Tre grejer

Första grejen. Inatt fick jag sova helt okej, fast hon ammade tre gånger, och vaknade med lite energi och jävlaranamma som var mycket mycket länge sedan jag upplevde. Övertygade lätt maken om att åka till tippen och blev av med den där högen vi har jobbat på i nästan ett år nu. Kändes helt fantastiskt! 

Andra grejen. T:s förkylning utvecklas långsamt och har nu kommit till fasen där slemmet minskar och lämnar en torr känsla. Det har gjort att hon är lite hes. Och det är så sjukt gulligt med en liten inte så sjuk utan mest glad liten bebis som är hes. 

Tredje grejen. Lisa Bjärbo har byggt en bilderboksvägg. Makalös! Kanske måste vi också ha en sån. 

Bästa bokrean!

Jag har inte fått handla på bokrean, för mig själv, på många år nu. Bott trångt, flyttat mycket, redan köpt så mycket böcker till studierna och så vidare. Jag har fått skapa en filosofi av att det inte är lönt att köpa böcker när man kan låna på biblioteket, när jag egentligen älskar att ha massor av böcker, som i mitt barndomshem. 

Minnet av när läsningen liksom släppte och började flyta för mig räcker för att bevisa vikten av att jag måste ha massor av böcker i mitt hem, speciellt om där finns barn. Det skedde en alldeles för varm (gillar inte värme över 20 grader) och tråkig sommardag på sommarlovet mellan ettan och tvåan. Jag hängde på den lite svalare nedervåningen. Bland alla böcker. Där hittade jag en smal liten bok med mitt namn i titeln. Mitt namn liksom?! Handlade den om mig då eller? Jag blev så nyfiken att jag läste hela boken den dagen fast det var en kapitelbok. Det var fantastiskt. Det hade varit kämpigt med läsningen under hela ettan men den där boken väckte mitt intresse och fick mig att orka ta ett stort steg framåt och sen var det gjort. Jag var nog mest lat. Tänk om vi inte hade haft de där många många bokhyllorna där boken gömde sig? Hur lång tid hade fet tagit innan jag fick till det?

Så ja, i hemlighet drömmer jag om att ha många många böcker. Men har låtsats som att jag är nöjd med min ytterst begränsade samling. 

Nu är det dock ändring! Nu har vi ett barn och MÅSTE ju passa på att köpa barnböcker på rean!

(Det här är inte alla) Och som jag njutit. Böcker är så okomplicerat att handla. Inte alls som kläder och skor som måste provas eller prylar som kanske gör sönder, inte får plats eller ha fel funktioner. Barnböcker är min nya shoppingfavorit helt enkelt. Måste bara ha lite fler bokhyllor också…

Jag vågade!

Det här med att bjuda hem lite fler folk har alltid, i vuxen ålder, varit läskigt och jobbigt. Två-tre stycken går bra och familj, släkt och de allra närmsta vännerna men om det blir ett större sällskap med lite mer ytliga/nya bekantskaper kommer skräcken. Tänk om ingen kommer? Tänk om folk kommer fast de egentligen inte vill? Tänk om alla kommer! Tänk om ingen har roligt? Tänk om stämningen blir konstig? Tänk om maten inte räcker? Tänk om den inte är god men ingen vågar säga det? Tänk om alla går hem för tidigt? Tänk om de stannar för sent? Och hur ska jag orka umgås med så många och samtidigt klara att vara värdinna? Nu dessutom med ett barn!

Det är inte bara lite dåligt socialt självförtroende som krånglar till stora bjudningar utan också att jag är introvert. I allmänhet trivs jag inte i stora grupper. Men ibland kan det ändå vara värt obehaget. Som i helgen.

BVC har satt ihop en grupp med sju barn som har setts några gånger där och jag gillar verkligen stämningen i gruppen. Alla känns vettiga, trevliga och ganska lika varandra. Men vi har setts väldigt lite utanför BVC. Vi bor störst i gänget tror jag och jag har ofta tänkt på hur kul det skulle vara att träffa alla, både pappor och mammor och barn. Så jag bjöd hem dem. 

Vi städade. Kokade ärtsoppa. Bakade bröd. Blev nervösa. (Förresten har min man inte alls samma oro inför stora bjudningar tack och lov men blir dock alltid lite nervös när det ska bjudas mat och han hade gjort soppan. Så vi var nervösa båda två men på olika sätt.) Sen kom de. Allihopa! Alla föräldrar och alla barn! Vi var 21 stycken! Det var hysteriskt, roligt, utmattande och mysigt samtidigt. Jag kunde inte riktigt slappna av och jag hann inte prata med så många, riktiga samtal alltså. Men det var ändå en succé. Alla var så glada för initiativet och soppan var god och räckte. Brödet var helt okej och innan vi hann få fram efterrätten började kräva sina promenader och annat så vi skippade den.

När alla hade gått satt vi i soffan och njöt av tystnaden. T somnade i pappas famn. Vi satt nära nära varandra och kände oss stolta. 

Stökig juldag 

Efter en fantastiskt trevlig julafton åkte vi till Orust för att fira med makens släkt. Och då blev jag ännu mer glad för gårdagen. Idag var T ledsen och blev rädd för alla människor som nyfiket tittade på henne. Vi var ungefär tjugo personer. Och när hon är ledsen och orolig vill hon bara vara hos mig. 

Vi hängde ganska mycket i sovrummet. Där var det också svårt att amma först för tapeterna var ju sååå spännande. Det tog sin lilla tid…Och även fast jag tycker väldigt mycket om hela denna lilla släkt längtade jag hem till allt bekvämt, beprövat och smidigt där T blir lugn och äter och somnar lätt. Nu ska vi se om jag får sova något inatt…

Stafettmatlagning

Vi ägnar oss åt det ganska mycket. Det brukar börja med att jag lagar mat innan min man kommit hem men hinner inte klart. (Han har ett jobb där det är svårt att gå en bestämd tid så jag vet aldrig när han kommer och jag är hemma med en oberäknelig bebis) Han kommer hem, gullar med dottern en stund och sen börjar hon skrika för att hon kommer på att hon är hungrig. Vi byter roller. Jag langar fram bröstet och maken gör färdigt maten. Han ropar till mig i soffan vad jag hade för plan med den och den kastrullen och jag ropar tillbaka vaga instruktioner.

Det är riktigt roligt. Vi älskar att laga (och äta!) mat både två och vi gör det gärna tillsammans. Vi kan våra styrkor och olikheter och de där skillnaderna i våra sätt att laga mat gör det så spännande att stafettmatlaga. Jag har oftast en suddig bild av hur maträtten ska se ut och när maken ska tolka den blir det aldrig som jag tänkte. Det blir en överraskning och denna gillar jag faktiskt. Han går igång på att försöka avsluta mina börjor och utmanas eftersom han inte hade valt den maträtten själv. Så kul!

Kära vaxduk!

Jag visste inte innan hur kompatibla vi är, jag och vaxduken. Det är verkligen en fantastiskt smart grej, vaxduken. Jag knådade bröd och det fastnade väldigt lite. Sen fick jag bort det som fastnat sååå lätt. Det gjorde mig så glad som nuförtiden alla såna där små små saker som underlättar vardagen gör med mig. 

Men bäst är den vid alla våra måltider. Den är som gjort för mig och maken med våra fumlig lemmar och vårt matbord som liksom samlar på sig fler och fler små prylar (pennor, linjal, ficklampa, påsar, sladdar, block, kvitton osv) som agerar snubbeltråd åt vimsiga hungriga föräldrar. För ja just det, det är ju för att vi fått barn som vi har vaxduk. För att T är så kladdig. Eller hur var det nu…

Ny bil!

Äntligen fyra dörrar på bilen! 

För jag tror två år sedan köpte vi en gammal tvådörrars Golf. Främst var det för att maken skulle ta det där körkortet och därför ville vi ha en liten skruttig bil att övningsköra i. Jag blev handledare trots min ringa effektiva tid bakom ratten (det enda som räknas är ju hur länge du haft kortet) och vi körde och körde och körde. Det var ganska tradigt med all övningskörning, det blev fem uppkörningar, men rätt trevligt att ha bil. För att göra övningskörandet roligare såg vi till att åka till olika fina platser. Vi hade en liten bok med säkert 100 olika promenadställen runt Göteborg. Vi hann beta av en hel del av dem.

När vi skulle till IKEA, sommarstället, makens föräldrar eller kanske oftast till Ica maxi var det väldigt väldigt befriande att ha bil. Och under min jobbiga graviditet kunde jag unna mig att åka bil till jobbet. Skönt när illamående, trötthet och bäckensmärtan gjorde att bussen blev en väldigt stor ansträngning.

Men nu med babyskydd och barnvagn och den där föräldraroron blev det jobbigt med den lilla lilla bilen. Så när maken äntligen lyckades styra sina nerver och kamma hem körkortet bytte vi upp oss till en alldeles underbar begagnad kombi: en betydligt nyare, rymligare, mer lättkörd och säkrare Skoda Octavia. Vi är så nöjda och känner oss väldigt vuxna. Men lite sorgligt är det att säga adjö till den lilla Golfen som varit med om så många märkliga utflykter.