Fler garderobstips

Lyssnade på den amerikanska underbara podden Longest Shortest time avsnitt 56 som handlar om kroppen efter att ha fött barn som jag skrev om nyss.

Moderedaktör Jane pratar om tiden efter att ha fått barn som en chans att byta stil. Jag har tänkt mycket på att jämföra graviditet-förlossning-småbarnsliv med eventuell amning med pubertet. Jag har hittat en del likheter.

1. Hormonella förändringar som förändrar hur din kropp fungerar och ser ut. 

2. Identitetskris. Eller i alla fall förändring.

3. Humörsvängningar.

4. Omvärlden bemöter dig på att annorlunda sätt än innan.

Allt detta är rätt jobbigt (för de flesta, för en del är det liksom vad de gått och väntat på hela livet och bara helt fantastiskt) och det är lätt att längta tillbaka till tiden innan. Kroppen innan. Men pubertetskids växer så enormt mycket att det inte är görbart att komma i kläderna från innan puberteten. Kvinnorna som fött barn ska dock både vilja ha på sig dem och passa i dem. Och där gillar jag Janes inställning. Hon försöker få oss att inse att vi nog inte ens vill ha de där gamla kläderna. De är passé nu. 

Hon tipsar också om att gå till en badstrand med alla möjliga människor (alltså inte en sån där spännis-strand) och titta på hur andra människor njuter av att kunna gå barbenta och bada halvnakna med sina olika kroppar. 

Jag minns mitt liv i Malmö och hur jag några gånger gick till kallbadhuset och tittade på alla nakna kvinnor som solade och badade. (Ja, jag badade och solade också.) När de låg där alldeles nakna och var så nöjda kände jag verkligen hur vackra de var allihopa. Det tycker jag är #ensundaremammapepp. 

Prata om moderskap!

Jag skrev ju om boken Det heliga jävla moderskapet vars budskap är att visa en ärligare mer nyansrik bild av moderskapet. Nu hittade jag en så bra artikel från New York Times som handlar om hur viktigt detta är! 

When people have more insight into their emotions, they can be more in control of their behaviors. So even when the focus remains on the child, understanding the psychology of pregnant and postpartum women can help promote healthier parenting.

Alltså om vi pratar ärligt om föräldraskapet är det lättare att få till ett vettigt, hållbart och balanserat föräldrarskap.

There’s also the ideal mother in a woman’s mind. She’s always cheerful and happy, and always puts her child’s needs first. She has few needs of her own. She doesn’t make decisions that she regrets. Most women compare themselves to that mother, but they never measure up because she’s a fantasy.

Den där i absurdum självuppoffrande mamman är ingen bra förebild men den finns tyvärr så inpräntad i vår kultur att det är svårt att värja sig. Den där välbekanta berättelsen om ”mamma som är min största idol, hon gav upp allt för oss barn!” är rätt sjuk egentligen. Om en mamma som bara är mamma. Och som är helt jävla övermänsklig. 

Mothers will feel guilty because they’re always making challenging and sometimes impossible choices. At times they are required to put their own needs over those of their child. Most women don’t talk about feeling ashamed because it’s usually about something that they don’t want anyone else to know. Shame is the feeling that there’s something wrong with me. This is often the result of comparing yourself to an unrealistic, unattainable standard.

Alltså vi måste prata om det. För när vi upptäcker att andra mammor känner likadant lättar skammen. Men det är också viktigt att gräva i vad det är som är svårt.

Knowing the causes of distress and feeling comfortable talking about them with others is critical to growing into a well-adjusted mother. It will help new mothers and those around them to acknowledge that while postpartum depression is an extreme manifestation of the transition to motherhood, even those who do not experience it are undergoing a significant transformation.

Det är lätt att fastna i tanken att du som mamma antingen blir deprimerad eller tycker allt är fantastiskt medan den stora massan förstås rör sig däremellan. 

Artikelförfattaren kommer ut med en bok i ämnet i år!

Sugblåsor revival!

När T började amma på sjukhuset fick jag först blåmärken och sår. De gjorde ont men läkte ganska snabbt med vädring, bröstmjölk och mycket trixande med hennes tag. Men sen började något värre. Det gjorde så fruktansvärt ont. Under utdrivningen grät jag ofta och sen gjorde det långsamt mindre och mindre ont. 

På bröstvårtorna såg det ut som små vita blobbor och jag trodde att det kanske var vit propp. Men så blev de röda. Och gula. Och gick liksom sönder och lämnade hudfransar. Jag fattade inte vad det var men hittade mitt sätt att hantera det.Det blev sen långsamt bättre under kanske fyra veckor. Min kur var att tvätta av bröstvårtan med vatten efter amning (noga med hygienen under tvätten!) och sen vädra tills den var helt torr och inte gjorde ont mer. Om jag smörjde med bröstmjölk sved det och gjorde ont. Så få lager tyg som möjligt över brösten var skönt. När jag visste att det skulle dröja till nästa amning smörjde jag 1-2 ggr om dagen med Bepanthen. Och så fick hon amma det bröst som gjorde minst ont först. Då brukade det rinna lite från det onda vilket blötte och mjukade upp den sargade bröstvårtan.

Jag kommer ihåg hur jag medan jag satt och ammade och grät samtidigt läste i min amningsbok och på amningshjälpen men inte riktigt hittade en beskrivning som passade på mitt problem.

Nu har det kommit tillbaka i mild version på ena bröstet. Antagligen på grund av liggamningen på natten när det ibland är sisådär med taget. Och nu märker jag vilken skillnad det är att söka information. Nu är jag inte så trött, så nybliven mamma, så förvirrad och vilsen och har inte så ont på så många ställen. Så nu när jag sökte information förstod jag ganska snabbt att det är sugblåsor jag har och har haft.

Såhär skriver Lisen på babybaby:

Man kan ha små sår på bröstvårtorna även om bebisen gapar för kung och fosterland och tar ett optimalt tag. Dessa sår kallas sugblåsor och kommer av den plötsligt ökade friktionen på huden som den inte är van vid. Blåsorna blir efter ett tag ofta blodfyllda och får så småningom sårskorpor. Sugblåsor kan också göra rejält ont i början men är i regel helt borta inom ett par veckor när huden har tjockat på sig.

Och såhär skriver Sagogrynet:

Små sugblåsor på bröstvårtorna är ett vanligt, men smärtsamt, problem de första dagarna. Dessa kan innehålla vätska, mjölk eller blod och är ofarliga. Var noga med din handhygien och att barnet har ett tillräckligt stort tag, då bör de läka av sig själva inom de två första veckorna. Smörj gärna med bröstmjölk efter varje amning, bröstmjölken återfettar och läker. Om sugblåsorna inte skulle läka kan det vara en bra idé att kolla upp så att det inte har kommit in bakterier.

Båda dessa utmärkta källor för info om amning (läs gärna hela inläggen jag saxat ur!) hade jag tyvärr inte hittat då jag fick min första omgång blåsor. Men jag förvånas över att min bvc-sköterska inte anade vad det kunde vara då det verkar vara väldigt vanligt.

Denna omgång har jag inte alls lika ont, vet hur jag ska hantera problemet och vet att det kommer gå över. Jag ömmar över minnet av stackars gråtande mig som hade så fruktansvärt ont. Jag känner mig stolt över att jag härdade ut och inte gav upp amningen. (Fast om det hade fortsatt att göra så ont som det gjorde någon längre tid hade jag slutat amma.) Tänk vilken gåva jag gav till min dotter som älskar att amma och som mått så prima av mjölken. 

Garderoben och jag

Kommer ni ihåg att jag skrev om hashtaggen #mammapeppen (alltså bantning) och tyckte det var så opeppigt? Och att jag hittade på egna peppråd?

Nu vill jag ge mig själv ett nytt peppråd om mina kläder.

Alla tider i livet, hur du än ser ut, ska du se till att du och garderoben är vänner. I garderoben ska du bara ha kläderna du vill ha på dig! Om du vill ha kvar kläder som du tänker kommer passa en annan gång exempelvis när du inte är gravid längre, så ska de inte ligga längst fram i garderoben och störa dig! Ursäkter som ”det är bara en kort tid” eller ”jag kommer nog snart ha annan form/storlek/sätt som kroppen fungerar på” godtas inte. 

Detta kan leda till att du endast använder ett fåtal plagg, bara bär klänning/leggings/jeans eller shoppar varje gång din kropp förändras. Det är okej. Bara det känns bra när du öppnar garderoben. 

Jag har idag lagt ett antal timmar på att prova byxor. För byxorna ska ju passa min kropp och inte tvärtom. Jag fick prova ganska vilset eftersom jag inte alls visste vad jag skulle ha för modell längre. Den där modellen för en rund och mjuk mage och en platt liten blyg rumpa, vilken är det? Ett tag trodde jag att det kanske inte fanns några byxor till min kropp. Men till slut hittade jag ett par som sa ”precis en sån kropp ska du ha.” 

De fick följa med hem och ligger nu längst fram i garderoben. Det känns bra.

Kisset rinner neråt 

De flesta missöden med kiss och bajs brukar ju handla om det som kommer ut ur barnet men denna gång var det mamman. 

Vi är på en plats utan toalett. Ett sunkig/charmigt båtvarv. Ett sånt där ställe där män lätt ställer sig bakom lilla boden och pinkar. Men nu blir mamman nödig. Pappan är borta på ärende medan jag roar barnet. Och jag blir sååå kissnödig. 

Jag hukar mig mellan några båtar som jag tror är tomma. Och egentligen är det nog inte helt okej att kissa där (men var skulle jag annars göra det?!) så jag tänker vara riktigt snabb. Sätter dottern på marken lagom nära för att nås av min hand men så långt bort att hon inte når fram till och helst inte ens lägga märke till den spännande strålen mellan mammas ben. Allt väl. Dottern lugn. Tittar på en båt. Jag börjar kissa. Och oj vad det kommer kiss. Jag var verkligen kissnödig! Det blir en stor pöl med ett floddelta som breddas och följer lutningen på marken. Mot dottern. Ånej. Hon upptäcker att vätska kommer närmre och närmre. Hon lutar sig fram. Stirrar fascinerat och skrattar till. Jag har bara lite kvar att kissa. Eller nej det var inte så lite. Jag trycker på för att skynda på. Kissfloden närmar sig det uppspelta barnet snabbt och blöter upp den jordiga marken och bildar en mörkbrun glänsande yta. 

Allt sker samtidigt. Äntligen har jag kissat klart och samtidigt når kisset fram till dotterns hand och hon doppar förtjust fingrarna i den jordiga soppan och jag lyfter blixtsnabbt men ändå försent upp henne från olycksplatsen fortfarande med byxorna vid fötterna. 

Det kunde gått så mycket värre, tänker jag.

Jag lyckas tvätta den lilla handen innan soppan fått spridning och få på mig trosor och byxor och jag tror att ingen faktiskt såg oss. 

Hejdå öppna förskolor!

Nu blir det inget mer av det. Inget mer kallprat och tvångsmässiga frågor om saker jag egentligen inte vill veta svaret på. Nu när jag inte går dit längre ser jag hur jobbigt det var. Så ovärt att lägga tid på folk jag inte kommer träffa igen. Det ligger inte för mig. Det dränerar mig. Jag är ju introvert. Jag ser på många av de andra där att de inte heller pallar prata egentligen. Men vi gör det ändå oengagerat. 

Och alltid ska det pratas om sömnen. Orkar inte prata sömn med folk jag inte känner. Eftersom T sover så dåligt blir det ett känsligt ämne. Och jag orkar inte med ett till käckt råd. Orkar inte förklara alla omständigheter som kan leda fram till ett bra råd. Orkar inte prata.

Det är kul att träffa okända barn. Men okända vuxna när jag är trött, sur och sliten. Blä! 

Nej nu är det nya tider. Nu är vi ute. Där finns också barn och föräldrar men inte samma tvång att prata. Vi gungar, hon går och står, äter sand och känner på stenar. Jag är nöjd att få vara ute. (Jag är uppvuxen så, lekandes ute mycket. Helst i skogen. Jag och syrran kunde inte somna på kvällen om vi inte hade varit ute. Så nu är det som det ska vara.) Sen går vi hem. Hon sover i sängen och jag får vila lite också. Det är avlastning det. Att slippa skumpa i sjal, rulla vagn eller sitta blickstilla med henne famnen. Nu sover hon bara två gånger på dagen. Någon gång bara en gång. Det är rätt befriande. Inte lika mycket meck med att få till alla dessa sovpass liksom. På dagen är det nu nästan som jag fantiserat om att föräldrarledighet skulle vara. Kvällen och natten har en del kvar att önska dock. (Fast i sängen som levande napp!)

Livet är lite bättre nu faktiskt. 

Har jag sagt att hon både lärt sig krypa, ställa sig upp och att gå med bara hjälp av en vuxenhand och springa med två? Det händer grejer nu!

Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.