Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Liggamning och mysträning

Jag berättade tidigare om ett misslyckat projekt i att försöka få T att amma mindre på natten. Det var nog så att hon hade en helt annan plan. Hon skulle lära mig att samsova. Så där riktigt riktigt nära. Såhär gick det till.

Hon har lärt sig att liggamma. (Tidigare funkade det en liten stund men sen började hon storgråta. Jag gissade att hon fick mjölk i näsan.) Jag håller på att lära mig. Får ganska ont i ryggen men somnar om väldigt mycket lättare när jag ligger ner hela tiden. Och sen ligger hon kvar där. Med sin lilla kropp mot min. Långsamt börjar hon lära sig att stå ut med att jag byter ställning lite. Dock inte att jag vänder ryggen mot henne. Då börjar hon sprattla. 

Men jag hatar ju att sova när jag har kroppskontakt med någon? Får ju nästan panik om maken nuddar mig med tån i sängen. 

Och det är detta som är det riktiga projektet. T försöker få mig att uppskatta riktig myssamsovning. När man liksom ligger inslingrade i varandra (T mest i mig). Och hör och häpna – jag gör stora framsteg!

Jag ligger och andas in i hennes hår och märker hur jag trycker mig lite närmre så att min näsa vilar på hennes hjässa. Och njuter lite. På dagen har jag också börjat uppskatta när hon blir sådär sovtung i min famn eller på min rygg. Tänker gulliga ”åh, hon är faktiskt min dotter!”-tankar.

Nu har hon dessutom lagt in en högre växel. Hon har börjat vilja snutta på bröstet typ hur länge som helst på natten. Inte mysigt! Obekvämt. Jag blir tokig. Så när hon går med på att bara ligga supernära andas jag ut och tänker ”äntligen!”. Hon är bra lurig min dotter.

Lyckad transfer!

Länge har jag drömt om detta. Att sjala upp henne, söva henne och sedan lägga ner henne och hon fortsätter sova. (I sjalvärlden kallas det transfer när man sjalar ner sovande barn.)

Det tog bara åtta månader…

Nu har det hänt så många gånger att jag vågar tro på det också. 

Jag tar upp henne på ryggen i enkel ryggsäck, även kallat ruck, (instruktionsfilm) för att det är ett enlagersknyt och därmed lättare att få av än flerlagersknyt som dubbel ryggsäck som jag annars är mer förtjust i. Sen sätter jag mig på min älskade pilatesboll och hummar på nån mysig mörk ton. Efter några minuter (helt sjukt jag vet!) har hon somnat. Sen sitter jag där i minst fem minuter till och skumpar. Sedan går jag omkring lite och kontrollerar att hon sover tungt och till sist äntrar jag försiktigt sängen. Knyter upp och sänker långsamt ner henne. Vänder mig om. Tittar förundrat på henne. Hon ser ut som andra barn som på dagtid ligger och sover själva bara sådär. Sen lägger jag mig bredvid och blundar. Hon vaknar ibland och kollar att jag är där. 

Ungefär tjugo minuter brukar jag få där. Blundande utan att hon ligger på mig. Så fantastiskt. Jag brukar inte hinna somna men det är ändå helt magiskt. Äntligen! 

Självständiga små barn

Ibland känns det som att alla föräldrar är med i en tävling i hur självständigt ditt barn är och hur tidigt det kan göra olika saker. När kan hen sova i egen säng / eget rum / sova hela natten / somna själv / vara hos barnvakt / leka själv och i förlängningen ta hand om sig själv? Även fast BVC generellt verkar råda föräldrar att vara lyhörda mot sitt barn, trösta barnet när hen är ledsen och visa att du alltid finns där (alltså inte kräva självständighet) upplever jag ändå att när barn är närhetstörstande, gillar att amma länge, vill samsova och inte går med på att vara hos barnvakt som små så reagerar en del i min omgivning med att detta beteende är något som måste korrigeras. För sådär krävande kan man bara inte vara! Vilja vara med sina föräldrar jämt va! Och visserligen kan jag som trött mamma också känna så. Men egentligen kanske inställningen snarare borde vara något åt att barn är och ska vara beroende av sina föräldrar och när föräldrarna har svårt för något i barnets beteende är det kanske föräldrarna som behöver hjälp att hantera det snarare än att ändra på barnet?

Lisen skriver här om att amma lite större barn och lite om att samsova. Hon beskriver det som att leva i symbios:

Ömsesidigt utbyte och ömsesidigt beroende – är det inte vad relationen mellan barn och omsorgsgivare till stor del handlar om? Mina barn är beroende av oss föräldrar – och vi är beroende av dem. Att de finns och mår bra, hela vårt välmående, hela vi, är beroende av det. Vi kan inte föreställa oss ett liv utan deras närvaro, speciellt inte nu när de är så små att de ständigt behöver oss. Det kan inte per definition vara fel att vara beroende av andra. Att vara beroende av andra är att vara en social varelse, en människa.

Jag har börjat lyssna på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin (tre första avsnitten). Jag har lite svårt för hennes sätt att formulera sig där hon ibland uttrycker sig raljerande om ”hur svenska föräldrar gör…” och ”hur dagens föräldrar…” men samtidigt tycker jag om många av hennes tankar. Hon pratar liksom Lisen om att barn behöver sina föräldrar och de inte ska tvingas bli självständiga tidigt. Hon pratar också mycket om att många föräldrars brist på familj och släkt nära gör dem väldigt utsatta. Och att deras föräldrar har lärt dem en osund och ohållbar inställning till familjeliv vilken bygger på att varje liten familjeenhet ska klara sig själv när det mest naturliga och (främst för mammorna) minst slitsamma och för barnen tryggast är en storfamilj med många vuxna att bli uppfostrad och vårdad och sedd av. Hon menar också att dagens pressade samhälle där alla ska jobba heltid, träna, socialisera och ”vara lyckade” på en massa sätt lurar in föräldrar i att barnen måste vara smidiga och självständiga för att det pressade schemat ska klaffa.

Jag tycker att det är svårt att hitta stöd i mitt föräldraskap när min föräldrargeneration själva växte upp och sedan levde med sina barn i en tid då barn skulle bli självständiga tidigt. Jag vill inte göra som de gjorde men vill så gärna söka stöd och råd hos äldre och erfarna. Fast kanske det alltid är såhär att vara förälder? Att vilset leta efter något som känns rimligt och bra? 

Då är det en sådan lättnad att hitta någon som lyckas formulera det jag inte lyckas med, som lugnar och säger att jag är okej även om mitt barn har svårt att sova. För mig är Lisen en sån person.

Den där nattplanen… 

För lite mer än en månad sen kämpade jag i en vecka med att dra ner på nattamningen. Läs om det här. Och det blev verkligen bättre efter den där hemska veckan. 

Först ammade hon tre gånger per natt och sen hände det mer och mer ofta att det bara blev två gånger. Hon vaknade dock flera gånger och behövde komma upp i famnen och vaggas men jag fick ändå långsamt mer och mer sömn. 

Sen när hon började närma sig åtta månader vände det. Åt fel håll! Hon behövde plötsligt supermycket närhet och ville gärna amma lite extra mycket. Helst vaggas samtidigt. Suga på finger. Ligga i famn. Det är väl den där omtalade fasen. (Som kommer ta slut någon gång???)

Jag har lagt ner alla ambitioner på att få ner nattamningen i nuläget. Enda målet är att skrapa ihop så mycket sömn som möjligt för mig. Det har varit ett träningsläger utan dess like med titeln ”Sova i konstiga ställningar med bebis”. Desperat provar jag vad som kan funka just detta uppvak: liggamma, ligga skavfötter, ligga bredvid på armen eller (hemska tanke) upp och skumpa på pilatesbollen för att sen börja om och prova ställningar. Jag har ju väldigt svårt för att sova om jag ligger nära någon. Men jag har faktiskt börjat lära mig att stå ut med den där lilla kroppen. Om hon ligger still vill säga. När hon sparkar är det väldigt svårt att sova. Men vem vet, jag kanske blir beroende av att ha det där lilla elementet kloss an?

Ingenting är för evigt med en bebis, försöker jag tänka. Och att vi kommer klara att få ner nattamningen igen sen när det är läge. Och så tänker jag LÅT MIG SOVA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA ganska ofta också.

Föräldrarupptagen

Ledig. 

Smaka på ordet. Jag känner kaffepaus, sitta på balkongen, kanske resa. Ta det lugnt, sovmorgon, lyx och långsamhet. Långa samtal med goda vänner, släppa rutiner, vara uppe sent och dricka whiskey. En härlig kombination av mycket sömn, nya upplevelser, häng med vänner och äta god mat långsamt.

Lägg sen till prefix föräldrar- och du får föräldrarledig. Kombinationen blir absurd. Mina associationer till ledig funkar inte här. Alls. Jag skrattar och gråter samtidigt av kombon. 

Nej jag känner mig mer föräldrarupptagen, barnfylld och på familjetjänst. Föräldrartid. Dagtid och kvällstid fulltid och jour på natten. Alla dagar året runt. Ledig finns inte. Fritid är något som andra har. Här är det vi-tid all tid. Utom välplanerad sällsynt egentid. Det är en annan tid nu. Charmig och fantastisk, slitig och tråkig. Allt samtidigt. 

Och vi har bara ett barn. Jag kan tänka mig att föräldrar-ledig smakar ännu mer skrattretande med flera barn. I alla fall om de är svårsövda närhetstörstande och amningsälskande som vår T.

Ingen föräldrarmedalj till mig?

Via Amningshjälpen hittar jag en klok artikel om barns sömn och fastnar i detta stycke som jag läser flera gånger om.

An important fact for you to remember is that your an infant’s sleep habits are more a reflection of your baby’s temperament rather than your style of nighttime parenting. And keep in mind that other parents usually exaggerate how long their baby sleeps, as if this were a badge of good parenting, which it isn’t. It’s not your fault baby wakes up.


Jag vet ju om att det är såhär. Svärmor berättar också ofta om hur min man som bebis sov lika dåligt, om inte sämre, som bebis. Men vissa kommentarer som att jag klemar bort henne får mig ändå att ibland känna att det är jag som är en dålig förälder snarare än T som har svårt att somna och sova. Det här lilla stycket, skrivet av en läkare, får mig nästan att gråta av lättnad och jag förstår vilken inre strid av tvivel och uppgivenhet mot acceptans och hopp som ständigt pågår i mig och slukar så mycket energi.