Overkligt

Jag kan fortfarande inte fatta att jag ska bli mamma. Att det verkligen ligger ett riktigt barn där inuti mig, som kommer komma ut och vara mitt barn. Mitt barn som är skapat av mig och min man. Hur kan något så otroligt ske? Hur kan det ske mig?

Tur att förlossningen är på gång nu så att jag kan få träffa denna lilla människa snart och kanske få in i huvudet någon gång att det faktiskt är sant.

Annonser

Ambition går före fall

​När min semester började satte jag efter en veckas vila igång med en massa syprojekt. Det största var ganska avancerat. Jag ville ha en ergonomisk fåtölj att amma i. 

Vi letade på Ikea men ingen var 1.tillräckligt liten för att passa in hemma 2. skön men samtidigt lagom upprätt för en bra sittställning 3. med avtagbar, tvättbar klädsel. Den fåtölj som var bäst hade inte avtagbar klädsel. Den liknade fåtöljen vi redan hade: en väldigt charmig men rätt sunkig och obekväm 70-talsfåtölj. Hm. Där på Ikea slog en käck tanke rot i mig. Jag kan ju göra nya kuddar till den gamla fåtöljen! Då kan jag ändra passformen och sy fodral i något snyggt tyg! Jag kommer ju ha massor tid!

Vi hittade en tjusigt, kvalitativt och riktigt billigt tyg på Ikea och sen köpte jag skumgummi på Galant plast. Sen skulle bitar provas, klippas och sammanfogas. Hitta rätt lim, provlimma och sedan göra det på fåtöljbitarna. Sen klippa och lägga om med vadd och klämma ihop allt med ett tight och perfekt avpassat innertyg från ett gammalt lakan. Efter det var det dags att mäta, fundera, rita och klippa ut själva yttertyget. Sedan nåla för snygg och lagom snäv passform. Sedan sy, prova på kuddarna, sprätta, göra om och prova igen. 

Redan när jag skulle börja limma ihop skumplastbitarna kände jag mig ganska orolig över vilket stort projekt jag tagit mig an. Jag som bara ville sova… Det förvånar mig verkligen att jag lyckades. 

Jag gjorde lite varje dag. Svor och gav upp. Fortsatte och stack mig på nålen, förbannade symaskinen men kom lite närmre slutet på tunneln. Jag försökte att inte tänka på att jag måste bli klar snart utan gjorde bara lite till och nu är fåtöljen äntligen klar! 

Ingen förändring

Igår kväll fortsatte sammandragningarna och mensvärken ökade. Varje gång jag vände mig i sängen under natten fick jag en sammandragning men när jag låg helt stilla mjuknade magen till slut. 

Idag har varit som igår, sammandragningar hela tiden utom när jag ligger ner. Mensvärken har också ökat framåt kvällen precis som igår. 

Sen några veckor har jag haft blåsor på händerna som jag tror är dyshidrotikt eksem. De har inte kliat och därför har jag inte brytt mig om det. Men idag har jag fått en blåsa på handflatan och på utsidan av lillfingret och de kliar och svider något fruktansvärt! Mycket märkligt kan hända med en gravid kropp! Nu hoppas jag på att en sån där märklig förlossning ska sätta igång…

+3 idag.

Sammandragningar

Idag har jag känt magen väldigt mycket. Barnet trycker ut och ner magen och sedan spänner sig hela magen i en sammandragning. Det har varit riktigt många nu. De gör bara lite ont, mest känns det obehagligt och obekvämt. Kanske kanske att det börjar närma sig?

Annars har jag inte märkt några tecken på att det är på gång.

+2 idag.

Vänta barn

Det är det vi gör nu. Väntar på barnet. Nu är det en dag sen den beräknade förlossningen 16 juli och barnet visar inga tecken på att vilja komma ut.

Men nu har makens semester börjat och det är lite lättare att få tiden att gå. Vi fixar hemma och försöker hitta på små utflykter som jag klarar av. Jag försöker tänka att det nog är bra för barnet att stanna lite längre. Och inte har jag mycket val heller eftersom jag inte mår tillräckligt dåligt för att bli igångsatt. Det verkar också som att igångsatta förlossningar i större utsträckning blir långdragna.

Kroppen är minst sagt obekväm att leva i nu. Jag är svullen hela tiden. Stödstumpor hjälper lite grann men jag har ändå ont i fötterna om jag står upp längre än fem minuter. Handlederna och händerna gör också ont (karpaltunnelsydrom), speciellt på morgonen. När det varit som värst har jag virat blöta handdukar runt handlederna, det har lindrat något. Det gör ont i livmodern inte bara när barnet rör sig utan lite hela tiden. Hon ligger och tittar åt höger och trycker sin panna mot min högra ljumske. Då kommer hon åt någon nerv som gör att det gör så ont i benet att det viker sig. Samtidigt strålar smärtan upp i ryggen. Hon trycker också på min urinblåsa och jag kissar väldigt ofta fast inte kommer det mycket varje gång. Foglossningen känns också men nu mest på baksidan långt ner. Mensvärken kommer och går och brösten är ömma. Då och då har mensvärken med sig lite illamående. Och så är jag trött hela tiden. Och rastlös.

Magen har sjunkit ner rejält och på nedre delen av magen har jag nu ett rödblått dragspel av bristningar sedan två veckor ungefär. De gör mig inte så mycket men vikten däremot oroar mig. Jag tycker inte att jag äter särskilt onyttig eller överdrivet men jag har ändå gått upp nästan tjugo kilo. Kommer jag kunna gå ner dem igen? Och det verkar som att min vikt fortsätter att ticka uppåt hela tiden…

Men jag ser att det finns mycket att vara tacksam över: Jag kan fortfarande sova även fast jag måste gå upp och kissa ofta. Jag har inte en massa onda förvärkar som inte gör någon nytta. Jag har inte ont i huvudet. Jag kan fortfarande gå fast det bara är korta bitar. Barnet verkar må bra. Och nu är det så nära att jag kan tänka att varje dag är en dag närmre en alldeles ny födelsedag!

 

Saker jag längtar efter

Nu är det nära. På lördag är flickan beräknad att komma ut. Jag tror dock inte att hon kommer komma då men det betyder ändå att hon är här inom några veckor. Jag är så nyfiken och förväntansfull inför att få träffa henne! Jag är också lite nervös och förväntansfull inför förlossningen. Kan den inte bara dra igång så att jag slipper tänka mer på den! Jag tycker inte om att vänta på saker och ännu mindre när jag inte ens vet när det ska ske. Överraskningar och ändrade planer är något jag har lärt mig att hantera och leva med, men det är inget jag i grunden uppskattar.

Hur som helst vågar jag nu tillåta mig att längta lite efter saker jag inte kunnat göra/äta/dricka på ett tag.

Kaffe. Halsbrännan har hindrat mig ett tag nu från att dricka denna ljuvliga dryck.

Öl. Det går bra med alkoholfri också. Jag älskar öl. Billig som dyr. Min man brygger också eget öl. Strax innan jag blev gravid övertygade jag honom att brygga en IPA, bara för att jag ville ha det, men när den var klar fick jag inte dricka den…Nu kan jag inte ens dricka alkoholfri på grund av halsbrännan.

Ipren. Det brukar hjälpa mot den lätta migrän som ibland drabbar mig. Som jag längtat efter smärtlindring!

Ha på mig min vigselring. Jag är så svullen nu att den absolut inte går på. Min fina fina vigselring som jag nyss fått vill jag ju ha på mig.

Att vara utan jättemage. Den är i vägen helt enkelt. Jag räknar med en sladdrig degmage efter förlossningen men den kan inte vara lika mycket i vägen som denna ballong.

 

Allra mest längtar jag efter att kunna gå promenader! De behöver inte vara så långa. Men att kunna gå i normal takt utan behöva tänka på varje steg jag tar och slippa att få så ont i bäckenet. Det längtar jag efter.

 

I ett längre tidsperspektiv längtar jag efter att cykla, simma, springa, springa i trappor, styrketräna, ligga på mage, sitta på en hård stol, böja mig ner med ryggen, ha sex utan stora magen, frysa.

 

”Det blir värre sen”

Jag har hört detta uttalande i två situationer genom graviditeten:

  1. Angående besvär kopplade till graviditeten med tesen att det är värst i slutet.
  2. Angående graviditet jämfört med att ta hand om en nyfödd.

I båda situationerna blir jag arg eftersom de bygger på jämförelser som är högst individuella. Grundförutsättningen för dessa uttalanden är att ALLA graviditeter och ALLA nyfödda är likadana. Jag har återigen mest hört denna fras från tanter (se tidigare inlägg om tanterna).

Det första uttalandet bygger på bilden av den ”normala” graviditeten, där du först mår lite dåligt några veckor, sedan mår bra fram till vecka 35 då du börjar bli stor och otymplig, får ont i ryggen, kanske har förvärkar och får svårt att sova. Nu är jag i vecka 39 och tycker fortfarande att min graviditet var mycket värre i början än nu. Jag mådde både väldigt dåligt fysiskt med illamående och lätt migrän men också psykiskt då jag inte kunde veta hur länge jag skulle må så pass dåligt. Kanske det skulle fortsätta ett halvår till… (mer detaljer här) Sen kom perioden då vi fick veta att barnet kanske inte skulle överleva, vilket var fruktansvärt på ett helt annat sätt (RutinultraljudetEfter rutinultraljudet). Nu har jag visserligen ont i rygg, bäcken och livmoder, är konstant kissnödig, trött, svullen, har halsbränna, svårt att sova och är väldigt trött på att vara gravid. Men jag har semester och kan prioritera vad jag ska göra varje dag och trösta mig med att det inte är alls långt kvar. Jag har mått så mycket sämre än detta! Så för mig blev det inte värre sen. (Inte ännu i alla fall!)

Det andra uttalandet bygger på en jämförelse mellan graviditeten och att ta hand om en nyfödd. Det kan jag ännu inte svara på men jag har svårt att tro att det inte finns stunder med en nyfödd som är rätt trevliga och mysiga. Min graviditet har verkligen varit svältfödd på trevliga och mysiga stunder. Jag lovar att berätta senare om jag tycker att det blev bättre eller sämre sen!