Hej avlastning! 

Helgen hos farmor och farfar har varit en succé. Hon har kunnat sitta i deras knän och lekt och skrattat i långa stunder. Jag och maken har kunnat gå undan och vara lite själva. Kramats länge. Andats djupt. På avstånd tjuvkikat på när dottern haft så roligt med farmor, farfar och farbror. 

Som jag har saknat att lämna ifrån mig henne till släkten som så gärna vill vara med henne. De har varit lite ledsna att hon bara velat vara med sina föräldrar. I hemlighet undrat ”hon kanske inte tycker om mig” trots att vi alla vet att en del barn blir mammiga och pappiga i perioder. De har längtat efter de där leendena. Längtat efter att prova den där leken och sjunga den där sången. Och nu äntligen har det vänt. Farmor passade på att sätta henne i diskhon när hon skalade potatis och T var alldeles exalterad över de lagom hårda potatisarna, det rinnande vattnet och den fascinerande transformation potatisarna genomgick med det märkliga redskapet potatisskalaren. 

Det är så roligt att få se dem upptäcka världen med T. Se dem bygga sina alldeles unika relationer med henne. Så att hon har många lyssnande, engagerade och olika vuxna omkring sig. Och så att vi kan få vara barnfria någon gång och kanske gå på bio eller nåt.

Mental bakfylla 

Jenny Larsson skriver om mental bakfylla efter intensivt umgänge under julhelgen och jag är i den nu. Bakfyllan alltså. 

När jag räknar efter har jag varit väldigt social i sex dagar nu mer eller mindre intensivt. Jag kände egentligen redan på dag två att jag behövde en paus. Men alla ville ju träffa söta dottern och så fattade jag nog inte hur slut jag var. Maken har också varit sjuk i kanske en månad nu och jag har fått ta dottern ännu mer. Min helglyx, att få sova lite längre på morgonen, har uteblivit alldeles för länge. 

I förrgår kom första varningen, en svag huvudvärk tillsammans med tröttheten jag vant mig vid nu. Vi åkte hem från makens släkt och passade på att äta och få nya beslag på IKEA. På kvällen fick jag ont i magen a la magkatarr som jag kände av redan innan jul. Hade svårt att sova på natten. Kroppen var stressad, arg och frustrerad. Igår hade vi besök. Det var dumt. Jag kände mig som en zombie. Sov tungt på natten och vaknade med migränhuvudvärk och illamående som långsamt accelererade. Maken mådde lite bättre och tog dottern på lång promenad medan jag låg i en mörk och tyst lägenhet och kände hur min kropp som hade stelnat steg för steg blev mosig och varm. 

Nu är det bättre. Käkarna är fortfarande hårda spända och huvudvärken har blivit svirrande. Det kommer bli bra nu. Men vi har bestämt oss för att inte träffa någon på nyår. Eventuellt lagar vi något gott. Eller så gör vi inte det.

Stökig juldag 

Efter en fantastiskt trevlig julafton åkte vi till Orust för att fira med makens släkt. Och då blev jag ännu mer glad för gårdagen. Idag var T ledsen och blev rädd för alla människor som nyfiket tittade på henne. Vi var ungefär tjugo personer. Och när hon är ledsen och orolig vill hon bara vara hos mig. 

Vi hängde ganska mycket i sovrummet. Där var det också svårt att amma först för tapeterna var ju sååå spännande. Det tog sin lilla tid…Och även fast jag tycker väldigt mycket om hela denna lilla släkt längtade jag hem till allt bekvämt, beprövat och smidigt där T blir lugn och äter och somnar lätt. Nu ska vi se om jag får sova något inatt…

Introvert jul

Jag är introvert. Jag får alltså inte energi av att umgås i stora sällskap och föredrar djupa invecklade samtal med få och bekanta personer framför ytligare korta samtal med många människor. Med ett litet barn har min personlighet blivit ännu tydligare eftersom grundläget är att jag redan har fått lägga ganska mycket av min energi på min dotter. Det är nog därför jag kan tycka att det är ganska skönt att vara hemma med henne utan att träffa någon alls några dagar i veckan.

Jag är ännu mer kräsen med sällskapet nu när T är med jämt. Orkar inte stora sällskap alls. Nya människor är bara kul i små små doser, gärna då i kända miljöer. Fast helst vill jag bara vara med folk jag känner mig superbekväm med hela tiden. 

Nu på julafton var det perfekt. Det var jag och maken och dottern, syster och svåger och systerson, mamma. Inga fler. Vi var i systerns stora hus med många rum. Det var så lugnt och trevligt. Jag hann landa och andas och njuta. Dottern hann vänja sig vid sällskapet och ville till slut peta på dem.

Det var en riktigt fin julafton. Vi grundade med att inte stressa dagarna innan men ändå hinna med det vi hade planerat. Vi hade tagit på oss lagom mycket av julbordet och sänkt ambitionerna på julklapparna. På julaftons morgon såg vi på julkalendern och jag grät åt det lyckliga slutet. Sen åkte vi tidigt till min syster för att umgås hela dagen och ändå hinna gå promenad. Där blev det god mat i tre sessioner och inte för mycket (då måste jag smaka allt och så blir det för mycket). Kusinerna möttes över ett leksaktåg och härmade varandra intensivt. Systersonen fick uppleva första tomten (min mamma) som kom med lagom många paket. Vi sjöng och spelade tillsammans hellre än bra och det var kul inte minst för att barnen uppskattade röjet. Men bäst var nog ändå känslan av lugn och att vi hann umgås och leka och prata om både allvar och trams. Det passade denna  introverta mamma utmärkt. God jul!

T tar sin plats 

Långsamt erövrar hon sin plats i mitt och makens liv. Vi tar med henne till de betydelsefulla och historiska platserna och låter henne träffa alla viktiga människor i våra liv. 

För varje möte med platser och människor får jag syn på oss utifrån och får bekräftat att jag har blivit förälder där också. Långsamt vänjer vi oss vid den familj vi blivit. Det känns bra. Jag gillar min nya familj.

Lyckan i att lugna ett barn

Vi åkte till farföräldrarna över helgen och det blev första nätterna i ett annat hus för T.

Jag vill helst inte vara till besvär och be om hjälp och detta besök blev därför en bra mental träning för mig. 

På kvällen kom den vanliga magknipen, eller egentligen lite extra eftersom hon sovit dåligt under dagen då allt blev fel när bilen stod still i alla bilköer på vägen dit. Jag tyckte att det kändes jobbigt och ville lindra hennes obehag genast så att hon kunde fortsätta att vara en gullig sovande bebis. Vi var ju på besök. 

Men jag underskattade mina farföräldrar. Min man hade kolik när han var bebis och skrek i mer än ett halvår. När lilla T började tjuta bad farfar om att få trösta henne. Han la henne på armen precis som han hade gått omkring med min man som bebis otaliga gånger. T slappnade långsamt av, somnade och när hon slutade spänna sig kunde hon äntligen tömma magen i en efterlängtad brakbajs. Sen låg hon där tills farmor krävde att också få hålla. Och som de njöt av att få vagga runt med henne på armen.

Vi stannade två nätter och njöt av att bli avlastade. Och farföräldrarna njöt av att få vara nära T. Vi är väldigt lyckligt lottade och jag lärde mig en nyttig läxa. 

Det efterlängtade barnbarnet

Det är något alldeles speciellt att se släkten glädjas åt T. De har längtat minst lika mycket som maken och jag och våndats med oss inför varje ultraljud. 

Igår var hennes farföräldrar på besök och deras lyckliga leenden gör mig säker på att T kommer ha många engagerade vuxna omkring sig.

T:s farföräldrar hade nog nästan gett upp hoppet om att deras äldsta son skulle ge dem några barnbarn. Han hade varit singel i väldigt många år när jag föll för honom. Det gick inte att ta miste på glädjen när jag presenterades för hans föräldrar. Men när de fick träffa T för första gången var de faktiskt ännu gladare.