Utedasset och jag

Nu har jag fått uppleva utedasset som förälder. Det har sina fördelar: jag hör inte resten av familjen. Jag hör istället regnet, vinden, lövprasslet, humlesurret och båten som åker förbi vid bryggan. Då är det fint att ta en liten paus. 

Annonser

Brösten efter amning

Nu verkar de färdiga. För några dagar sen var jag på gymmet och duschade länge och varmt efteråt. Brösten blev mjuka och började droppa. Jag handpumpade och fick ut tre sorters mjölk: den nästan genomskinliga, den mättade vita och sist den kletiga tjocka gula mjölken. Jag pumpade tills det kändes skönt i brösten. Sen hängde de där. Tomma och nöjda. Svullnaden gick ner och sen har de hålla sig så. 

När jag tittar på dem i spegeln känner jag nästan igen dem. De är lite hängigare och lösare än förr men har nästan samma storlek. Det tycker jag om. Det känns bekant och tryggt. De gör inte ont längre heller och nu får jag äntligen sova utan bh!

Jag kan ta på dem utan att det börjar droppa. Maken kan röra vid dem och det känns trevligt. De är tillbaka nu brösten. Hej!

Jag klappar dem ömt. De är mina små degklumpar. De har jobbat hårt och nu ska de få vila och vara ifred. Länge.

Pappa kan natta!

Nu har det hänt två gånger. Men det fungerar bara om vi är listiga. Pappa hänger med T strax innan nattning, ger sista målet, byter blöja, tar på pyjamas medan jag håller mig undan. Och sen går de in i sovrummet, utan att jag syns eller hörs och så gör han på sitt sätt och hon somnar! 

Och jag kan gå omkring och diska och städa och slänga med armarna och vara ineffektiv och det är helt sagolikt fantastiskt! Plötsligt har jag oändligt med tid så jag knappt vet vad jag ska göra av den. 

På natten vill hon dock gosa med mig om hon vaknar till och är ledsen. Och gärna sova på min arm också. Men hon har också börjat hålla en hand på pappa. Ibland sover jag helt okej. Så jag börjar känna hopp om att jag kanske kommer få sova hela nätter sen när jag börjar jobba. Kanske i annat rum. Kanske det går. Vem vet.

Ett år idag!

Tänk att det gått ett år sedan hon kom ut ur mig. 

Det har inte gått snabbt. Det har varit ett långt händelserikt och riktigt jobbigt år. 

Det blir roligare och roligare med T. Och mest lättare. Hon sover bättre, äter bättre och blir roligare att leka med ju mer hon kan kommunicera. 

Vi spenderar veckan på sommarstället och det är en dröm att få hänga här med släkt och familj, bad och ett stort hus med massa prylar. Här finns det många vuxna och barn att interagera med. Personer som finns där i vardagen. Det är lyx och jag är så glad att hon får uppleva det och ska få fortsätta uppleva det under sin uppväxt. 

Idag ska vi ha kalas här i huset och bjuda alla på korv och glass. 

Första semesterveckan

Alltså jag är så nöjd med vår planering! Vi tänkte att första veckan lediga tillsammans skulle spenderas hemma. Avsluta amningen, landa tryggt i nya rutiner och få tid att både slappa i hemmets bekvämligheter och hinna fixa och dona lite. Kanske också hinna tröttna på att vara hemma och vilja åka bort lite. Och så ska vi till sommarstället veckan efter.

Vi har hamnat i världens flow av handlingskraft och aktivitet! Det var som att vi båda hade ett uppdämt behov av att få göra iordning. Samtidigt! Helt magiskt. 

Vi har båda klippt oss, jag hos frisör, maken på balkongen av mig. Vi har städat noggrant, slipat rost på balkongen, gjort oss av med möbler, organiserat om en del prylar, städat undan lådor och varit på IKEA. 

Och nu är vi mitt i att försöka bygga ihop en Pax-garderob. Utan att väcka barnet eller skada någon. Jag fruktar att det kommer sluka all resterande energi som finns i oss. För ett år sen gjorde vi samma sak, fast då med två garderober. Med skjutdörrar! Det var svettigt med jättemagen. 

Vi har också lyckats se den senaste säsongen av serien Silicon Valley som vi såg på de där första blurriga veckorna med T när jag mest satt i soffan och ammade och hon sov i min famn. (Det var innan tiden då hon bara ville sova i sjal i rörelse) Nu är cirkeln sluten. Nu har det väldigt snart gått ett år.

En vecka efter avslutad amning

Nu sover hon hela nätter då eller? Eh neeej såklart inte!

Det är olika varje natt precis som vanligt. En natt vaknade hon och skrek länge och det blev ett par timmar jag var vaken för att lugna henne. En annan natt ville hon bara sova ovanpå mig. En tredje sov hon ett långt pass bredvid mig med bara lite kroppskontakt. 

Hon äter grötklämmis mellan fem och åtta nån gång och vaknar för dagen vid åtta oftast. Ibland halv sju…Dricker lite vatten ibland på natten också. 

Nattningen har dock blivit mycket snabbare! Det sker vid åttatiden i sjal, på magen med vaggsång och mer eller mindre intensiv dans eller bollstudsande. När hon sovit där i tio minuter lägger jag ner henne i sängen. Det tar 15-30 minuter vilket är uppköp från timmarna med amning jag är van vid. Det gör att jag har mycket mer tid på kvällarna. Det känns helt fantastiskt och jag är så avundsjuk på alla de som inte behövt vänta så länge på den där tiden på kvällen. Jag har saknat den i ett år!

Brösten är fortfarande mjölkfyllda. Inte hårda men lite ömma och småspända. Det läcker mjölk ibland också. Längtar tills de blir lite mer lätthanterliga. 

På dagen har hon börjat sova en gång bara och då ganska länge, 1-2 timmar. Men det vet jag inte om det har något samband med amningsavslutet. Det är hur som helst fantastiskt. Hon sover i vår säng själv så vi får en lååång stund att göra något annat. Som att sova, diska, kramas, laga mat. Det finns så många möjligheter!!! 

Min lust har ändrat energi, nu är det lätt och snabb. Jämförelsevis känns det som att den förut var täckt av först ett tjockt lager sirap och sen ett inte alltför tunt laget damm. Slemhinnorna jublar redan. 

Humöret har stabiliserat sig men det känns som att jag inte riktigt landat ändå i att jag inte ammar. Jag tror jag väntar på brösten för att verkligen fatta. Jag är ju en rätt trög en…

Känslorna och amningsavslutet

Innan tänkte jag att lättnad var det enda jag skulle känna. Att jag skulle känna mig fri, stark och nöjd. Så blev det inte.

Kvällen då jag för första gången lyckades söva henne utan amning kunde jag inte somna. Låg och tänkte på all amning vi gjort tillsammans. Hur nära och mysigt det var stundtals. Hur mycket jag kämpat med det. Och att jag aldrig mer (antagligen) ska amma min lilla dotter. Nu är det slut. Det kändes vemodigt. Det där bandet mellan oss bröts nu. Eller? 

Jag känner mig ynklig och skör. Det är som att något nytt, eller gammalt?, har väckts i min kropp. Det gör mig förvirrad och orolig och glad samtidigt. Passande nog skrev Mia på BakingBabies just ett inlägg om nedstämdhet i samband med amningsavslut.

Hormoner brukar märkas mycket på mig har jag märkt genom åren men jag var ändå oförberedd på denna känslopannkaka. Kanske var det för att jag längtat så efter att sluta amma. Som att de negativa känslor jag haft kring amning liksom skulle stå emot den där mammasorgen som attackerat mig.

Något som dock är mycket tydligt är att T tar igen den missade närheten genom amningen på annat sätt. Oj vad hon ska vara nära, sitta i knät, söka ögonkontakt, hålla handen och allt vad det är. Mamma är fortfarande bäst verkar det som. Vilket är både skönt och jobbigt.