Återfall och glädje

Nu har jag jobbat lite mer än en månad på mitt nya jobb.

Jag fick ett litet återfall av stress och svårt att sova men idag tror jag det släppte. Chefens ord stressade mig och schemat som vi inte fick ihop. Det låga barnantalet (!) ett tag nu som lockat in oss i en ganska ostrukturerad vardag har också skapat ett svaj i mig. Det har fått mig att känna mig vilsen och osäker på vad som är mitt ansvar.

Men idag var en fantastisk dag. Jag hade mitt första utvecklingssamtal och det gick helt okej. Jag kom på hur vi skulle få ihop vår planeringstid. Leksamlingen var väldigt lyckad (efter en gårdag då flera vägrade vara med) och sen hade jag Röris med ett gäng lyckliga goa barn. Kollegorna tog också emot mitt senaste förslag till ändring i vårt upplägg med glädje och det blev jättebra. Avslutningsvis hann jag skriva ett präktigt inlägg till föräldrarna med bilder och kopplingar till läroplanen. När jag gick hem var det med ett glatt pirr i magen. Ett pirr av att känna mig nöjd och glad. Så länge sen…

Så även fast jag haft lite stresspåslag har jag också fått uppleva att jobbet är kul, spännande och utvecklande utan att bli helt golvad av påfrestningen.

Och sen har jag gått på helg på torsdag och haft helt enormt långa helger hemma med familjen och då tänkt väldigt lite på jobbet.

Maken har efter mycket om och men och många olika teorier om diagnoser kommit fram till att det nog är stress och ångest han lider av och som spökar med hjärtat och allmäntillståndet. Besök hos terapeut är bokad och känner hopp om att han ska få hjälp. Det efter snart två månader av oro och låg stämning. Vi är kanske inte gjorda för att vara föräldrarlediga någon av oss…

Annonser

Nyårsmål 2018

Alltså det där med nyårslöften är inget för mig. Löften är så oflexibelt och jag blir stressad bara av tanken. Nej jag gillar mer mål. 

När jag ser tillbaka på förra året var det ett slitigt år. Detta året har jag därför som mål att försöka förbättra och satsa på min hälsa och hitta en bra balans mellan jobb och fritid. Jag hoppas på ett gladare, piggare och lugnare år. 

Min plan för att lyckas med detta är följande: nytt jobb med normal arbetsvecka fast 80%, fortsätta med KBT, vara hemma när jag är sjuk, försöka träna minst en gång i veckan, prata med min omgivning om hur jag mår och försöka (okej med hjälp av min man) be om hjälp när jag behöver det. 

På nya jobbet ska jag satsa mycket på att prata. Fråga mycket. Försöka ringa in vad som är mitt ansvar. Prata om hur det känns. Om hur jag mått innan. Och om oviktigheter också. Det är viktigt. Och om jag verkligen inte trivs ska jag säga upp mig. 

Dagens hurra och usch

Idag är jag så glad över att…

…jag för några dagar sen klippte av min omöjliga frisyr som bara blev värre för varje dag som jag tappade mer och mer hår. 

Längst in var mitt vanliga tjocka krulliga ris men en decimeter ut kom amningshåret som var rakt, tunt och tunnare. Det såg inte klokt ut och jag hade alltid uppsatt. 

Jag gick och funderade länge och kom fram till att riktigt kort var enda framkomliga vägen för mitt hår i detta läget. Men jag var lite skraj ändå så jag gjorde precis så ologiskt som jag brukar när jag vill göra en radikal förändring med mitt hår: istället för att gå till en frisör klipper jag mig själv i badrummet. Snabbt innan jag hinner ångra mig. Maken fick hjälpa till med nacken. Sen klippte jag honom också, huvudhår och skägg. Snabbt.

Nu är jag så nöjd. Det är aldrig ivägen och det sköter sig självt. När jag vaknar står det visserligen rakt upp men det går oftast att trycka ner rätt lätt. Den här nya frisyren känns också lite som en nystart. Ett steg bort från den här skithösten. Nu är det nya tider.

…jag lyckades frammana nog kraft och pepp att göra lite lite yoga. Först i sällskap av dottern och sen en liten stund själv under hennes vila.

…min man har kommit på några saker han kan göra för att må bättre. Han har mått lite konstigt nu under jul och vi har varit oroliga. Nu har vi en plan.

…vi hade en dam som värderade sakerna i min farmors lägenhet (eftersom hon dog nyss) för några dagar sedan och hon kom fram till att inget var särskilt värdefullt. Men fint och roligt! Och det underlättar hela processen med att tömma lägenheten så mycket. Släkten kan få ta vad de vill utan pengabråk. Så skönt.

…T är så rolig! Vi leker och njuter verkligen av henne nu när vi är lediga ihop. 

Men idag är jag också så less över att…

…det var ännu en kass natt. Dessutom en exceptionellt kass natt där hon rumlade runt i sängen så jag inte kunde somna 11.30-01 och sen var vaken 01-03.30. Hon försökte verkligen somna om själv men det gick inte. Så till slut fick jag ta upp henne i selen och efter en halvtimmes vankande med sång somnade hon. Sen väckte jag henne på morgonen för att inte nattningen ikväll ska bli för sen. Vi ska på bjudning och har planerat att få lite barnfri tid. Men nu ångrar jag det lite. Trots att jag fått sovmorgon av maken är jag så trött och väldigt opeppad på att träffa folk och fira nyår…

…vi aldrig orkar göra något utöver det mest basala hör hemma. Garderoben vi köpte i somras har ännu inte fått knoppar och skrivaren som skulle in i ett skåp står fortfarande och tar upp halva vårt gemensamma skrivbord. Less också på att min man som vanligt inte är den som tar initiativ till sånt där lite jobbigare. Och då känner jag pressen men orkar inte så då händer inget…

…jag har så svårt att somna. Och min man detsamma. Så även om dottern för en gång skull skulle sova bra hinner vi ändå inte somna i tid för att få ihop en hyfsad nattsömn. Vi är båda trötta jämt.

Sammanfattningsvis är det nog mest bra nu. Gott nytt år!

Två veckor kvar

Jag kämpar mig igenom denna sista tid på det här jobbet som får mig att må så jobbigt.

Håret fortsätter att försvinna i hög takt och jag har numera aldrig utsläppt längre. Luggen är fortfarande tjock och krulligt medan resten av håret hänger mer och mer glest och rakt a la hockeyfrilla. Det ser skrattretande absurt ut tillsammans med min utstrålning av allvarlig – lugn. 

Jag spyr mer sällan och vikten verkar inte gå neråt längre tack och lov. Sömnen är dock fortfarande rätt dålig och jag är konstant trött trött trött. Tålamodet är kort och gråten, förtvivlan och hopplöshet finns nära. Men jag kan hela tiden lugna mig med att jag ska sluta. Det känns så skönt. 

Jag ger upp

Nu har jag bestämt mig. Efter mycket funderande och analyserande har jag med  min tålmodiga man som bollplank kommit fram till att det som stressar mig på jobbet kommer fortsätta vara där ett tag till. Det kommer nog bli bra till slut alltihop. Klassens dynamik, relationerna med kollegorna, kommunikationen med chefen, strukturen kring de lite klurigare eleverna och rutinerna på skolan. Men det kommer ta tid. För lång tid för att jag ska orka. Och därför har jag kommit fram till att jag måste säga upp mig.

En bekant tipsade om att det behövdes folk på hennes förskola. En stabil, välfungerande och trevlig förskola. Jag var där för några dagar sen och blev välkomnad med öppna armar. Det är ju en väldig brist på förskollärare… Och jag kan inte hitta något bättre alternativ i nuläget så det blir nog så att jag börjar där i januari.

Det är så mycket känslor som rör sig i mig nu. 

Jag är stolt över att jag vågar göra något så drastiskt som att säga upp mig. Det är bara jag som kan säga vart min gräns går. Det är bara jag som kan veta när det är läge att sluta. Jag har varit dålig på det innan i mitt liv. Envist och plikttroget har jag fortsatt med och slutfört saker som kändes fel från första början. Jag har varit upptagen av vad andra ska tycka och tänka. Jag har inte ens kommit på tanken att jag kan hoppa av, sluta, ge upp, byta, avbryta. Det är något jag har fått lära mig. Och det här är det svåraste brytet hittills i mitt arbetsliv.

Jag känner sorg över att jag lämnar min klass och mitt jobb som klasslärare som jag, trots all stress jag känner inför just nu, samtidigt tycker så mycket om. Under min lärarutbildning drömde jag om att jag en dag skulle jobba som klasslärare i lågstadiet och vara den stabila klippan för min klass. Jag skulle stötta, peppa, utmana, leda och glädjas med min klass. Och när jag vågade mig på min första etta kände jag att det var helt rätt för mig. Och då blev det genast en stor del av min identitet. Det är också just det, att jag var så säker på att det var min grej och gjorde den titeln till en självklar del av mig, som nu gör mig förvirrad och vilsen. Vem är jag nu? 

Jag känner lättnad över att jag ska få släppa hela den tunga situation som jag nu känner att jag bär lite för mycket. Lättnad över att jag ska fly och få göra något annat.

Jag känner mig orolig över framtiden. Vad ska det bli av mig? Kommer jag våga vara klasslärare igen någon gång? Kommer jag orka jobba på en förskola? Kommer jag komma ur denna svacka?

Jag känner glädje när jag börjar känna igen mig själv. För sedan jag tog beslutet att säga upp mig är det som något ständigt närvarande plågsamt tungt har lättat från mig. Små glimtar får jag av min forna energi, inställning till livet och mig själv och lust att göra saker jag tycker om. De där glimtarna stärker mig i mitt beslut om att säga upp mig. För den här nedtyngda stackars typen är inte den jag vill vara.

Håll tummarna för att jag ska börja må bättre nu!

Nu är det såhär igen och det är bara att acceptera

Nej nu känner jag att det har blivit dags att se sanningen i vitögat. Jag mår inte bra. Och det är inte första-veckorna-på-jobbet-oron. Nej nu har det blivit något som har satt sig i kroppen och kommer ta ett tag att bryta.

Första steget för mig brukar vara det svåraste: att vara ärlig mot mig själv och acceptera hur det är nu. 

Det finns en mängd olika saker som stressar mig på jobbet. Andra kanske inte skulle bli påverkade av det men jag blir det och det får jag helt enkelt acceptera. Inget blir bättre av att jag skäms över att jag inte mår bra av dessa omständigheter (men skäms gör jag ju ändå).

Oron, stressen och skammen har satt sig på sömnen och magen. Jag har svårt att somna. Sover oroligt. Vaknar ohemult tidigt och har svårt att somna om. Har ont i magen. Mår illa. Spyr ibland på morgonen. Precis så som det varit tidigare i mitt liv när jag mått dåligt. Bara det att med ett litet barn hemma är det mycket svårare att hitta de där små stunderna av vila som gör att jag orkar. Och då tär frånvaron av sömn och den stackars oroliga magen väldigt mycket mer. Sen så är det humöret som är konstant lågt. Mycket tårar och dalar som inte vägs upp av toppar. 

Men jag har en plan. 

Jag har både bokat tid hos terapeut och hos min chef. Jag försöker göra vad jag kan för att förändra det som går att förändra på jobbet. Hemma försöker jag fånga glädje och vila och luta mig på min man som är lugnet jag behöver. Och lite i taget pratar jag med folk. Men fast jag vet att det hjälper att prata drar jag mig för det. Skäms. Men det får vara okej bara det går lite lite framåt och jag vågar prata med en till människa och säga lite mer av sanningen. 

Efter en månad på jobbet

Jag har jobbat i en månad nu och det känns väldigt blandat.

Så skönt och roligt att jobba och sen komma hem till glad dotter och trött man och verkligen njuta av att leka järnet i några timmar. Känns så lyxigt och lagom. 

Så skönt att höra hur min man får uppleva allt det jag upplevt med att vara hemma med barn. Tristessen, glädjen, ensamheten, stoltheten, osäkerheten, gemenskapen och hur relationen till barnet fördjupas och växer. Nu fattar han! Och nu kan vi verkligen dela känslorna och upplevelsen.

Samtidigt är det en chock att börja jobba. 45 timmar i veckan blir långa dagar. Och jag är inte som jag var. Jag har blivit långsam i tanken. Förvirrad. Ineffektiv. Osäker. Obekväm. Och det gör mig så stressad. Jag går runt med känslan att jag snart kommer bli avslöjad. Att det är något fundamentalt jag totalt missat och att någon när som helst ska upptäcka det.

Dessutom är jag på en för mig ny skola som utöver det är väldigt rörig på grund av många flyttar. Rutinerna haltar, materialet är på vift och många av kollegorna är också nya och förvirrade. Jag kämpar hårt för att få ihop allt i huvudet och ordna det bra för mina elever.

Min klass är en etta. Det är alltid ett stort jobb att starta en etta. Det är roligt men också väldigt svårt. Jag vacklar och känner att jag tappat en stor del av mitt jobbsjälvförtroende. Känner mig svag och skör när eleverna behöver en stabil klippa som är beredd på allt och har koll på allt. Skäms över hur jag svajar när det blåser. Jag lever inte upp till bilden av mig själv.

Magkatarren och sömnproblemen kom inte direkt som några överraskningar och skruvade till situationen ytterligare. 

Nu försöker jag långsamt vänja mig vid mig själv och hur jag fungerar nu. Försöker vara snäll mot mig och köpa läget. Men det är svårt.