Nu är det såhär igen och det är bara att acceptera

Nej nu känner jag att det har blivit dags att se sanningen i vitögat. Jag mår inte bra. Och det är inte första-veckorna-på-jobbet-oron. Nej nu har det blivit något som har satt sig i kroppen och kommer ta ett tag att bryta.

Första steget för mig brukar vara det svåraste: att vara ärlig mot mig själv och acceptera hur det är nu. 

Det finns en mängd olika saker som stressar mig på jobbet. Andra kanske inte skulle bli påverkade av det men jag blir det och det får jag helt enkelt acceptera. Inget blir bättre av att jag skäms över att jag inte mår bra av dessa omständigheter (men skäms gör jag ju ändå).

Oron, stressen och skammen har satt sig på sömnen och magen. Jag har svårt att somna. Sover oroligt. Vaknar ohemult tidigt och har svårt att somna om. Har ont i magen. Mår illa. Spyr ibland på morgonen. Precis så som det varit tidigare i mitt liv när jag mått dåligt. Bara det att med ett litet barn hemma är det mycket svårare att hitta de där små stunderna av vila som gör att jag orkar. Och då tär frånvaron av sömn och den stackars oroliga magen väldigt mycket mer. Sen så är det humöret som är konstant lågt. Mycket tårar och dalar som inte vägs upp av toppar. 

Men jag har en plan. 

Jag har både bokat tid hos terapeut och hos min chef. Jag försöker göra vad jag kan för att förändra det som går att förändra på jobbet. Hemma försöker jag fånga glädje och vila och luta mig på min man som är lugnet jag behöver. Och lite i taget pratar jag med folk. Men fast jag vet att det hjälper att prata drar jag mig för det. Skäms. Men det får vara okej bara det går lite lite framåt och jag vågar prata med en till människa och säga lite mer av sanningen. 

Annonser

Efter en månad på jobbet

Jag har jobbat i en månad nu och det känns väldigt blandat.

Så skönt och roligt att jobba och sen komma hem till glad dotter och trött man och verkligen njuta av att leka järnet i några timmar. Känns så lyxigt och lagom. 

Så skönt att höra hur min man får uppleva allt det jag upplevt med att vara hemma med barn. Tristessen, glädjen, ensamheten, stoltheten, osäkerheten, gemenskapen och hur relationen till barnet fördjupas och växer. Nu fattar han! Och nu kan vi verkligen dela känslorna och upplevelsen.

Samtidigt är det en chock att börja jobba. 45 timmar i veckan blir långa dagar. Och jag är inte som jag var. Jag har blivit långsam i tanken. Förvirrad. Ineffektiv. Osäker. Obekväm. Och det gör mig så stressad. Jag går runt med känslan att jag snart kommer bli avslöjad. Att det är något fundamentalt jag totalt missat och att någon när som helst ska upptäcka det.

Dessutom är jag på en för mig ny skola som utöver det är väldigt rörig på grund av många flyttar. Rutinerna haltar, materialet är på vift och många av kollegorna är också nya och förvirrade. Jag kämpar hårt för att få ihop allt i huvudet och ordna det bra för mina elever.

Min klass är en etta. Det är alltid ett stort jobb att starta en etta. Det är roligt men också väldigt svårt. Jag vacklar och känner att jag tappat en stor del av mitt jobbsjälvförtroende. Känner mig svag och skör när eleverna behöver en stabil klippa som är beredd på allt och har koll på allt. Skäms över hur jag svajar när det blåser. Jag lever inte upp till bilden av mig själv.

Magkatarren och sömnproblemen kom inte direkt som några överraskningar och skruvade till situationen ytterligare. 

Nu försöker jag långsamt vänja mig vid mig själv och hur jag fungerar nu. Försöker vara snäll mot mig och köpa läget. Men det är svårt. 

Avprogrammering sömn

Nu har jag börjat jobba och har sovit i eget rum några dagar. För att jag ska få sova bättre, dottern ska vänja sig vid att tröstas av pappa och slippa väckas av mitt larm samt för att pappa ska vänja sig vid att vakna av dotterns pip.

Vilken lyx va, att få sova själv?! Ja men då kan jag inte sova ändå! Ligger och vrider mig. Sover lätt och vaknar igen och igen och igen. Men det har dock blivit bättre för varje natt. Snart har kroppen fattat att jag inte måste vakna jämt. 

Pappa kan natta!

Nu har det hänt två gånger. Men det fungerar bara om vi är listiga. Pappa hänger med T strax innan nattning, ger sista målet, byter blöja, tar på pyjamas medan jag håller mig undan. Och sen går de in i sovrummet, utan att jag syns eller hörs och så gör han på sitt sätt och hon somnar! 

Och jag kan gå omkring och diska och städa och slänga med armarna och vara ineffektiv och det är helt sagolikt fantastiskt! Plötsligt har jag oändligt med tid så jag knappt vet vad jag ska göra av den. 

På natten vill hon dock gosa med mig om hon vaknar till och är ledsen. Och gärna sova på min arm också. Men hon har också börjat hålla en hand på pappa. Ibland sover jag helt okej. Så jag börjar känna hopp om att jag kanske kommer få sova hela nätter sen när jag börjar jobba. Kanske i annat rum. Kanske det går. Vem vet.

Första semesterveckan

Alltså jag är så nöjd med vår planering! Vi tänkte att första veckan lediga tillsammans skulle spenderas hemma. Avsluta amningen, landa tryggt i nya rutiner och få tid att både slappa i hemmets bekvämligheter och hinna fixa och dona lite. Kanske också hinna tröttna på att vara hemma och vilja åka bort lite. Och så ska vi till sommarstället veckan efter.

Vi har hamnat i världens flow av handlingskraft och aktivitet! Det var som att vi båda hade ett uppdämt behov av att få göra iordning. Samtidigt! Helt magiskt. 

Vi har båda klippt oss, jag hos frisör, maken på balkongen av mig. Vi har städat noggrant, slipat rost på balkongen, gjort oss av med möbler, organiserat om en del prylar, städat undan lådor och varit på IKEA. 

Och nu är vi mitt i att försöka bygga ihop en Pax-garderob. Utan att väcka barnet eller skada någon. Jag fruktar att det kommer sluka all resterande energi som finns i oss. För ett år sen gjorde vi samma sak, fast då med två garderober. Med skjutdörrar! Det var svettigt med jättemagen. 

Vi har också lyckats se den senaste säsongen av serien Silicon Valley som vi såg på de där första blurriga veckorna med T när jag mest satt i soffan och ammade och hon sov i min famn. (Det var innan tiden då hon bara ville sova i sjal i rörelse) Nu är cirkeln sluten. Nu har det väldigt snart gått ett år.

En vecka efter avslutad amning

Nu sover hon hela nätter då eller? Eh neeej såklart inte!

Det är olika varje natt precis som vanligt. En natt vaknade hon och skrek länge och det blev ett par timmar jag var vaken för att lugna henne. En annan natt ville hon bara sova ovanpå mig. En tredje sov hon ett långt pass bredvid mig med bara lite kroppskontakt. 

Hon äter grötklämmis mellan fem och åtta nån gång och vaknar för dagen vid åtta oftast. Ibland halv sju…Dricker lite vatten ibland på natten också. 

Nattningen har dock blivit mycket snabbare! Det sker vid åttatiden i sjal, på magen med vaggsång och mer eller mindre intensiv dans eller bollstudsande. När hon sovit där i tio minuter lägger jag ner henne i sängen. Det tar 15-30 minuter vilket är uppköp från timmarna med amning jag är van vid. Det gör att jag har mycket mer tid på kvällarna. Det känns helt fantastiskt och jag är så avundsjuk på alla de som inte behövt vänta så länge på den där tiden på kvällen. Jag har saknat den i ett år!

Brösten är fortfarande mjölkfyllda. Inte hårda men lite ömma och småspända. Det läcker mjölk ibland också. Längtar tills de blir lite mer lätthanterliga. 

På dagen har hon börjat sova en gång bara och då ganska länge, 1-2 timmar. Men det vet jag inte om det har något samband med amningsavslutet. Det är hur som helst fantastiskt. Hon sover i vår säng själv så vi får en lååång stund att göra något annat. Som att sova, diska, kramas, laga mat. Det finns så många möjligheter!!! 

Min lust har ändrat energi, nu är det lätt och snabb. Jämförelsevis känns det som att den förut var täckt av först ett tjockt lager sirap och sen ett inte alltför tunt laget damm. Slemhinnorna jublar redan. 

Humöret har stabiliserat sig men det känns som att jag inte riktigt landat ändå i att jag inte ammar. Jag tror jag väntar på brösten för att verkligen fatta. Jag är ju en rätt trög en…

Amningsavslut

Nu är det slut. Tror jag. Nu har hon inte ammat på ett och ett halvt dygn. Hurra! Eller? Jag vet inte. Har inte landat i detta ännu. Det har varit riktigt slitigt. För att sluta amma är inte något T vill utan ett projekt jag har fått forcera fram.

Bakgrund

Mina tankar om amningen innan var att jag främst skulle sluta nattamma innan jag börjar jobba i augusti. Jag tänkte mig att jag kanske kunde fortsätta amma morgon och kväll. Eller bara kväll. Senast skulle denna förändring ske under makens semester (som precis börjat nu) men kanske tidigare om det liksom blev läge. Att T började äta mer mat och bli mindre intresserad eller så.

Men något sånt läge kom aldrig och jag blev mer och mer stressad över att hon ibland ville amma väldigt ofta och länge på natten. Och äta mat var sådär intressant hur mycket jag än kämpade och försökte hitta favoriter och rutiner. Ju närmre vi kom makens semester ju mer förstod jag nedtrappningen inte skulle gå ”av sig själv”. Det vill säga på dotterns initiativ.

I den stunden såg amningen ut som följer: Dagtid ammade hon i samband med de två vilorna och ibland när hon hade ätit väldigt dåligt. Det blev 0-2 amningar per dag. Sen ammade hon i cirka 30-60 minuter vid nattning och under natten 3-10 gånger i olika längd.

Beslutet

Så en natt när hon ammade sådär mycket, jag minns inte hur ofta men så att jag blev väldigt trött och modlös, så kände jag att jag fick en insikt som ledde till ett beslut. Jag hade läst/hört massor av historier om folk som slutat amma eller dragit ner på amningen. I berättelserna tyckte jag mig se olika typer av personligheter, precis som med alla andra metoder/förhållningssätt /strategier med barn. De är olika och behöver därför behandlas olika.

Hur är då T? För henne är sömn och att somna i sängen nära sammankopplat med mamma och att amma. Och om hon får amma minsta lilla är det då, när hon ska sova eller somna om, som hon vill göra det. Precis då när jag inte vill göra det. Precis då när jag vill kunna lämna över henne till pappa nån gång. Hon kommer aldrig vara en sån som ammar när jag kommer hem från jobbet. Nej då vill hon leka.

Så om jag ska få bra sömn och pappa ska kunna natta på kväll och natt måste jag sluta amma helt. Det insåg jag där i mörkret.

Jag gillar inte det här med att vänta på stora omvälvande saker så jag bestämde mig för att börja nästa dag. Trots att det var mitt i veckan och jag inte kunde få sovmorgon och avlastning som på helgen.

Projekt amningsslut 

Förutom att läsa om andra mammors och deras barns sätt att minska eller avsluta amningen läste jag förstås den text som så ofta rekommenderas av Amningshjälpen: Dr Jay Gordons metod Han beskriver en mild och ganska långsam metod där du försiktigt vänjer av barnet att somna till bröstet. Vissa delar var lite skrattretande för mig. Som att du i början ska amma barnet kort och sen lägga ner barnet vaket (!) så att hen lär sig att somna liggande i sängen. T skulle bli alldeles tokig om jag försökte mig på något sånt.

Men det jag tog med mig från texten var att 1. introducera nyheter gradvis. 2. ha kvar nattningsamningen som sista sak. 3. försöka förkorta amningstillfällena. Jag struntade helt i uppmaningen att försöka söva henne utanför min famn. Jag tänkte istället ge henne hur mycket närhet som helst. Och det tror jag egentligen är själva andemeningen i metoden: att ge barnet närhet och trygghet på andra sätt än genom bröstet.

Jag började med att ta bort amningen på dagen. Det var det lättaste. Nattningsamningen gjorde jag inget med utan lät den vara hur utdragen som helst. Under natten var jag sen nog med att alltid pröva att söva om henne med vaggande, sång och pilatesbollsskump istället för amning. Om det inte verkade fungera inom cirka tio minuter tog jag fram bröstet. När jag ammade henne var jag väldigt uppmärksam på minsta lilla tecken på att hon var på väg att somna om. Då försökte jag smyga ut brösten och få henne att fortsätta sova, ofta med vaggning. På så sätt lyckades jag minska på amningstillfällena under natten. Det tog ungefär en vecka tills det bara blev en amning under natten.

Det låter bra va? Som att det gick smidigt?! Det kan jag berätta att det inte var! Det var så himla jobbigt! När hon inte fick amma blev hon orolig och ville bara sova i min famn eller på mig på olika sätt. Och ofta ofta fick jag söva om henne med vaggning. Jag fick sova väldigt lite. Dessutom var jag tvungen att vara fokuserad och aktiv när hon väl ammade. Det gjorde att jag vaknade helt och sen hade väldigt svårt att sova. Det var också obekvämt med en tung bebis på mig och att ligga i konstiga vinklar.

Och så var det maten. Första veckan åt hon precis lika dåligt som vanligt och det märktes på dagen att hon var gnälligare än förr. Hungrig. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Hon vill ju amma!, tänkte jag. Sen vände det efter knappt en vecka. Hon började äta oftare och i större mängd. Och med högre hastighet.

Lagom till att hon hade vant sig vid att amma en gång prövade jag att ta bort det också. Mer vaggning och sova ovanpå mig. Där stannade jag upp några nätter. Provade att ge henne lite grötklämmis och vattten när hon vaknade vid 5.30 och hade svårt att somna om. Hon sov längre och längre pass bredvid mig istället för på mig.

Sista striden

Igår jobbade maken sin sista dag på jobbet och jag bestämde mig för att pröva att söva henne utan bröstet. Jag tog upp henne i sjalen på magen och studsade på pilatesbollen och hummade. Hon vrålade ilsket men somnade ändå efter kanske tjugo minuter. Sen vaknade hon flera gånger med det där vrålet. Och på morgonen när jag försökte ge henne till pappa och låta honom ge henne klämmis grät hon förtvivlat. MEN hon ammade inte!

Hon ska få mycket mamma nu. Så att hon vet att jag inte lämnar henne. Att hon fortfarande får mysa och vara nära mig. Bara inte amma.

Så nu tror jag att det är slut.
Den långsamma nedtrappningen har varit väldigt jobbig men verkar ha varit skonsam mot både T, mina bröst och min hormoner. Min sömn däremot har tagit mycket stryk. Men det hade den säkert gjort med ett mer abrupt slut.