Ett år idag!

Tänk att det gått ett år sedan hon kom ut ur mig. 

Det har inte gått snabbt. Det har varit ett långt händelserikt och riktigt jobbigt år. 

Det blir roligare och roligare med T. Och mest lättare. Hon sover bättre, äter bättre och blir roligare att leka med ju mer hon kan kommunicera. 

Vi spenderar veckan på sommarstället och det är en dröm att få hänga här med släkt och familj, bad och ett stort hus med massa prylar. Här finns det många vuxna och barn att interagera med. Personer som finns där i vardagen. Det är lyx och jag är så glad att hon får uppleva det och ska få fortsätta uppleva det under sin uppväxt. 

Idag ska vi ha kalas här i huset och bjuda alla på korv och glass. 

Sommarplaner

Jag läser Lite Längre:s sommarlista och funderar på vad jag önskar av denna sommar.


Sluta nattamma
. Nej förresten det är inte en önskan. Mer ett krav. Jag bävar. Kanske jag slutar amma helt? Vem vet?

Segla. Vi har nämligen köpt in oss på en segelbåt. Det har varit en positiv dröm att arbeta för att få i ordning båten. Nu ska vi våga ge oss ut med den också bara. Sen den sjösattes har vi varit ute en gång med den och då började det spöregna samtidigt som all vind försvann. Nu kan det bara bli bättre va?

Vara på mitt sommarställe. Jag vill njuta av att vara där och återupptäcka alla små vrår med hjälp av en nyfiken ettåring. 

Vara hos svärföräldrarna och få avlastning. Få vara lite själv med maken och slappa. Och visa upp och stoltsera med deras barnbarn som alla vänner och bekanta regelbundet har fått se bilder på.

Bada. Jag älskar att bada liksom maken och nu verkar det som att T också är tokig i vatten. Så det blir nog huvudaktivitet när det är varmt. Kanske kombinerat med att äta sand?

Vara själv. Maken är nervös över att vara hemma till hösten så jag har lovat att låta honom öva under semestern. Så jag ska hålla mig undan lite ibland hade tänkt. (Vad ska jag göra då???) Det blir nog fint.

Senaste nytt 

Hon har fått en tand. Och vi är lite oproportionerligt stolta. Det är ju inget hon kan styra liksom. Men ALLA ANDRA har ju fått massor av tänder för länge sen!
Hon badar även i kallt vatten! Vi har en plaskis nära oss och hon älskar det. Och eftersom både jag och hennes pappa är mycket förtjusta i att bada och ska vara i Sverige hela sommaren (kallt vatten) är vi väldigt väldigt glada över hennes intresse. 

Efter utslag och väldigt lös avföring provar vi nu att utesluta mjölkprotein ur kosten. Jag saknar redan osten. 

När det ska ammas har hon kommit på något som hon tycker är supermysigt och liksom rogivande: att nypa mig hårt hårt i bröstet med sina små fingrar. Går även bra med nyp i överarm eller att dra i armhålshår. Även när jag bär henne på ryggen nyper hon stenhårt i höger överarm. Jag tycker inte det är mysigt alls tyvärr. Så vi har en liten konflikt där. 

Annars är allt som vanligt. Hon äter dåligt av mat och ammar hela natten. Hon är ganska mammig. Älskar att gå och blir skitsur när jag tycker att hon kan sitta och leka lite på golvet när jag ska laga mat. Det slutar med att jag bär henne på ryggen. 

Hejdå öppna förskolor!

Nu blir det inget mer av det. Inget mer kallprat och tvångsmässiga frågor om saker jag egentligen inte vill veta svaret på. Nu när jag inte går dit längre ser jag hur jobbigt det var. Så ovärt att lägga tid på folk jag inte kommer träffa igen. Det ligger inte för mig. Det dränerar mig. Jag är ju introvert. Jag ser på många av de andra där att de inte heller pallar prata egentligen. Men vi gör det ändå oengagerat. 

Och alltid ska det pratas om sömnen. Orkar inte prata sömn med folk jag inte känner. Eftersom T sover så dåligt blir det ett känsligt ämne. Och jag orkar inte med ett till käckt råd. Orkar inte förklara alla omständigheter som kan leda fram till ett bra råd. Orkar inte prata.

Det är kul att träffa okända barn. Men okända vuxna när jag är trött, sur och sliten. Blä! 

Nej nu är det nya tider. Nu är vi ute. Där finns också barn och föräldrar men inte samma tvång att prata. Vi gungar, hon går och står, äter sand och känner på stenar. Jag är nöjd att få vara ute. (Jag är uppvuxen så, lekandes ute mycket. Helst i skogen. Jag och syrran kunde inte somna på kvällen om vi inte hade varit ute. Så nu är det som det ska vara.) Sen går vi hem. Hon sover i sängen och jag får vila lite också. Det är avlastning det. Att slippa skumpa i sjal, rulla vagn eller sitta blickstilla med henne famnen. Nu sover hon bara två gånger på dagen. Någon gång bara en gång. Det är rätt befriande. Inte lika mycket meck med att få till alla dessa sovpass liksom. På dagen är det nu nästan som jag fantiserat om att föräldrarledighet skulle vara. Kvällen och natten har en del kvar att önska dock. (Fast i sängen som levande napp!)

Livet är lite bättre nu faktiskt. 

Har jag sagt att hon både lärt sig krypa, ställa sig upp och att gå med bara hjälp av en vuxenhand och springa med två? Det händer grejer nu!

Hej avlastning! 

Helgen hos farmor och farfar har varit en succé. Hon har kunnat sitta i deras knän och lekt och skrattat i långa stunder. Jag och maken har kunnat gå undan och vara lite själva. Kramats länge. Andats djupt. På avstånd tjuvkikat på när dottern haft så roligt med farmor, farfar och farbror. 

Som jag har saknat att lämna ifrån mig henne till släkten som så gärna vill vara med henne. De har varit lite ledsna att hon bara velat vara med sina föräldrar. I hemlighet undrat ”hon kanske inte tycker om mig” trots att vi alla vet att en del barn blir mammiga och pappiga i perioder. De har längtat efter de där leendena. Längtat efter att prova den där leken och sjunga den där sången. Och nu äntligen har det vänt. Farmor passade på att sätta henne i diskhon när hon skalade potatis och T var alldeles exalterad över de lagom hårda potatisarna, det rinnande vattnet och den fascinerande transformation potatisarna genomgick med det märkliga redskapet potatisskalaren. 

Det är så roligt att få se dem upptäcka världen med T. Se dem bygga sina alldeles unika relationer med henne. Så att hon har många lyssnande, engagerade och olika vuxna omkring sig. Och så att vi kan få vara barnfria någon gång och kanske gå på bio eller nåt.

Humörsvängningar och klusteramning

Det är en sån där stökig tid nu. Utvecklingssteg fyra säger appen Wonder Weeks. 

Det är helt fantastiskt. Hon lär sig något nytt varje dag. Blickar fascinerat ut på sin omgivning och kommer närmare och närmare den när hon får mer och mer styr på händerna. Och det händer att hon kan ligga och leka i babygymmet utan att jag sitter precis bredvid. Hurra! 

Fast det är också väldigt jobbigt. Sömnen är sämre. Hon vaknar och vill äta oftare. Däremellan ligger hon och knölar ofta ofta och behöver en hand och en lugnande röst för att inte vakna till helt och skrika. På dagen har hon svårt att sova igen och sover max en halvtimme och vaknar trött och gnällig. 

När hon inte är nöjd i gymmet, vilket verkligen är oftast, vill hon bli underhållen. Och då räcker det inte med att skaka en skallra. Nej här ska sjungas, flyga i luften, bäras runt för att titta på saker. Humöret vänder snabbt utan förvarning. Glad, ledsen, arg, glad, trött, nyfiken, glad, frustrerad. På några minuter.

Mamma är bäst. Hon vill amma i oändlighet. Spyr upp en hel del mer än hon har brukat göra innan. Och så amma igen. Samtidigt kan hon böka, leka och släppa bröstet en massa gånger. Jag känner mig väldigt låst. Nästan hela kvällen, från nio till tolv ungefär, accepterar hon bara mig. Det är i och för sig bättre än förr då kvällen sträckte sig till 02. Och för att hon ska kunna läggas i sitt babynest vid midnatt måste vi sitta i mörkret i två timmar och amma, vagga, amma, vagga. Det är sjukt tråkigt. Maken tittar på tv, fixar i köket och ordnar med hemmet. Jag är så avundsjuk.

Så just nu är det fantastiskt, frustrerande, tråkigt och spännande. Allt samtidigt. Det enda som verkar vara säkert är att hon kommer att fortsätta att växa och lära sig och allt kommer ändra sig igen och igen.

Kolla händerna!

Senaste veckorna har varit lite smått fantastiska (och som vanligt också en massa annat som långtråkiga, snoriga osv.) för T har upptäckt sina händer!

Det började med att hon satt (med stöd) på pappas mage och händerna plötsligt kom in i synfältet precis där hon inspekterade det sjukt intressanta mönstret på hans skjorta. Och vips var de borta igen. Sen kom de tillbaka. Hon ansträngde sig för att hålla dem kvar och röra dem med små rörelser. Det var mycket märkligt. 

Efter det började hon ibland lyckas nudda en leksak eller våra händer och ibland få in en finger i munnen. Nu kan hon oftast pricka en leksak eller en hand om den är på rätt ställe. Och ikväll höll hon i en leksak, förstod att hon gjorde det och försökte fortsätta hålla i den.

Det är så häftigt att få vara med en så liten människa upptäcka sig själv och världen. Det är verkligen en ära. Och jag är så fascinerad och imponerad över den utveckling denna lilla tös orkar med varje dag.