”Blöjfri” och kiss överallt

Jag hade ju tänkt pröva i alla fall. Och många pratade så varmt om boken och metoden Potträning på 3 dagar. Så jag köpte boken och övertygade min man om att läsa den tillsammans med mig. Sen övertygade jag honom att han skulle börja innan semestern.

Såhär tänkte jag. Jag är som så många andra mammor och makar oftast projektledaren i familjen. Jag har själv genomdrivit många jobbiga förändringar kring sömn och mat under dotterns första år. Det har varit sjukt jobbigt och läskigt att behöva ta alla de där besluten själv, ibland mitt i natten, oftast i konstant tärande sömnbrist. Så med de argumenten höll maken med om att han skulle börja detta projekt. Han är dessutom inte särskilt driven som person så vi visste att det skulle bli en utmaning för honom.

Vi läste och tyckte som boken propagerar att det verkar bra att köra en intensiv period för att barnet ska ha möjlighet att lära sig detta svåra. I boken argumenteras att tre dagar är väldigt kort i jämförelse med den betydligt längre period det blir om gör lite då och då bara. Du rekommenderas att helt fokusera på barnet hela tiden. Du får tips om att ha mat redo att värma, ett gäng käcka aktiviter att göra hemma, att säkra alla mjuka saker med plastad frotté osv. MEN peppen om att det bara är några dagar gäller alltså bara den minoritet på ca 30% som fattar grejen direkt.

Jag gick med i en grupp på Facebook som är kopplad till boken. De flesta som skrev hade framgång första dagar och sen kom något problem. Någon skrev ibland om att inget verkade hända. Då svarade flera käckt att ”min fattade dag 18” eller ”håll ut! Min tog 24 innan han kände att något var på gång” Statistiken boken bygger på säger att 87% är torra efter 28 dagar. Då återstår 13% som behöver träna ännu längre. Alltså en månad. Det är helt sjuk lång tid av att hålla sig mest inne, titta på barnet konstant och stå ut med att alla delar av hemmet blir marinerade i kiss och bajs. Det är också ganska lång tid av att faktiskt utmana barnet ganska mycket i att pressa hen att lära sig något helt nytt.

Efter en vecka hade hon fortfarande inte fattat alls när hon var nödig. Vi såg inga tecken alls på henne innan det kom ut så allt som kom i pottan var helt vår förtjänst. Hon verkade neutralt inställd till det hela men var ändå mycket mer närhetstörstande, ledsen och arg än annars. Dessutom.åt och drack hon dåligt alla dagar (brukar annars vara nån slags varannandagscykel) Vi tappade långsamt modet. Så när oförutsedda händelser (jag kvaddade vår bil och vi behövde köpa ny) fick oss att behöva ha farmor som barnvakt under några timmar två dagar i rad (och vi ville inte tvinga henne att göra detta hästjobb) satte vi på blöjan igen och sen lät vi den vara på.

Det känns så befriande att inte behöva titta på henne hela tiden. Att kunna vara ute länge. Att slippa ha med pottan överallt. Att hon kan få leka ifred i rummet bredvid en liten stund.

Men jag känner mig så stolt över att vi försökte. Att vi gjorde det på allvar, att vi båda gick in helt fullt för det och att vi sen vågade avbryta. Hon kunde ju ha tillhört den där minoriteten som fattar på första dagen. Och nu vet vi hur vi ska göra när vi provar igen nån gång.

Annonser

Små barns hår

När barnen börjar få så mycket hår att det kan behöva klippas syns det oftast tydligt vem som är flicka och vem som är pojke.

Pojkarna har kort praktisk frisyr, ibland lite halvlångt. Flickorna har längre som behöver sättas upp med tofsar och spännen. Och om det är av rufsiga kvalitén ska det balsameras och borstas. Och nu snackar jag alltså 1,5-åringar. Flickor tror jag då genom vår behandling av håret får lära sig att de ska vara fina och vara försiktiga för att inte förstöra det där fina.

Jag minns hur plågsamt det var när mamma tvunget skulle borsta mitt långa lockiga hår. (Och ja det var tvunget, annars blev det typ naturliga dreadlocks) Och hur obekväm jag var med att folk omkring kommenterade mitt änglalika hår. Det var som att jag bara blev mitt hår. Nu gillar jag mitt hår och har vant mig vid att mitt hår tar ganska stor plats av mitt utseende. Ibland har jag det kort och ibland långt.

Som barn, och framför allt som litet barn som ännu inte kan uttrycka vad hen vill, har jag lite svårt att förstå varför någon ska ha långt hår. Från mitt perspektiv ser jag bara att håret hindrar barnet i leken, blir kladdigt av mat och allmänt är i vägen. Det är fint för föräldrarnas skull. Håller du inte med? Förklara gärna för mig!

T kommer i alla fall ha kort hår tills hon kan uttrycka att hon vill något annat.

Mina senaste tekniska upptäckter

Alltså jag är nog så himla efter men två små tekniska detaljer har gett mig så mycket tillfredsställelse:

1. Jag har (med makens hjälp) listat ut hur jag kan koppla mobilen till bilstereon. Det är 20 minuters bilväg till jobbet och det är lite för länge för att lyssna på fel sak tycker jag. Orkar inte lyssna på nyheter och är sällan sugen på musik. Nej jag vill bli meddragen i något. Så nu lyssnar jag på böcker (har till slut lärt mig att ljudboka) och poddar. (Ja jag vet att alla andra gjorde det här för 10 år så ja, då är det läge för att ”upptäcka” detta ”nya”) Det gör mig så glad! Jag får egentid och så är det mycket lättare att hinna få läst böckerna till bokcirkeln. Jag kan liksom längta till att få lyssna på bok i bilen istället för att tänka usch nu måste jag åka. Och så känns det så härligt effektivt att utnyttja den tiden till något roligt och nyttigt! Mm optimering!

2. På samma tema har jag köpt en liten sportig magväska att ha mobilen i när jag gymmar. Och så lyssnar jag mest på poddar eller bok om den är helt sjukt spännande. (Ja, jag vet att alla andra gjort detta i några år i alla fall) Det är så trevligt. Och ja effektivt också.

Återfall och glädje

Nu har jag jobbat lite mer än en månad på mitt nya jobb.

Jag fick ett litet återfall av stress och svårt att sova men idag tror jag det släppte. Chefens ord stressade mig och schemat som vi inte fick ihop. Det låga barnantalet (!) ett tag nu som lockat in oss i en ganska ostrukturerad vardag har också skapat ett svaj i mig. Det har fått mig att känna mig vilsen och osäker på vad som är mitt ansvar.

Men idag var en fantastisk dag. Jag hade mitt första utvecklingssamtal och det gick helt okej. Jag kom på hur vi skulle få ihop vår planeringstid. Leksamlingen var väldigt lyckad (efter en gårdag då flera vägrade vara med) och sen hade jag Röris med ett gäng lyckliga goa barn. Kollegorna tog också emot mitt senaste förslag till ändring i vårt upplägg med glädje och det blev jättebra. Avslutningsvis hann jag skriva ett präktigt inlägg till föräldrarna med bilder och kopplingar till läroplanen. När jag gick hem var det med ett glatt pirr i magen. Ett pirr av att känna mig nöjd och glad. Så länge sen…

Så även fast jag haft lite stresspåslag har jag också fått uppleva att jobbet är kul, spännande och utvecklande utan att bli helt golvad av påfrestningen.

Och sen har jag gått på helg på torsdag och haft helt enormt långa helger hemma med familjen och då tänkt väldigt lite på jobbet.

Maken har efter mycket om och men och många olika teorier om diagnoser kommit fram till att det nog är stress och ångest han lider av och som spökar med hjärtat och allmäntillståndet. Besök hos terapeut är bokad och känner hopp om att han ska få hjälp. Det efter snart två månader av oro och låg stämning. Vi är kanske inte gjorda för att vara föräldrarlediga någon av oss…

Nyårsmål 2018

Alltså det där med nyårslöften är inget för mig. Löften är så oflexibelt och jag blir stressad bara av tanken. Nej jag gillar mer mål. 

När jag ser tillbaka på förra året var det ett slitigt år. Detta året har jag därför som mål att försöka förbättra och satsa på min hälsa och hitta en bra balans mellan jobb och fritid. Jag hoppas på ett gladare, piggare och lugnare år. 

Min plan för att lyckas med detta är följande: nytt jobb med normal arbetsvecka fast 80%, fortsätta med KBT, vara hemma när jag är sjuk, försöka träna minst en gång i veckan, prata med min omgivning om hur jag mår och försöka (okej med hjälp av min man) be om hjälp när jag behöver det. 

På nya jobbet ska jag satsa mycket på att prata. Fråga mycket. Försöka ringa in vad som är mitt ansvar. Prata om hur det känns. Om hur jag mått innan. Och om oviktigheter också. Det är viktigt. Och om jag verkligen inte trivs ska jag säga upp mig. 

Dagens hurra och usch

Idag är jag så glad över att…

…jag för några dagar sen klippte av min omöjliga frisyr som bara blev värre för varje dag som jag tappade mer och mer hår. 

Längst in var mitt vanliga tjocka krulliga ris men en decimeter ut kom amningshåret som var rakt, tunt och tunnare. Det såg inte klokt ut och jag hade alltid uppsatt. 

Jag gick och funderade länge och kom fram till att riktigt kort var enda framkomliga vägen för mitt hår i detta läget. Men jag var lite skraj ändå så jag gjorde precis så ologiskt som jag brukar när jag vill göra en radikal förändring med mitt hår: istället för att gå till en frisör klipper jag mig själv i badrummet. Snabbt innan jag hinner ångra mig. Maken fick hjälpa till med nacken. Sen klippte jag honom också, huvudhår och skägg. Snabbt.

Nu är jag så nöjd. Det är aldrig ivägen och det sköter sig självt. När jag vaknar står det visserligen rakt upp men det går oftast att trycka ner rätt lätt. Den här nya frisyren känns också lite som en nystart. Ett steg bort från den här skithösten. Nu är det nya tider.

…jag lyckades frammana nog kraft och pepp att göra lite lite yoga. Först i sällskap av dottern och sen en liten stund själv under hennes vila.

…min man har kommit på några saker han kan göra för att må bättre. Han har mått lite konstigt nu under jul och vi har varit oroliga. Nu har vi en plan.

…vi hade en dam som värderade sakerna i min farmors lägenhet (eftersom hon dog nyss) för några dagar sedan och hon kom fram till att inget var särskilt värdefullt. Men fint och roligt! Och det underlättar hela processen med att tömma lägenheten så mycket. Släkten kan få ta vad de vill utan pengabråk. Så skönt.

…T är så rolig! Vi leker och njuter verkligen av henne nu när vi är lediga ihop. 

Men idag är jag också så less över att…

…det var ännu en kass natt. Dessutom en exceptionellt kass natt där hon rumlade runt i sängen så jag inte kunde somna 11.30-01 och sen var vaken 01-03.30. Hon försökte verkligen somna om själv men det gick inte. Så till slut fick jag ta upp henne i selen och efter en halvtimmes vankande med sång somnade hon. Sen väckte jag henne på morgonen för att inte nattningen ikväll ska bli för sen. Vi ska på bjudning och har planerat att få lite barnfri tid. Men nu ångrar jag det lite. Trots att jag fått sovmorgon av maken är jag så trött och väldigt opeppad på att träffa folk och fira nyår…

…vi aldrig orkar göra något utöver det mest basala hör hemma. Garderoben vi köpte i somras har ännu inte fått knoppar och skrivaren som skulle in i ett skåp står fortfarande och tar upp halva vårt gemensamma skrivbord. Less också på att min man som vanligt inte är den som tar initiativ till sånt där lite jobbigare. Och då känner jag pressen men orkar inte så då händer inget…

…jag har så svårt att somna. Och min man detsamma. Så även om dottern för en gång skull skulle sova bra hinner vi ändå inte somna i tid för att få ihop en hyfsad nattsömn. Vi är båda trötta jämt.

Sammanfattningsvis är det nog mest bra nu. Gott nytt år!

Två veckor kvar

Jag kämpar mig igenom denna sista tid på det här jobbet som får mig att må så jobbigt.

Håret fortsätter att försvinna i hög takt och jag har numera aldrig utsläppt längre. Luggen är fortfarande tjock och krulligt medan resten av håret hänger mer och mer glest och rakt a la hockeyfrilla. Det ser skrattretande absurt ut tillsammans med min utstrålning av allvarlig – lugn.

Jag spyr mer sällan och vikten verkar inte gå neråt längre tack och lov. Sömnen är dock fortfarande rätt dålig och jag är konstant trött trött trött. Tålamodet är kort och gråten, förtvivlan och hopplöshet finns nära. Men jag kan hela tiden lugna mig med att jag ska sluta. Det känns så skönt.