Ett år idag!

Tänk att det gått ett år sedan hon kom ut ur mig. 

Det har inte gått snabbt. Det har varit ett långt händelserikt och riktigt jobbigt år. 

Det blir roligare och roligare med T. Och mest lättare. Hon sover bättre, äter bättre och blir roligare att leka med ju mer hon kan kommunicera. 

Vi spenderar veckan på sommarstället och det är en dröm att få hänga här med släkt och familj, bad och ett stort hus med massa prylar. Här finns det många vuxna och barn att interagera med. Personer som finns där i vardagen. Det är lyx och jag är så glad att hon får uppleva det och ska få fortsätta uppleva det under sin uppväxt. 

Idag ska vi ha kalas här i huset och bjuda alla på korv och glass. 

Hejdå öppna förskolor!

Nu blir det inget mer av det. Inget mer kallprat och tvångsmässiga frågor om saker jag egentligen inte vill veta svaret på. Nu när jag inte går dit längre ser jag hur jobbigt det var. Så ovärt att lägga tid på folk jag inte kommer träffa igen. Det ligger inte för mig. Det dränerar mig. Jag är ju introvert. Jag ser på många av de andra där att de inte heller pallar prata egentligen. Men vi gör det ändå oengagerat. 

Och alltid ska det pratas om sömnen. Orkar inte prata sömn med folk jag inte känner. Eftersom T sover så dåligt blir det ett känsligt ämne. Och jag orkar inte med ett till käckt råd. Orkar inte förklara alla omständigheter som kan leda fram till ett bra råd. Orkar inte prata.

Det är kul att träffa okända barn. Men okända vuxna när jag är trött, sur och sliten. Blä! 

Nej nu är det nya tider. Nu är vi ute. Där finns också barn och föräldrar men inte samma tvång att prata. Vi gungar, hon går och står, äter sand och känner på stenar. Jag är nöjd att få vara ute. (Jag är uppvuxen så, lekandes ute mycket. Helst i skogen. Jag och syrran kunde inte somna på kvällen om vi inte hade varit ute. Så nu är det som det ska vara.) Sen går vi hem. Hon sover i sängen och jag får vila lite också. Det är avlastning det. Att slippa skumpa i sjal, rulla vagn eller sitta blickstilla med henne famnen. Nu sover hon bara två gånger på dagen. Någon gång bara en gång. Det är rätt befriande. Inte lika mycket meck med att få till alla dessa sovpass liksom. På dagen är det nu nästan som jag fantiserat om att föräldrarledighet skulle vara. Kvällen och natten har en del kvar att önska dock. (Fast i sängen som levande napp!)

Livet är lite bättre nu faktiskt. 

Har jag sagt att hon både lärt sig krypa, ställa sig upp och att gå med bara hjälp av en vuxenhand och springa med två? Det händer grejer nu!

Låt mig slippa prata!

Efter en riktigt riktigt dålig natt när jag är så trött och dottern sover sjukt dåligt på dagen och jag går till öppna förskolan för att hon ska få massa intryck och bli trött och somna och jag inser att jag måste prata med folk. Såna där halvbekanta som tar så mycket energi att prata med. Den känslan. Låt mig slippa! 

Jag famlar fram i de små samtalen. Orkar inte riktigt lyssna och vara följsam i samtalet. Försöker desperat komma på massor frågor så att jag ska komma undan att få ihop en massa meningar. En till mamma försöker vara med i samtalet men jag pallar verkligen inte att ha ögonkontakt med en till. Jag verkar nog otrevlig. Och till slut kommer vi till min situation med förkylning och kassa nätter. Följt på råd och käcka tips. Orkar inte råd nu! Överväger att säga att allt är bra nästa gång. 

Bestämmer mig för att hon fått nog med intryck och att vi ska dra hem. Hon ska sövas. Jag ska slippa prata med folk. Men jag är så trött. Orkar inte ta på alla kläder. Laddar en stund. 

Vi kom hem till slut. Jag gick jävligt snabbt. 

Andra kvinnors viktnedgång

Jag har skrivit tidigare om hur krångligt det kan vara för en kvinna att prata om sin bantning för att du å ena sidan måste vara smal för att slippa fetpåhopp ”det är så ohälsosamt” och samtidigt inte får banta för att inte bidra till smalhetsen. Helst ska du vara naturligt smal och snygg.

Underbara Clark har nyligen skrivit om den massiva kritik hon mötte när hon för några år sedan bloggade om sin viktnedgång och hur män, exempelvis Leif GW Persson, inte alls får möta samma kommentarer när de pratar om samma sak. Hon menar att män får göra vad de vill med sina kroppar medan du som kvinna ställs till svars för vad du än gör eller inte gör med din kropp. Det är lite som att det inte är din kropp. Det är allas kropp. Hennes rubrik ”Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred” sammanfattar det hela och jag håller med. Men jag märker att jag har lite svårt för det ändå.

I en mammagrupp magrupp jag är med i på Facebook diskuteras allt möjligt. Ibland även vikt. Och jag blir irriterad, avundsjuk och sur. Över före och efterbilder med såna där platta magar som jag vet att jag aldrig kommer få. Över mammor som berättar att de gått ner alla 20 gravidkilon utan ansträngning. Över att de får beröm för att de gått ner så mycket, de där som inte plågat sig något alls, när de egentligen borde få ett ”Grattis till generna!” Och jag känner mig tjock och ful.

Men det får vara så. Mina känslor ska inte få hindra andra kvinnor från att vara stolta och glada över sina kroppar. De ska få berätta om sin vikt och fota sina magar. Hur de än ser ut. För det är deras kroppar och deras liv. Och så får jag sura bäst jag vill.

Att skrämmas med tomrum

Jag har blivit lite fast i Förlossningspodden. Lyssnar på ett avsnitt varje kväll, till den långa nattningsamningen. Därför är det lite ledsamt att podden sista avsnitt just sänts. Emma som gör podden ska snart ha barn och därför blir det ett längre sändningsuppehåll. (I och för sig klarar jag mig ett tag på alla gamla avsnitt.)

Det sista avsnittet, som handlar om Elin som hade en riktigt jobbig förlossning, fick mig att tänka på det här med skräckhistorier om förlossningar. Att folk som har haft jobbiga förlossningar skräms om de berättar. Eller? Mia på BakingBabies har ju skrivit om det här t ex och Louise på hejhejvardag här. Det här var verkligen en sån förlossning. Men ändå blev jag inte rädd. Jag läste om en annan jobbig förlossning som skrämde mig mycket mer och funderar över varför. Här är den (från en intervju på bloggen Evanesse)

Både du och Therese hamnade i en förlossningsdepression, vill du berätta mer?
– 
Jag hade en väldigt tuff förlossning. Själva latensfasen gick hur bra som helst och jag hade knappt ont, men sedan när det till slut var dags för krystvärkar fanns det ingen där, förutom min fru Therese som verkligen gjorde allt för att stötta mig. Jag låg där och krystade i tre timmar och inget hände, ingen kom in i rummet för att stötta oss, ingen talade om hur jag skulle göra. Men så…

Helt plötsligt rusade både barnmorskor och läkare in på rummet då de hade bestämt att använda en sugklocka, ingen frågade oss eller ens tog reda på hur vi kände kring alternativet, dessutom var det just sugklocka-greppet som jag hade fasat över. Förutom det puttades Therese bort och blev mer eller mindre beodrad att hålla fast mig då ena barnmorskan skulle luta sig över- och trycka på min mage.  Om du inte vill planera en begravning istället för ett dop, sade de till henne, så håll fast Denise. Där stod Therese, tvingad till att och jag som bara skrek. Hon har berättat i efterhand hur hon såg skräcken i mina ögon, som att – ta mig härifrån. Det var där Therese depression började, det var det som knäckte henne och den första tiden tog vi inte emot besök, mer än ifrån våra föräldrar. Det har varit en tuff tid, men nu är vi starkare än någonsin. Jag hade aldrig klarat det här utan Therese!

Lyssna på avsnittet på Förlossningspodden och jämför! 

När jag läste ämnet svenska som blivande lärare blev jag bekant med ordet tomrum. I samband med böcker och läsinlärning fick vi lära oss hur viktiga tomrummen i böckerna är. Tomrummen är det som inte finns med i texten och därför triggar läsarens fantasi, kunskap och erfarenheter (exempelvis nämns aldrig någon mamma i Alfons-böckerna). Utan tomrum blir en bok ofta tråkig och läsaren känner sig skriven på näsan. 

Då det gäller förlossningsberättelserna fungerar tomrummen med att sätta igång min fantasi men brist på tomrum gör det faktiskt inte tråkigt utan snarare tvärtom. Jag vill ha så mycket detaljer som möjligt. Annars blir det läskigt. 

I Elins berättelse finns så mycket stoff att jag verkligen kan tänka mig in i hur det skulle vara för mig. Och då ser jag att det inte skulle hänt mig. Dessutom har Emma flera kloka råd på vägen exempelvis att acceptera dina rädslor och berätta om dem för personalen. Och om jag ändå på något sätt skulle hamna i samma situation har jag nu tack vare den grundliga genomgången fått öva mentalt på att hantera eländet. 

I Denise berättelse finns mängder av tomrum, t ex graviditeten, förberedelser, mammornas personligheter, hur det gick sen och förstås mer information om förlossningen, som en förlossningsrädd kan fylla ut med egna rädslor och otrevliga upplevelser. Med lite inlevelse kan en berättelse som denna fungera som tändvätska på oron. Det klämkäcka slutet ger mig också en dålig känsla i magen. 

Nej tacka vet jag Förlossningspodden som tar livsödena på allvar och låter dem ta plats och tid. Emma lyckas också, vad som än hänt, svara mot erfarenheterna och lugnar mig. Det är som att hon tar på sig att bära allt och omfamna alla föräldrar och deras förlossningar. Hon är allas kloka storasyster som man kan säga allt till och som alltid har ett bra svar. En inkännande tyst hum, ett argt brandtal eller den så vanliga kommentaren ”Det är så vanligt, fast ingen vågar säga det. Så bra att du gör det!” Tack Emma!

Introvert jul

Jag är introvert. Jag får alltså inte energi av att umgås i stora sällskap och föredrar djupa invecklade samtal med få och bekanta personer framför ytligare korta samtal med många människor. Med ett litet barn har min personlighet blivit ännu tydligare eftersom grundläget är att jag redan har fått lägga ganska mycket av min energi på min dotter. Det är nog därför jag kan tycka att det är ganska skönt att vara hemma med henne utan att träffa någon alls några dagar i veckan.

Jag är ännu mer kräsen med sällskapet nu när T är med jämt. Orkar inte stora sällskap alls. Nya människor är bara kul i små små doser, gärna då i kända miljöer. Fast helst vill jag bara vara med folk jag känner mig superbekväm med hela tiden. 

Nu på julafton var det perfekt. Det var jag och maken och dottern, syster och svåger och systerson, mamma. Inga fler. Vi var i systerns stora hus med många rum. Det var så lugnt och trevligt. Jag hann landa och andas och njuta. Dottern hann vänja sig vid sällskapet och ville till slut peta på dem.

Det var en riktigt fin julafton. Vi grundade med att inte stressa dagarna innan men ändå hinna med det vi hade planerat. Vi hade tagit på oss lagom mycket av julbordet och sänkt ambitionerna på julklapparna. På julaftons morgon såg vi på julkalendern och jag grät åt det lyckliga slutet. Sen åkte vi tidigt till min syster för att umgås hela dagen och ändå hinna gå promenad. Där blev det god mat i tre sessioner och inte för mycket (då måste jag smaka allt och så blir det för mycket). Kusinerna möttes över ett leksaktåg och härmade varandra intensivt. Systersonen fick uppleva första tomten (min mamma) som kom med lagom många paket. Vi sjöng och spelade tillsammans hellre än bra och det var kul inte minst för att barnen uppskattade röjet. Men bäst var nog ändå känslan av lugn och att vi hann umgås och leka och prata om både allvar och trams. Det passade denna  introverta mamma utmärkt. God jul!

Dela på föräldrarskapet

Jag läser Louise inlägg på hejhejvardag om att hon är trött på att behöva tjata sig till att dela på föräldrarskapet. Kommentarerna är fulla av deprimerande historier om män som inte gör mycket och kvinnor på väg att gå under men också berättelser om de som hittat en balans de trivs med.

Jag funderar på hur vi har det. Det är svårt. För det första är våra personligheter så typiska: jag är planerande, organiserande, effektiv in absurdum, ambitiös, gillar listor, att bli klar med saker och har ibland svårt att slappna av och släppa grejer medan han är avslappnad, spontan, tänker kortsiktigt, livsnjutare och lugn som en sten. Ni hör vem som projektleder och gör mest hemma va? Nu har vi i och för sig pratat mycket om detta och jobbar hårt på att motverka att vi hamnar i den mest vana uppdelningen. 

Vi har också fått god träning i att byta roller under min skitgraviditet där jag fick öva på att vila och be om och ta emot hjälp medan han fick öva på att ta över hemmets sysslor och tänka planerande.

För det andra är jag hemma 100% och han jobbar 80% sedan i november (den där extra dagen på helgen gör så stor skillnad!) och egentligen skulle vi nog behöva vara hemma varannan vecka för att hitta bästa balansen i hur vi kan dela på ett bra sätt och också så att vi båda blir lika trygga för dottern. För nu är hon ganska mammig och det ställer till det. Jag tror också att han skulle göra betydligt mindre hushållsarbete om han var hemma och kanske att vi skulle behöva varandra som jämförelse, från båda hållen alltså, för att hitta till en bra balans i hur dagarna läggs upp. Jag är kanske lite väl duktig och han skulle nog vara lite väl slapp. Men förutom att nästa punkt, amningen, omöjliggör upplägget med varannan vecka skulle det inte gå med mitt jobb.

Men då kommer vi till den tredje punkten som krånglar till det och det är amningen. Hon vägrar flaska och äter ännu inte mat så hon blir väldigt beroende av mina bröst. Och det bidrar nog till mammigheten. 

Det är svårt att få det att kännas bra och att få bort känslan av att jag ber maken om hjälp. Det som hjälper hittills tycker jag är att prata mycket om hur det känns, analysera vad det bygger på och utifrån det fundera på om det finns lösningar eller inte. För mig är det viktigt att vädra känslorna. Även de mindre rumsrena. Jag försöker därför prata med maken om dem på ett sätt som inte blir elakt eller respektlöst. Och så bråkar vi inte. Vi kan inte det. Vi avskyr det. Analysera allt flera gånger om däremot gör vi gärna.

Men det är svårt. Lätt att fastna i ett mönster där jag är så mycket mer med dottern för att det är bekvämast. Minst skrik. Jag gör allt så snabbt, effektivt och vant för att jag får så mycket mer träning. Då måste vi tänka, prata, pröva och dela. Det är ett arbete att få till detta bra. Det går inte automatiskt. Vi jobbar på det. Tillsammans.