Hon sov borta!

Inatt klarade T något stort, 19 månader gammal. Farfar lyckades natta henne i deras säng (fast hon grät ganska mycket…) och sen sov hon där hela natten. Vaknade som vanligt flera gånger och gnydde men var helt okej med att tröstas av farmor och farfar. Hon sov alltså sin första natt hos någon annan än oss! Och hon sov lika bra som med oss. Farmor och farfar sov inte lika bra men var ändå lyckliga över att hon accepterade dem.

Jag och maken tyckte att det var mycket ovant att sova tillsammans och utan ett barn mellan oss. Men väldigt skönt att få vakna ifred och höra hur hon pratade glatt med farmor och farfar i rummet bredvid. Vi låg kvar och pratade om viktiga och oviktiga saker i lugn och ro.

Annonser

Julen 2017

Oj vilken skillnad det var att fira jul med en springig ett-och-etthalvtåring jämfört med en mammig halvåring! Under förra årets juldagsmiddag med sedvanligt stort antal gäster hängde jag mest i sovrummet och försökte lugna stressad T som vägrade sova och äta. Nu däremot var hon mammig första timmen av middagen för att sedan helt ignorera mig och pappa och drog istället runt med farmor och farfar och hade så kul med dem resten av kvällen. Vi hann både äta mat och spela spel med de andra vuxna!!! 

På själva julaftonen var vi också ett stort sällskap eftersom vi firade med makens familj (vi kör varannan jul) och det tyckte T var helt okej. Det kom en jultomte som vi spanade på. Men mest spanade T på katterna. Både där vi var på själva julmiddagen och hemma hos farmor och farfar smög varsin barnrädd katt som T förtjust skrek efter varje gång de vågade visa sig.

Den 27e firade vi med min familj. Vi åt upp resterna från allas julbord och kusinerna lekte mer och mer ju längre vi var där. (Så vi vuxna hann snacka skit och några smuttade på konjak till slut.) 

Slutligen är jag väldigt nöjd med att inte vara så låst vid T denna jul och det var så jämförelsevis få julklappar som delades ut. Tyvärr sov T riktigt dåligt och på grund av makens hälsa fick jag vara den som tröstade. Men jag har fått sovmorgon varje dag i alla fall.

Ett år idag!

Tänk att det gått ett år sedan hon kom ut ur mig. 

Det har inte gått snabbt. Det har varit ett långt händelserikt och riktigt jobbigt år. 

Det blir roligare och roligare med T. Och mest lättare. Hon sover bättre, äter bättre och blir roligare att leka med ju mer hon kan kommunicera. 

Vi spenderar veckan på sommarstället och det är en dröm att få hänga här med släkt och familj, bad och ett stort hus med massa prylar. Här finns det många vuxna och barn att interagera med. Personer som finns där i vardagen. Det är lyx och jag är så glad att hon får uppleva det och ska få fortsätta uppleva det under sin uppväxt. 

Idag ska vi ha kalas här i huset och bjuda alla på korv och glass. 

Hej avlastning! 

Helgen hos farmor och farfar har varit en succé. Hon har kunnat sitta i deras knän och lekt och skrattat i långa stunder. Jag och maken har kunnat gå undan och vara lite själva. Kramats länge. Andats djupt. På avstånd tjuvkikat på när dottern haft så roligt med farmor, farfar och farbror. 

Som jag har saknat att lämna ifrån mig henne till släkten som så gärna vill vara med henne. De har varit lite ledsna att hon bara velat vara med sina föräldrar. I hemlighet undrat ”hon kanske inte tycker om mig” trots att vi alla vet att en del barn blir mammiga och pappiga i perioder. De har längtat efter de där leendena. Längtat efter att prova den där leken och sjunga den där sången. Och nu äntligen har det vänt. Farmor passade på att sätta henne i diskhon när hon skalade potatis och T var alldeles exalterad över de lagom hårda potatisarna, det rinnande vattnet och den fascinerande transformation potatisarna genomgick med det märkliga redskapet potatisskalaren. 

Det är så roligt att få se dem upptäcka världen med T. Se dem bygga sina alldeles unika relationer med henne. Så att hon har många lyssnande, engagerade och olika vuxna omkring sig. Och så att vi kan få vara barnfria någon gång och kanske gå på bio eller nåt.

Mental bakfylla 

Jenny Larsson skriver om mental bakfylla efter intensivt umgänge under julhelgen och jag är i den nu. Bakfyllan alltså. 

När jag räknar efter har jag varit väldigt social i sex dagar nu mer eller mindre intensivt. Jag kände egentligen redan på dag två att jag behövde en paus. Men alla ville ju träffa söta dottern och så fattade jag nog inte hur slut jag var. Maken har också varit sjuk i kanske en månad nu och jag har fått ta dottern ännu mer. Min helglyx, att få sova lite längre på morgonen, har uteblivit alldeles för länge. 

I förrgår kom första varningen, en svag huvudvärk tillsammans med tröttheten jag vant mig vid nu. Vi åkte hem från makens släkt och passade på att äta och få nya beslag på IKEA. På kvällen fick jag ont i magen a la magkatarr som jag kände av redan innan jul. Hade svårt att sova på natten. Kroppen var stressad, arg och frustrerad. Igår hade vi besök. Det var dumt. Jag kände mig som en zombie. Sov tungt på natten och vaknade med migränhuvudvärk och illamående som långsamt accelererade. Maken mådde lite bättre och tog dottern på lång promenad medan jag låg i en mörk och tyst lägenhet och kände hur min kropp som hade stelnat steg för steg blev mosig och varm. 

Nu är det bättre. Käkarna är fortfarande hårda spända och huvudvärken har blivit svirrande. Det kommer bli bra nu. Men vi har bestämt oss för att inte träffa någon på nyår. Eventuellt lagar vi något gott. Eller så gör vi inte det.

Stökig juldag 

Efter en fantastiskt trevlig julafton åkte vi till Orust för att fira med makens släkt. Och då blev jag ännu mer glad för gårdagen. Idag var T ledsen och blev rädd för alla människor som nyfiket tittade på henne. Vi var ungefär tjugo personer. Och när hon är ledsen och orolig vill hon bara vara hos mig. 

Vi hängde ganska mycket i sovrummet. Där var det också svårt att amma först för tapeterna var ju sååå spännande. Det tog sin lilla tid…Och även fast jag tycker väldigt mycket om hela denna lilla släkt längtade jag hem till allt bekvämt, beprövat och smidigt där T blir lugn och äter och somnar lätt. Nu ska vi se om jag får sova något inatt…

Introvert jul

Jag är introvert. Jag får alltså inte energi av att umgås i stora sällskap och föredrar djupa invecklade samtal med få och bekanta personer framför ytligare korta samtal med många människor. Med ett litet barn har min personlighet blivit ännu tydligare eftersom grundläget är att jag redan har fått lägga ganska mycket av min energi på min dotter. Det är nog därför jag kan tycka att det är ganska skönt att vara hemma med henne utan att träffa någon alls några dagar i veckan.

Jag är ännu mer kräsen med sällskapet nu när T är med jämt. Orkar inte stora sällskap alls. Nya människor är bara kul i små små doser, gärna då i kända miljöer. Fast helst vill jag bara vara med folk jag känner mig superbekväm med hela tiden. 

Nu på julafton var det perfekt. Det var jag och maken och dottern, syster och svåger och systerson, mamma. Inga fler. Vi var i systerns stora hus med många rum. Det var så lugnt och trevligt. Jag hann landa och andas och njuta. Dottern hann vänja sig vid sällskapet och ville till slut peta på dem.

Det var en riktigt fin julafton. Vi grundade med att inte stressa dagarna innan men ändå hinna med det vi hade planerat. Vi hade tagit på oss lagom mycket av julbordet och sänkt ambitionerna på julklapparna. På julaftons morgon såg vi på julkalendern och jag grät åt det lyckliga slutet. Sen åkte vi tidigt till min syster för att umgås hela dagen och ändå hinna gå promenad. Där blev det god mat i tre sessioner och inte för mycket (då måste jag smaka allt och så blir det för mycket). Kusinerna möttes över ett leksaktåg och härmade varandra intensivt. Systersonen fick uppleva första tomten (min mamma) som kom med lagom många paket. Vi sjöng och spelade tillsammans hellre än bra och det var kul inte minst för att barnen uppskattade röjet. Men bäst var nog ändå känslan av lugn och att vi hann umgås och leka och prata om både allvar och trams. Det passade denna  introverta mamma utmärkt. God jul!