfirande på grund av att jag mådde så dåligt. Jag var ju gravid. Huvudvärk, illamående och trötthet som inte kunde botas med vila. Läs om den tiden här. Fast vi var ändå lite glada efter att nyligen ha gjort KUB med positiva resultat. Det var också väldigt roligt att se barnet där inne. Vi kallade barnet för vår spindelapa eftersom det såg ut som en blandning mellan spindel och apa där den klättrade upp för väggarna i livmodern med sprattliga ben för att ständigt glida ner igen.

Våren följde med fortsatt huvudvärk och illamående fram till vecka 18. Sen kom rutinultraljudet med besked om hydronefros hos barnet (nu bekräftat flicka) och massiv rädsla för att barnet skulle dö. Läs om hela resan här. Ultraljud på ultraljud och bäckensmärta, ont i handlederna och diverse andra krämpor var vardag. Allt medan jag jobbade stenhårt med min första årskurs ett. Det var roligt och fullständigt utmattande att jobba så mycket i gravidkroppen. 

I denna vardag: hårt arbete och tung kropp med krämpor samt oro för barnets hälsa, jobbade jag också väldigt aktivt med att hantera min förlossningsrädsla. Läs om hur det gick och länkar till tidigare inlägg här.

Vi gifte oss i maj i hemlighet och det var så trevligt. Läs om det här. Bröllopet är en stark ljusstråle i minnet från den tunga mörka våren.

Svettig och svullen, rejält smärtpåverkad och stor som ett hus (kändes det som i alla fall) lyckades jag klara skolavslutningen och sedan de sista dagarna på jobbet. Det är jag väldigt stolt över.

Så började semestern några veckor innan beräknade förlossningsdatumet och det var en enda lång väntan. Skönt och frustrerande samtidigt. 

Fem dagar över tiden, den 21 juli  kom dottern ut efter en ganska långdragen förlossning. Läs om den här. Och där började mitt nya liv.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 

Här blir tiden flytande och stilla samtidigt och minnena därefter. För trots att tiden efter att vårt barn föddes är proppad med händelser och fantastiska och jobbiga minnen kan jag inte få ihop en vettig tidslinje. 

Men någon gång här under hösten har hon bland annat lärt sig att sitta själv, svälja både bröstmjölk och annat, sova i egen säng, sova i vagn, le och skratta, greppa saker och få in dem i munnen och massor massor mer.

Vi har också köpt en ny större bil, maken har gått ner till 80% och dottern har blivit friskförklarad. Jag och maken har börjat känna oss som föräldrar och dottern har både hunnit rata alla utom mamma och pappa men också återfått tilliten till släktens längtande famnar.

Jobbiga saker denna höst har bland annat varit dotterns sömn, på natten att hon sov så sent och oroligt men också extremt långdragna nattningat, på dagen att all sömn har krävt närhet och rörelse, ett tag bara i sjal och aldrig i vagnen. Hennes trånga näsa har också kommit och stört sömnen. Många nässkölj har det blivit. Amningen har varit jobbig på olika sätt. Likaså bilåkning och miljöer med många människor. Kvällarna har tärt. Jobbigt har också varit min kropp. Att den tar tid att komma tillbaka.

Roligt har varit att hon blev friskförklarad och vuxit och gått upp i vikt som en klocka. Att hon är intresserad av mat, vatten och sånger. Allt hon lärt sig. Härligt också att jag bara blir starkare i kroppen. Fint hur väldigt uppskattad och efterlängtad hon är i båda släkterna. Kul hur många blogginlägg jag skrivit och hur det hjälpt mig att få ordning på tankarna. 

Detta nyåret var om möjligt ännu lugnare. Vi var på promenad och handlade banan och lite annat i närmsta lilla affären. De andra kunderna stressade runt i nyårsmiddagsoro och det var så skönt att inte vara med i den hetsen. Vi gick hem och gjorde fiskgratäng och somnade vanlig tid. Vid tolvslaget stod både jag och maken och tittade fascinerat på dottern som inte visade några tecken på att störas av oväsendet. 

Jag ser fram emot detta år, 2017. Jag ska vara föräldrarledig fram tills augusti och få äran att följa dotterns utveckling. I augusti börjar jag jobba (spännande!) och maken blir hemma med T i ett år han med. Jag ska inte vara gravid. Jag tror att det kommer bli ett toppenår! 

Träning efter graviditeten: besvikelse

Jag blev som sagt ganska besviken på efterkontrollen eftersom jag hade hoppats på ett klartecken för att få träna lite mer som vanligt igen. Men när jag verkligen lyssnar på min kropp säger den faktiskt också att det gott räcker med promenader, knip och stretch. Men jag vill mer!

För att få lite guidning i hur jag ska tänka gick jag in på en av mina nya favoritbloggar BakingBabies och visst fanns det råd där! Fysioterapeuten bakom bloggen (hennes man skriver också) har gjort massor av bra videor om träning innan och efter förlossningen. I första klippet rekommenderar hon att du tittar på hennes tidigare klipp om bäckenbotten först. Jag följer hennes råd och tittar på hennes klipp om graviditet länk till spellistan för att sedan se på klippen om postpartumträning länk till spellistan och jag drabbas av en massa känslor. När jag såg på klippen om bäckensmärtor blev jag alldeles ledsen i efterhand för att jag hade så ont. Det är så orättvist! Jag blev också lite arg. Varför skulle jag få så mycket problem för och inte bara bäckensmärta? Jag blev också ledsen för att jag inte bad mer om hjälp. Det ska jag göra om jag skulle bli gravid igen och får samma problem. Ännu mer irriterande är att problemen fortplantar sig. När jag mådde illa var jag tvungen att småäta och äta konstiga saker vilket gjorde att jag gick upp några kilo extra. De kilona är tunga och kändes sen när bäckensmärtan kom. Illamåendet och bäckensmärtan gjorde att jag inte kunde röra mig som jag ville vilket gjorde att jag nu är ganska otränad vilket gör att jag inte är särskilt väl förberedd för småbarnslivet med massor av bärande och konstiga amningsställningar. Och så får jag ont igen.

I ett av klippen säger hon självklarheten att den som haft mycket bäckensmärta under graviditeten får räkna med längre återhämtning. Det borde inte vara så svårt att räkna ut men jag hade inte alls tänkt så. Jag kände mig så ledsen och besviken. Kanske har jag liksom sållat bort allt folk sagt om den sköra kroppen efter förlossningen för att stå ut med graviditeten. Jag har nog haft en alldeles orealistisk bild av första tiden med bebisen. En bild av en stark mamma som äntligen kan röra sig igen. Det är inte riktigt så det känns.

Hon kallar de första månaderna efter förlossningen för den fjärde trimestern för att markera hur skör och traumatiserad kroppen är. Du ska vara lika försiktig och snäll mot kroppen som när du var gravid menar hon. Det hon säger gör mig både lättad, för att jag känner att kroppen är svag, men också ledsen eftersom jag måste acceptera att kroppen är svag. Jag vill vara stark nu genast! Efter nu snart ett år utan styrketräning vill jag bara lägga mig på marken och skrika när hon säger att jag måste vänta och vara försiktig. Speciellt eftersom hon nog har väldigt rätt.

Känslan av besvikelse överväldigad mig och jag orkar inte göra den där träningsplanen som jag hade tänkt och som hon också rekommenderar att man gör. Nej, nu måste jag faktiskt vara sur och arg och ledsen ett tag bara.

Efterkontrollen

Igår var jag på efterkontrollen. Det blev ett avslut eller liksom en avdelare i tid. 

Vi gick igenom graviditeten och förlossningen kort och pratade lite om eventuella framtida barn (!) (Jag vill gärna ha ett barn till liksom maken, men jag vill verkligen inte vara gravid igen så det får vänta tills jag kan stå ut med den tanken och tills T är äldre) Vi pratade om preventivmedel och jag fick en kopparspiral insatt. Jag fick underlivet undersökt. Det hade läkt bra och jag kunde knipa lite grann. 

Vi pratade om träning och jag fick order om att ta det försiktigt och framför allt knipa mycket. Jag kände mig besviken. Jag hade naivt hoppats på ett klartecken för att få styrketräna igen. Jag trodde jag hade tränat rätt hemma men jag har nog knipt lite fel. Det fick mig också att fundera över det märkliga i att jag inte automatiskt får hjälp med min återhämtning efter förlossningen. Eller kanske det räcker med de övningar jag fick med mig hem? Kanske jag är överambitiös och alltför ivrig men jag är också rädd att göra fel och slita ännu mer på min stackars kropp.

Och så avslutade hon med ett lycka till och att hon önskade träffa mig igen gravid med andra barnet. 

Det kändes konstigt. Ensamt. För nu ska jag inte gå till MVC regelbundet längre. Nu ska jag ha preventivmedel och mens och så har jag ett barn med mig överallt jag går. Det var som att min barnmorska släppte min hand och vinkade av mig medan jag ensam fick fortsätta in i en annan värld. Hon såg på mig som att jag visst klarar av detta och som att jag faktiskt redan har blivit mamma. Det fick mig att ännu lite mer inse att jag är en mamma nu. Förlossningen blev lite mer dåtid och graviditeten kändes som att det var ett annat liv. Jag landade lite mer i nuet.