Tristess 

Plötsligt känns det som att det är så mycket tid att fylla på dagarna med T. Hon vaknar tidigt som attan och sover inte så mycket på dagarna. Däremellan ska det lekas och hon vill stå och gå och upptäcka och underhållas. 

Tidigare har jag känt att det varit så fullt upp bara med att försöka få henne att sova och äta med lagom mellanrum. Vips så har dagen gått. 

Men nu känns det som att lekpassen har blivit så långa att jag blir ganska trött på att harva runt där på golvet. Eller så är det den långa förkylningen och isoleringen som den ledde till som skapade ett stort uppdämt behov av att umgås med vuxna. För nu suktar jag efter fler bekväma relationer med föräldralediga. Tack och lov har jag några på gång!

Handla mat på nätet

Nu har vi också börjat handla mat på nätet, som så många andra barnfamiljer, och det är en lättnad fast lite ågren samtidigt. För det är ju dyrare. 

Men innan storhandlade vi i stora affären, som man måste åka bil till, alldeles för sällan. Så det blev att jag handlade nästan varje dag i de dyra små affärerna där vi bor. Lite i taget för att få plats i vagnen med påsarna. Det var tröttsamt. Och dåligt utbud.

Nu klickade vi på mobilen. Nästa dag kom maten och de bar till och med upp kassarna för trappan. Allt var fräscht. Och fast jag är ganska snål så var det så tydligt nu vad vi betalar de där extra kronorna för. Tid tillsammans. Ingen stress. Så värt.

Det är väl bara att pröva! Eller? 

Min syster gav jag mig ett gott råd som jag tog med i mitt grundförhållningssätt som förälder. Då handlade det om amningen men det är applicerbart på alla möjliga förändringar och nyheter i livet med det lilla barnet. 

Såhär var det. På BB försökte vi lära oss det här med amning så att det var bekvämt för båda. Det var svårt. Jag fick både sår och blåmärken på bröstvårtorna, ont i handlederna, nacken, axlarna och ryggen. Sittande lite tillbakalutat var den enda ställning som vi fick till där på BB. Vi provade att liggamma med det blev dottern helt förvirrad av och fick inget bra grepp. 

Väl hemma efter någon vecka, trött och öm i hela kroppen och själen, blev jag käck och tänkte att nu är det dags att vi lärde oss att liggamma. Det talas så varmt om det typ ”vi somnar båda två” och ”det är så praktiskt”. Och man måste ju kunna flera amningsställningar ju, tänkte jag hurtigt. 

Vi provade och det gjorde ont och var obekvämt. Min fejkgravidmage var ivägen,  ryggen värkte, armen domnade bort och nacken gjorde ont. Hon tappade taget, fick ett dåligt tag, blev sur, svalde luft, behövde rapa osv. Det var alltifrån bekvämt och praktiskt. Jag blev förvånad över hur svårt det var och hur nedslagen jag blev av det misslyckade försöket. Jag hade av någon märklig anledning räknat med att det skulle fungera efter en halvtimmes trixande i sängen. 

Någon dag senare pratade jag med min syster och berättade om mina försök och så påminde hon mig om det självklara. Gör det som funkar. Pröva något nytt först när du är sugen, nyfiken och laddad med tålamod. Räkna inte med att det kommer funka direkt. (Som jag skrivit tidigare: hoppas lite lagom) Se det mer som ett kul experiment. Och så berättade hon om hur hon bara kunde liggamma den första tiden med sitt barn. Att hon inte på allvar försökte lära sig andra ställningar förrän hon kände att hon orkade några veckor senare.

Och det där rådet har följt med. Jag har märkt att vi antingen provar nyheter i den där positiva experimentandan, i stor desperation för att situationen måste lösas eller smärtfritt spontant och odramatiskt i stunden. 

PS. Vi lärde oss till slut att liggamma men det är fortfarande ingen favorit. Endast när jag är helt sjukt trött står jag ut med hur ryggen värker och hur hon sliter och drar i bröstvårtan.

Första besöket hos urologen

Hennes andra dag utanför livmodern, fredag den 22 juli, fick vi en tid hos urologen för att kolla njurarna. 

Det var minst sagt omvälvande och läskigt att lämna Mölndals BB. Vad skulle vi ha med oss, ha på oss och hur funkade nu det där babyskyddet? Jag hade heller inte förstått hur svag jag var förrän jag gick i korridorerna på Östra. Jag blev så trött så trött. Samtidigt var det skönt att få det här besöket, som vi oroat oss för så mycket, avklarat.

Man kunde inte hitta någon njurbäckenförstoring på ultraljudet! Urinprov var också bra. Men för säkerhets skull har hon fått penicillin tills nästa ultraljud när hon är en månad gammal.

Det har gått så mycket bättre än vi har vågat hoppas på. Hon är frisk, stark och går upp i vikt som hon ska. Och så är hon så otroligt söt. Jag kan inte fatta hur vi kunde skapa ett så välmående och vackert litet barn.