Senaste nytt 

Hon har fått en tand. Och vi är lite oproportionerligt stolta. Det är ju inget hon kan styra liksom. Men ALLA ANDRA har ju fått massor av tänder för länge sen!
Hon badar även i kallt vatten! Vi har en plaskis nära oss och hon älskar det. Och eftersom både jag och hennes pappa är mycket förtjusta i att bada och ska vara i Sverige hela sommaren (kallt vatten) är vi väldigt väldigt glada över hennes intresse. 

Efter utslag och väldigt lös avföring provar vi nu att utesluta mjölkprotein ur kosten. Jag saknar redan osten. 

När det ska ammas har hon kommit på något som hon tycker är supermysigt och liksom rogivande: att nypa mig hårt hårt i bröstet med sina små fingrar. Går även bra med nyp i överarm eller att dra i armhålshår. Även när jag bär henne på ryggen nyper hon stenhårt i höger överarm. Jag tycker inte det är mysigt alls tyvärr. Så vi har en liten konflikt där. 

Annars är allt som vanligt. Hon äter dåligt av mat och ammar hela natten. Hon är ganska mammig. Älskar att gå och blir skitsur när jag tycker att hon kan sitta och leka lite på golvet när jag ska laga mat. Det slutar med att jag bär henne på ryggen. 

Sömn, mat och rutiner med åttamånaders bebis -råd från mig till mig

Var på BVC i veckan på åttamånaderskollen. Tyvärr var det inte med vår vanliga sköterska som så fint känner av vad jag behöver höra. För ibland behöver jag bara få klaga lite, fiskar efter beröm eller vill bolla lite. Inte ha de där allmänna råden som känns som ett hån. Eller få ett ”oj!” när jag berättar om nattamning/läggning/sovprocedurer/matkrångel (och det fick mig att känna mig dålig och som att besöket gick ut på att jag skulle redovisa hur väl jag fått mitt barn att passa in i mallen) Ofta vet jag inte själv vad det är jag behöver. Men idag kände jag tydligt att jag inte fick det jag ville ha. 

Så nu i efterhand vill jag hellre minnas något min vanliga sköterska sa när jag var där senast och pratade amning. Hon sa att vi bär på lösningarna själva, att hon bara hjälper till att locka fram dem med frågor. Så jag tänkte samla mina råd här till mig själv om hur vi kan få ordning på mat och sömn.

Först nuvarande läget. De senaste tre veckorna har hon ätit rätt dåligt med mat, antagligen på grund av förkylningen, och jag har ammat desto mer. Det är fortfarande svårt att sova på dagen och eftersom det blivit sämre med maten har sovschemat liksom kommit snett. På nätterna ammar hon oftast två till tre gånger men någon gång fyra och någon gång bara en gång. Jag försöker alltid få henne att somna om utan amning men om hon inte gör det så får hon amma. Hon vill sova nära nära och vaknar flera gånger och vill ha närhet. Ibland sover hon första delen av natten i sin spjälsäng men annars i vår säng. Hon vaknar vid sextiden, vilket är för tidigt. Hon är trött och gnällig och vill inte äta frukost hur långt det än var sen senaste amningen. Det som har stört mig mest är nog maten. Jag vill så gärna att hon ska äta mer och mer mat och gradvis sluta amma. (Som att det var på hennes initiativ.) När hon nu gått åt motsatt håll i några veckor blir jag lite förtvivlad och modlös och tänker att jag kommer få amma i en oändlighet. Och aaaldrig få sova ordentligt. 

  • Lägg inte prestige i sömnen. Eller maten. Gör det som funkar för dig, hur fånigt, konstigt, krångligt eller daltande någon annan än kan tycka att det är.
  • En sak i taget. Okej du är frustrerad och trött på läget. Fundera över vad det egentligen är som stör dig eller inte funkar och försök förändra en sak i taget. Det kan förstås påverka många saker i slutändan men peta bara i ett hörn. Det är jobbigt nog.
  • Kämpa när du orkar. Det är oftast jobbigt att förändra mat- och sovrutinerna så ge dig bara in i det när du har glöden nog att harva med det ett tag. Jag har skrivit förr om att välja rätt tillfälle för förändring. Om du inte pallar, gör enklast möjliga även om det kanske inte är hållbart i längden.
  • Hon håller på att lära sig. Det kanske inte går så snabbt som du vill. Men hon har inte levt så länge faktiskt. Låt det ta tid. Tålamod må du ha för ditt barns skull. Tålamod inför omgivningens oförstående kommentarer kanske är mindre viktigt. Skäll ut dem! Jag har skrivit förr om att öva och pröva. Ge inte upp! Eller ge upp! Båda är okej. 
  • Jag vet inte hur hon mår! Det är värt att påminna dig om att hon inte kan berätta vad hon känner. Det kanske kliar som attan på högra skulderbladet. Då kan man ju inte sova. Och detta gör det rätt krångligt att ha att göra med en liten människa. Vissa kroppar är svårare att leva med än andra och svårast är det nog för den lilla bebisen som inte förstår vad som sker i henne eller vet vad hon kan göra åt det. Tur att hon har dig.
  • Otur. Ibland är det något smått och oturligt som gör att din nya metod skiter sig. Som att det kliar på skulderbladet. Försök igen en annan gång och beröm dig själv för ditt lugn.
  • Allt förändras. När det känns hopplöst, det känns som att skiten aldrig kommer förändras kan du tänka på allt annat som faktiskt har förändrats. Gör det till en vana att tänka på och prata om framstegen som skett sådär gradvis omärkligt att det bara är små minnesbilder från tiden innan det och detta som påminner om att hon har lärt sig, han sig och ändrat sig. Gläd dig åt det! 
  • Hon är unik. Alla andra barn verkar kunna somna själva och äter allt. Ja men det spelar ingen roll för du har ditt barn och hon är på sitt sätt. Försvara henne mot orättvisa jämförelser och stå upp för hennes rätt att må bra även om hon kanske inte passar in i mallen för normbarnet och du själv är ganska trött på så många sätt.
  • Prisa dig själv som mamma. Var stolt över hur du anstränger dig och varje dag och natt faktiskt ser till att hon äter, sover och får lek, kärlek och närhet. Speciellt om det samtidigt gör dig galen.
  • Läs på! Sömnvanor verkar vara åldersstyrt liksom inställning till mat. Olika för varje barn visserligen men ändå efter något slags mönster. Närhet och mycket dalar i sömnen under första året. Och mycket mat under natten. Sen mer och mer självständighet och mindre och mindre mat. Så det finns alltid hopp om att det blir bättre, för äldre blir hon hela tiden. 

Och så till sist två anti-råd:

  • ”Hon kommer aldrig lära sig om ni fortsätter att…” är ett råd som du kan använda som spypåse. Barn utvecklas hela tiden. Bara för att ni har en särskild rutin när hon är x månader gammal som får henne att må bra behöver inte det betyda att det kommer att fortsätta tills hon är x år gammal. Likaså ”det blir ju en vana” Det är inte farligt med vanor. Vanor ändras, speciellt hos ett litet barn. Give them a break!

Introvert jul

Jag är introvert. Jag får alltså inte energi av att umgås i stora sällskap och föredrar djupa invecklade samtal med få och bekanta personer framför ytligare korta samtal med många människor. Med ett litet barn har min personlighet blivit ännu tydligare eftersom grundläget är att jag redan har fått lägga ganska mycket av min energi på min dotter. Det är nog därför jag kan tycka att det är ganska skönt att vara hemma med henne utan att träffa någon alls några dagar i veckan.

Jag är ännu mer kräsen med sällskapet nu när T är med jämt. Orkar inte stora sällskap alls. Nya människor är bara kul i små små doser, gärna då i kända miljöer. Fast helst vill jag bara vara med folk jag känner mig superbekväm med hela tiden. 

Nu på julafton var det perfekt. Det var jag och maken och dottern, syster och svåger och systerson, mamma. Inga fler. Vi var i systerns stora hus med många rum. Det var så lugnt och trevligt. Jag hann landa och andas och njuta. Dottern hann vänja sig vid sällskapet och ville till slut peta på dem.

Det var en riktigt fin julafton. Vi grundade med att inte stressa dagarna innan men ändå hinna med det vi hade planerat. Vi hade tagit på oss lagom mycket av julbordet och sänkt ambitionerna på julklapparna. På julaftons morgon såg vi på julkalendern och jag grät åt det lyckliga slutet. Sen åkte vi tidigt till min syster för att umgås hela dagen och ändå hinna gå promenad. Där blev det god mat i tre sessioner och inte för mycket (då måste jag smaka allt och så blir det för mycket). Kusinerna möttes över ett leksaktåg och härmade varandra intensivt. Systersonen fick uppleva första tomten (min mamma) som kom med lagom många paket. Vi sjöng och spelade tillsammans hellre än bra och det var kul inte minst för att barnen uppskattade röjet. Men bäst var nog ändå känslan av lugn och att vi hann umgås och leka och prata om både allvar och trams. Det passade denna  introverta mamma utmärkt. God jul!

Stafettmatlagning

Vi ägnar oss åt det ganska mycket. Det brukar börja med att jag lagar mat innan min man kommit hem men hinner inte klart. (Han har ett jobb där det är svårt att gå en bestämd tid så jag vet aldrig när han kommer och jag är hemma med en oberäknelig bebis) Han kommer hem, gullar med dottern en stund och sen börjar hon skrika för att hon kommer på att hon är hungrig. Vi byter roller. Jag langar fram bröstet och maken gör färdigt maten. Han ropar till mig i soffan vad jag hade för plan med den och den kastrullen och jag ropar tillbaka vaga instruktioner.

Det är riktigt roligt. Vi älskar att laga (och äta!) mat både två och vi gör det gärna tillsammans. Vi kan våra styrkor och olikheter och de där skillnaderna i våra sätt att laga mat gör det så spännande att stafettmatlaga. Jag har oftast en suddig bild av hur maträtten ska se ut och när maken ska tolka den blir det aldrig som jag tänkte. Det blir en överraskning och denna gillar jag faktiskt. Han går igång på att försöka avsluta mina börjor och utmanas eftersom han inte hade valt den maträtten själv. Så kul!

Dipp i amningstålamodet

Kanske är det för att hon har börjat smaka på mat och att jag därmed kan ana ett slut på amningen. Som när kissnödigheten ökar dramatiskt precis när du kommer fram till dörren. Eller så är det för att hon har blivit så kinkig med amning. Jag kan bara sitta i soffan eller i sängen. Det är ganska mycket bökande, gråt och skrik. Och så har hon så svårt att sova och somna på dagen att jag får ett långt sövpass om jag inte låter henne sova i min famn efter amningen som hon gör ibland. Och då måste jag sitta still ännu längre. Eller så är det nattningarna som jag alltid måste ta. Evighetslånga amningar och så svårt att somna. 1-3 timmar sittandes i sängen i mörkret. Och sen kan jag bara lämna sängen en liten liten stund, annars vaknar hon och är pigg! Bah! 

Plötsligt känner jag att det är så svårt att stå ut. Det kryper i kroppen och jag blir besatt av tanken på när jag ska få röra mig igen. Ryggen värker. Armen hon vilar huvudet på domnar. Bröstvårtan svider. Rumpan värker. Tålamodet och acceptera-läget-toleransen är noll. 

Kanske det också har att göra med att hon blivit lite mer krävande att ha att göra med än innan. Det är liksom svårt att hantera en utveckling åt det hållet även fast jag vet att det är en utvecklingsfas och att det inte kommer vara för evigt. 

Mysigt med amning, nja. Sitta-still-tortyr känns det som just nu.

Mat 

Äntligen är hon fyra månader gammal och får därför smaka på mat. Vi har sett så mycket fram emot detta.

Både jag och maken älskar mat. Laga mat, äta mat och prata om mat. Äntligen får dottern vara med i vår njutning!

Vi har låtit henne smaka i några dagar nu och hon visar tack och lov ganska mycket intresse. Vi är nog lite överpeppade. 

Prioriteringslista

Sen vi började bära T mycket har kvällarna blivit betydligt mer uthärdliga. Hon är inte alls lika ledsen och övertrött. Hon är dock väldigt hungrig och vill därför vara med mig nästan jämt. Och somnar fortfarande sällan före tolvslaget. När maken har lagt sig och jag ska försöka få henne att acceptera att ligga i sitt babynest vid 01-02 på natten måste jag vara laddad med en stor dos lugn och tålamod när jag egentligen bara vill skrika ”kan du inte bara somna på kvällen som andra barn!”. Kvällarna är därfär inte den tid jag kan återhämta mig så mycket utan det måste ske mest på dagtid.

I början av min föräldraledighet ville jag så gärna hinna göra så mycket annat på jag dagarna förutom att ta hand om T. Men efter ett tag fattade jag att jag måste ändra på mina prioriteringar för att orka vara en bra mamma och inte bli tokig. Så nu när T vid ovanliga tillfällen inte sover på mig eller när hon accepterar att leka och sova hos maken en stund är min lista såhär:

  1. Sova eller vila är alltid viktigast!
  2. Äta är också väldigt viktigt. Om jag inte äter mår både kroppen dåligt och humöret sjunker som en sten. Det vet jag ju!
  3. Hygien var tidigare självklart men nu kräver det lite planering speciellt eftersom många av grejerna kräver två händer. Nu märker jag också hur viktig hygienen är för att jag ska känna att dagen är ”på riktigt” och inte en sån där undantagsdag då man är hemma och sjuk och går runt i pyjamas.
  4. Göra något avkopplande kul. Alltså något helt onödigt. Som att blogga eller se på tv. Kan funka kombinerat med amning eller sövning. 
  5. Träna. Jag vill så gärna och min kropp vill så gärna. Helst liksom ett litet hemmapass på 20 minuter. Men det blir oftast 2 minuter där, 1 minut där och wow 5 (!) minuter där. 
  6. Hushållsarbete: tvätta, plocka undan, laga mat. Jag måste påminna mig om att detta kommer på sjätte plats!!
  7. Projekt hemma som att rensa papper. 

    Men nu är det så att T ändå ordnar om i detta genom att hon i sjalen starkt föredrar att jag rör mig i en jämn takt vilket gör att punkt 6 och 7 och eventuellt även 4 blir gjorda i det dagliga ändå. Men det är inte dem jag anstränger mig för att få till och det är det viktiga jag hoppas att jag lärt mig nu.