Orsakerna

Jag funderar över varför det blev såhär att jag mått så dåligt av mitt jobb att jag sagt upp mig. 

1. Jag hade orealistiska förväntningar på mig själv. 

Det skulle ju bara vara så kul att börja jobba! Jag skulle vara precis som vanligt fast lite klokare (för visst var det nån som sa att man blir en klokare människa av att få barn?) Jag skulle njuta av få prata med andra vuxna och få fokusera på nåt annat än mitt lilla barn. 

Och varför skulle jag inte klara att jobba heltid? Det hade jag ju alltid gjort innan! 

Den enda känslan jag bejakade hos mig själv var att det var kul att börja jobba. Alla andra känslor störde mig och de försökte jag trycka undan. 

När känslorna konstant inte stämde med det jag tyckte att jag borde känna krävde de plötsligt mycket mycket mer energi. Allt blev tungt och svårt och förvirrande jobbigt att hantera. Men när jag inte kunde fatta snabbt nog att det inte var som jag hade tänkt mig ryckte kroppen in och började ropa högre och högre. Med sömnproblem, nedstämdhet, morgonspyor, koncentrationssvårigheter, gråtfester och viktnedgång.

2. Jag saknade självinsikt och var väldigt tärd.

När jag började jobba var mina stressnivåer redan höga. Jag hade inte fått ordning på min sömn och jag var så otroligt trött både fysiskt och psykiskt. 

Det började när jag var gravid. Jag hade min första etta (så roligt och så jobbigt!) och jag tänkte inte låta graviditeten påverka mitt jobb. Trots att jag mådde mer eller mindre dåligt fysiskt och psykiskt under så gott som hela graviditeten (sök graviditet här på bloggen om du vill frossa i eländet) var jag inte sjukskriven en enda dag med anledning av den. Jag tänkte att det skulle vara så svårt att få bli sjukskriven, att det skulle vara väldigt svårt att lösa min frånvaro på jobbet och att jag så gärna ville jobba ju. Så jag offrade min hälsa istället. Läs BakingBabies Mias inlägg om graviditet och hälsa/sjukdom som berör detta. Hon pekar på att Försäkringskassans syn på graviditet gör att många gravida tvingas jobba med symptom de annars skulle bli sjukskrivna för. Det är ju normalt va.

Så där hade jag ett riktigt kasst utgångsläge för att få en liten bebis. Hon kom tack och lov genom en inte alltför hemsk förlossning. Jag var i och för sig fullständigt utmattad i några veckor men fick inga större skador som jag vet om. Men sen följde ett år med ett barn som ammade sig genom nätterna och även sov kasst på dagen. Och jag blev ett vrak. Fast det förstod jag inte. Det var min vardag. Och alla andra klarar ju detta? 

Hur skulle det varit om jag hade fått vara sjukskriven under delar av min graviditet? Kanske jag då hade kommit in mer i detta att man får vara trött och sjuk även om man är förälder? För hela den här märkliga synen på gravida som Mia skriver om gjorde verkligen sitt för att få mig att ramla in i cirkeln av att stänga ute min kropps signaler och vad som än hände tänka ‘men såhär är det när man har barn’. Om jag hade fått återhämta mig lite mer då så hade jag kanske fattat att jag alltid behöver och förtjänar och måste kräva det, vad läget än beror på.

Och tänk om jag sen hade varit bättre på att be om och kräva hjälp under min föräldraledighet? (Efter att maken hade haft sina första riktigt tuffa förkylningsnätter med dottern var han lite arg på mig. ‘Du borde ha sagt till mer för den här sömnbristen är ju helt fruktansvärd i kombination med att ta hand om henne hela dagarna!’ Jag svarade att jag var för trött.

Och tänk om jag sen hade varit mer medveten om mitt mående och kanske börjat med att jobba 80%? Hade jag hamnat här ändå? Jag tror inte det. 

3. Det är extremt krävande att vara klasslärare. Och så fick jag en klass som kräver lite extra. Och så var den en hel del annan röra på skolan som stressat mig.

Jag har nog inte tänkt så innan eftersom jag klarat av pressen innan. Och faktiskt gillat det. Men nu förstår jag att det krävs väldigt mycket för att klara detta jobb. Och när mycket annat var luddigt och inte så stadigt och fungerande blev det bara för mycket för denna sköra mamma. Om jag hade fattat hur jag mådde hade jag nog inte tagit ett jobb på en skola mitt i en stor förändring.
Nej nu ska jag jobba 80% och när maken börjar jobba blir det också 80%. Och om jag blir sjuk ska jag verkligen kämpa för att bli sjukskriven. 

Annonser

Tristess 

Plötsligt känns det som att det är så mycket tid att fylla på dagarna med T. Hon vaknar tidigt som attan och sover inte så mycket på dagarna. Däremellan ska det lekas och hon vill stå och gå och upptäcka och underhållas. 

Tidigare har jag känt att det varit så fullt upp bara med att försöka få henne att sova och äta med lagom mellanrum. Vips så har dagen gått. 

Men nu känns det som att lekpassen har blivit så långa att jag blir ganska trött på att harva runt där på golvet. Eller så är det den långa förkylningen och isoleringen som den ledde till som skapade ett stort uppdämt behov av att umgås med vuxna. För nu suktar jag efter fler bekväma relationer med föräldralediga. Tack och lov har jag några på gång!

Handla mat på nätet

Nu har vi också börjat handla mat på nätet, som så många andra barnfamiljer, och det är en lättnad fast lite ågren samtidigt. För det är ju dyrare. 

Men innan storhandlade vi i stora affären, som man måste åka bil till, alldeles för sällan. Så det blev att jag handlade nästan varje dag i de dyra små affärerna där vi bor. Lite i taget för att få plats i vagnen med påsarna. Det var tröttsamt. Och dåligt utbud.

Nu klickade vi på mobilen. Nästa dag kom maten och de bar till och med upp kassarna för trappan. Allt var fräscht. Och fast jag är ganska snål så var det så tydligt nu vad vi betalar de där extra kronorna för. Tid tillsammans. Ingen stress. Så värt.

Det är väl bara att pröva! Eller? 

Min syster gav jag mig ett gott råd som jag tog med i mitt grundförhållningssätt som förälder. Då handlade det om amningen men det är applicerbart på alla möjliga förändringar och nyheter i livet med det lilla barnet. 

Såhär var det. På BB försökte vi lära oss det här med amning så att det var bekvämt för båda. Det var svårt. Jag fick både sår och blåmärken på bröstvårtorna, ont i handlederna, nacken, axlarna och ryggen. Sittande lite tillbakalutat var den enda ställning som vi fick till där på BB. Vi provade att liggamma med det blev dottern helt förvirrad av och fick inget bra grepp. 

Väl hemma efter någon vecka, trött och öm i hela kroppen och själen, blev jag käck och tänkte att nu är det dags att vi lärde oss att liggamma. Det talas så varmt om det typ ”vi somnar båda två” och ”det är så praktiskt”. Och man måste ju kunna flera amningsställningar ju, tänkte jag hurtigt. 

Vi provade och det gjorde ont och var obekvämt. Min fejkgravidmage var ivägen,  ryggen värkte, armen domnade bort och nacken gjorde ont. Hon tappade taget, fick ett dåligt tag, blev sur, svalde luft, behövde rapa osv. Det var alltifrån bekvämt och praktiskt. Jag blev förvånad över hur svårt det var och hur nedslagen jag blev av det misslyckade försöket. Jag hade av någon märklig anledning räknat med att det skulle fungera efter en halvtimmes trixande i sängen. 

Någon dag senare pratade jag med min syster och berättade om mina försök och så påminde hon mig om det självklara. Gör det som funkar. Pröva något nytt först när du är sugen, nyfiken och laddad med tålamod. Räkna inte med att det kommer funka direkt. (Som jag skrivit tidigare: hoppas lite lagom) Se det mer som ett kul experiment. Och så berättade hon om hur hon bara kunde liggamma den första tiden med sitt barn. Att hon inte på allvar försökte lära sig andra ställningar förrän hon kände att hon orkade några veckor senare.

Och det där rådet har följt med. Jag har märkt att vi antingen provar nyheter i den där positiva experimentandan, i stor desperation för att situationen måste lösas eller smärtfritt spontant och odramatiskt i stunden. 

PS. Vi lärde oss till slut att liggamma men det är fortfarande ingen favorit. Endast när jag är helt sjukt trött står jag ut med hur ryggen värker och hur hon sliter och drar i bröstvårtan.

Första besöket hos urologen

Hennes andra dag utanför livmodern, fredag den 22 juli, fick vi en tid hos urologen för att kolla njurarna. 

Det var minst sagt omvälvande och läskigt att lämna Mölndals BB. Vad skulle vi ha med oss, ha på oss och hur funkade nu det där babyskyddet? Jag hade heller inte förstått hur svag jag var förrän jag gick i korridorerna på Östra. Jag blev så trött så trött. Samtidigt var det skönt att få det här besöket, som vi oroat oss för så mycket, avklarat.

Man kunde inte hitta någon njurbäckenförstoring på ultraljudet! Urinprov var också bra. Men för säkerhets skull har hon fått penicillin tills nästa ultraljud när hon är en månad gammal.

Det har gått så mycket bättre än vi har vågat hoppas på. Hon är frisk, stark och går upp i vikt som hon ska. Och så är hon så otroligt söt. Jag kan inte fatta hur vi kunde skapa ett så välmående och vackert litet barn.