Fler garderobstips

Lyssnade på den amerikanska underbara podden Longest Shortest time avsnitt 56 som handlar om kroppen efter att ha fött barn som jag skrev om nyss.

Moderedaktör Jane pratar om tiden efter att ha fått barn som en chans att byta stil. Jag har tänkt mycket på att jämföra graviditet-förlossning-småbarnsliv med eventuell amning med pubertet. Jag har hittat en del likheter.

1. Hormonella förändringar som förändrar hur din kropp fungerar och ser ut. 

2. Identitetskris. Eller i alla fall förändring.

3. Humörsvängningar.

4. Omvärlden bemöter dig på att annorlunda sätt än innan.

Allt detta är rätt jobbigt (för de flesta, för en del är det liksom vad de gått och väntat på hela livet och bara helt fantastiskt) och det är lätt att längta tillbaka till tiden innan. Kroppen innan. Men pubertetskids växer så enormt mycket att det inte är görbart att komma i kläderna från innan puberteten. Kvinnorna som fött barn ska dock både vilja ha på sig dem och passa i dem. Och där gillar jag Janes inställning. Hon försöker få oss att inse att vi nog inte ens vill ha de där gamla kläderna. De är passé nu. 

Hon tipsar också om att gå till en badstrand med alla möjliga människor (alltså inte en sån där spännis-strand) och titta på hur andra människor njuter av att kunna gå barbenta och bada halvnakna med sina olika kroppar. 

Jag minns mitt liv i Malmö och hur jag några gånger gick till kallbadhuset och tittade på alla nakna kvinnor som solade och badade. (Ja, jag badade och solade också.) När de låg där alldeles nakna och var så nöjda kände jag verkligen hur vackra de var allihopa. Det tycker jag är #ensundaremammapepp. 

Garderoben och jag

Kommer ni ihåg att jag skrev om hashtaggen #mammapeppen (alltså bantning) och tyckte det var så opeppigt? Och att jag hittade på egna peppråd?

Nu vill jag ge mig själv ett nytt peppråd om mina kläder.

Alla tider i livet, hur du än ser ut, ska du se till att du och garderoben är vänner. I garderoben ska du bara ha kläderna du vill ha på dig! Om du vill ha kvar kläder som du tänker kommer passa en annan gång exempelvis när du inte är gravid längre, så ska de inte ligga längst fram i garderoben och störa dig! Ursäkter som ”det är bara en kort tid” eller ”jag kommer nog snart ha annan form/storlek/sätt som kroppen fungerar på” godtas inte. 

Detta kan leda till att du endast använder ett fåtal plagg, bara bär klänning/leggings/jeans eller shoppar varje gång din kropp förändras. Det är okej. Bara det känns bra när du öppnar garderoben. 

Jag har idag lagt ett antal timmar på att prova byxor. För byxorna ska ju passa min kropp och inte tvärtom. Jag fick prova ganska vilset eftersom jag inte alls visste vad jag skulle ha för modell längre. Den där modellen för en rund och mjuk mage och en platt liten blyg rumpa, vilken är det? Ett tag trodde jag att det kanske inte fanns några byxor till min kropp. Men till slut hittade jag ett par som sa ”precis en sån kropp ska du ha.” 

De fick följa med hem och ligger nu längst fram i garderoben. Det känns bra.

Kisset rinner neråt 

De flesta missöden med kiss och bajs brukar ju handla om det som kommer ut ur barnet men denna gång var det mamman. 

Vi är på en plats utan toalett. Ett sunkig/charmigt båtvarv. Ett sånt där ställe där män lätt ställer sig bakom lilla boden och pinkar. Men nu blir mamman nödig. Pappan är borta på ärende medan jag roar barnet. Och jag blir sååå kissnödig. 

Jag hukar mig mellan några båtar som jag tror är tomma. Och egentligen är det nog inte helt okej att kissa där (men var skulle jag annars göra det?!) så jag tänker vara riktigt snabb. Sätter dottern på marken lagom nära för att nås av min hand men så långt bort att hon inte når fram till och helst inte ens lägga märke till den spännande strålen mellan mammas ben. Allt väl. Dottern lugn. Tittar på en båt. Jag börjar kissa. Och oj vad det kommer kiss. Jag var verkligen kissnödig! Det blir en stor pöl med ett floddelta som breddas och följer lutningen på marken. Mot dottern. Ånej. Hon upptäcker att vätska kommer närmre och närmre. Hon lutar sig fram. Stirrar fascinerat och skrattar till. Jag har bara lite kvar att kissa. Eller nej det var inte så lite. Jag trycker på för att skynda på. Kissfloden närmar sig det uppspelta barnet snabbt och blöter upp den jordiga marken och bildar en mörkbrun glänsande yta. 

Allt sker samtidigt. Äntligen har jag kissat klart och samtidigt når kisset fram till dotterns hand och hon doppar förtjust fingrarna i den jordiga soppan och jag lyfter blixtsnabbt men ändå försent upp henne från olycksplatsen fortfarande med byxorna vid fötterna. 

Det kunde gått så mycket värre, tänker jag.

Jag lyckas tvätta den lilla handen innan soppan fått spridning och få på mig trosor och byxor och jag tror att ingen faktiskt såg oss. 

Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.

Våndan med vikten

Jag blev så lättad av att lyssna på senaste avsnittet av Förlossningspodden där Sandra bland annat pratar om att hon efter förlossningen mådde så psykiskt dåligt av sin viktuppgång sedan graviditeten att hon inte ville gå ut. Det var så skönt att höra att förändringarna i kroppen som hör till en graviditet inte är så lätta att hantera för alla. Då känns det lite mer okej för mig att känna så.

Samhället tycker såklart att du bara ska stå ut med allt möjligt som händer kring barnafödande. Att du ska ta det med en klackspark liksom. För du ville väl ha barn? Du ska väl inte bry dig om att du inte känner igen dig själv? Du har ju ett barn! Eller förresten du ska visst bry dig och banta ner dig och bli smal. Du svälter dig väl gärna nu när du inte får sova, aldrig vara ifred och aldrig får äta i lugn och ro! Annars kan vi hjälpa till med att fråga om du fortfarande är gravid.

Jag har skrivit tidigare om att jag också mådde rätt dåligt av hur min kropp såg ut efter förlossningen (inte lika dåligt som Sandra). Det är något jag tänker på inför att skaffa ett till barn. Det finns många skäl till att jag verkligen inte vill vara gravid igen och vikten är ett av skälen. 

Jag tycker inte att den förvandling min kropp gick igenom var särskilt mysig eller trevlig. Det var obehagligt och jag var rädd. Det var jobbigt att leva med ovissheten och att inte alls ha kontroll över kroppen. Att jag inte visste vad som skulle hända med min kropp nästa dag, nästa vecka och nästa månad. Och förstås hur den där omtalade förlossningen skulle gå.

Att banta i flera månader när jag tog hand om ett krävande spädbarn var väldigt jobbigt. Och att sen när jag landat på startvikten ändå möta en kropp som inte alls såg ut som innan graviditeten. Det var tungt. Inte för att jag tycker att den här nya kroppen är så särskilt ful. Men annorlunda. Ovan. Jag börjar vänja mig men det tar tid. Och kläderna passar inte.

Jag är rädd för vad en andra graviditet kan göra med min kropp. Både under graviditeten, förlossningen och tiden efter. Tänk om jag mår lika illa, har lika ont, är lika ledsen och lika trött? Kommer jag orka det med T att ta hand om hemma? Tänk om jag går upp lika mycket? Kommer jag orka banta med två barn? Kommer jag ändra kroppsform igen och få byta garderob igen? Kommer jag få permanenta skador? Eller skador som ”bara” är tillfälliga och läker? 

Nej särskilt sugen är jag inte. 

Moderskapet förtjänar hyllning

En sak Louise Hallin sa i avsnitt fyra av Pampers barnvagnspromenader gillade jag extra mycket. Hon pratade om moderskapet och vilken stor uppoffring och vilket arbete det är att vara mor (annan vinkel på detta igår: rätt till abort). Genom graviditet, förlossning och amning ger modern barnet så mycket som fadern aldrig kan göra. Hon menar att detta att föda barn borde hyllas som inget annat i vårt samhälle. Och att det borde vara pensionsgrundande. 

Jag har tänkt på det många gånger innan att vi har byggt upp ett fantastiskt system för barnen med MVC och BVC och barnomsorg och skolor. Men mammorna då? De som bär barnen och föder dem? Nej de ska låtsas som att det inte är något speciellt alls allt det där. Alltid jobba heltid och ”vara stark” och bränna ut sig. Hela tiden är barnen de viktiga. Under graviditeten, förlossningen och under barnets uppväxt. Barnen som är så viktiga för vårt samhälle. Helst ska det också vara friska, trygga och lyckliga barn som kvinnorna ska fixa fram. Och hela tiden ska kvinnorna offra sin hälsa, ekonomi, tid och oberoende av sin partner. Men du ville ju ha barn?! säger de bredvid. Jo, men jag vill också leva ett okej liv och gärna även som pensionär. Kunna bo kvar i huset, ha en kropp som funkar både som ung och gammal och jobba lagom mycket. Är det för mycket begärt?

Kanske det är en del av jämställdhetsarbetet som krånglat till det? För i dagens samhälle ska kvinnorna vara som män: göra karriär, lyfta tungt och inte fastna i hemmet. Då blir det krångligt med det där biologiska; att det bara är kvinnor som kan göra det hästjobb som det är att föda barn, det där jobbet som vi ska försöka hålla oss undan samtidigt som det behöver göras för att samhället ska överleva. Så då blundar vi för det istället och så får kvinnorna i hemlighet betala med sina kroppar. 

Riktig mammapepp

Johanna Ahlsten blir opeppad av vikthets (denna gång från Viktväktarna) som under taggen #mammapeppen återigen försöker få bantning att vara peppande. Jenny Larsson uppmanar till en motvikt: #ensundaremammapepp 

Varför?

 För att jag står för sundare ideal än de snäva ideal som råder idag. För att jag är emot den enorma kom-i-form-nu-mammor-hysteri hysteri som råder. För att jag vet och ser att triggande hashtags gör att människor far illa och vill visa att det finns alternativ-att du inte måste åka med på ett tåg som du kanske mår dåligt av att åka med på. Just nu florerar en kampanj för mammor på sociala medier som syftar till att man ska komma i form och dela sin resa, allt under en särskild hashtag. Man ska gå ner i vikt helt enkelt och redovisa sin sk resa under denna tyvärr för många så triggande hashtag. För att jag vill att mammakroppen och alla kroppar ska få vara ifred. För att jag tycker att det är grymt viktigt att vi vuxna tar ansvar och är goda förebilder för våra och andras barn. För att det räcker nu.

Tycker du som jag, ta en selfie, använd hashtag #ensundaremammapepp och skriv några egna ord eller kopiera mina! Blogga om det här, skriv om hetsen som råder om att mammor ska komma i form och det snabbast möjligt, ju snabbare desto bättre. Skriv om det och prata om det! Ge en annan syn på saken när det kommer på tal, nyansera debatten-det behövs. Vi som gör det behövs-det är inte alltid enkelt och bekvämt, I know! Du behövs. Och ni, inte bara mammor, alla som står för det jag beskriver ovan, gör era röster hörda!

Johanna Ahlsten sågar också bantningsföretagen effektivt med Bantningsföretagen vill inte att du ska må bra. 

Så vad är min mammapepp? 

  • Vila. Sov. Det är så basic och ändå så lätt att bortprioritera. Att vara pigg tycker jag är så peppande. Jag kan nästan bli euforisk när jag är pigg.
  • Egentid och annan fylla-på-tid. Också sjukt peppande och glädjande när balansen mellan saker som slukar energi balanseras mot de som ger energi. För mig med bebis är det mest barnfri tid som ger mig återhämtning, pepp och energi men också de där allra skrattigaste stunderna med dottern. 
  • Massage. För mig har det gett så mycket välmående. Mest den professionella men också hemma i soffan. Det får mig också att tycka om min kropp. Den gör mindre ont och blir glad av beröringen.
  • Ha kläder som klär dig och du gillar att ha på dig. Alltså kläder är så viktigt tycker jag. Om kroppen ändrat form se då till att du har kläder som funkar med den nya figuren. 
  • Sök vård om du inte mår bra. Självklart men ändå så svårt kanske särskilt för kvinnor som tyvärr inte kan räkna med att varken tas på allvar eller få bra hjälp om de har besvär som endast finns hos kvinnor. Jag är inte bra på detta.
  • Se till att du får äta, gärna gott och stärkande. God mat gör mig glad! Och lågt blodsocker tar fram de allra mest dystra tankarna. 
  • Se till att du får göra saker du tycker om. Jag har så lätt att glömma bort mig själv som mamma. När jag fyller dagarna som föräldrarledig blir det bäst om jag tänker på både mina och dotterns behov.
  • Var stolt över det stora arbete du gör som mamma. Det är en så enorm arbetsinsats. Varje dag ska du prisa och tacka dig själv för det.

    (Här står inget om vikt ju! Nä för det tycker inte jag är särskilt peppande.)