Året 2017

Jag lånar årsredovisningen från UnderbaraClara. Det är som att jag har ett gömt behov av att sammanfatta året nu runt jul. Det känns rehabiliterande och viktigt. Så nu gör jag det.

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Började jobba efter föräldraledighet. Lärde mig segla en större båt (7,8 meter). Var hemma med en halvåring till ettåring. Ordnade mitt första barnkalas. 

Genomdrev du någon stor förändring? Ja. Slutade amma, började jobba efter föräldraledighet och sa upp mig från det jobbet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, men systern ska få sitt andra barn i början av 2018, så det kanske blir redan detta året?

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 21 juli då vi firade T:s första födelsedag. Det blev på sommarstället med alla släktingar där och det känns som att det får bli en tradition. Det regnade och vi dansade ringdans runt i huset. Vi missade nämligen dansen runt stången på midsommar så vi gjorde det då istället. Syssling spelade fiol. Kusinen blev förskräckt och sa ”Nu räcker det!” till sysslingen. 

Dog någon som stod dig nära? Ja min farmor dog till slut några år innan hon hann bli hundra. Hon var väldigt viktig för mig som barn och jag sörjer henne. Eller kanske mest vår relation under min uppväxt för som vuxen var hon inte alls samma stöd och förebild, snarare tvärtom. 

Vilka länder besökte du? Inga utom Sverige. Längsta resan var till Malmö och det var en pärs. Jätteroligt men också jobbigt. T åt väldigt lite och sov dåligt. Vi fick uppleva hur lite man kan göra på ett hotellrum med ett barn som äntligen somnat. Ingenting typ.

Bästa köpet? Medlemskap i ljud- och e-bokstjänst. Så smidigt! Och delägarskap i en segelbåt. Kan knappt tro att det är sant att vi vågade. 

Gjorde någonting dig riktigt glad? När maken kunde börja natta och trösta på natten (när hon var ett år ungefär, alltså i somras). Det var helt fantastiskt! Och när vi äntligen kände att vi vågade segla i vår båt utan sällskap av vår delägare som haft båten några år innan vi köpte in oss.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? En sommar med bad, mycket utevistelse, fina stunder på sommarstället och hos svärföräldrarna. Och segling! Jag vill ha mer!

Vad önskar du att du gjort mer? Lyckats sova. Oj vad jag skulle behövt det. Hela året har varit ett riktigt kasst sovår. Jag önskar också att jag hade orkat fortsätta träna under hösten.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat. Så ovärt att lägga så mycket tid och tankemöda på det där jobbet. 

Favoritserier från året som gått? The Expanse och The Orville.

Bästa boken du läst i år? Vända hem an Yaa Gyasi. Det är en märklig släktkrönika som i alla led påverkas av slavhandeln. Vi får möta alla möjliga sidor av myntet och efteråt känns det som att jag har levt flera liv. Matt och mållös lämnade boken mig. På bokcirkelträffen när vi skulle diskutera boken visste vi inte riktigt vad vi skulle säga förutom att vi var helt tagna. Så kan det vara med riktigt bra böcker. Det finns inget att diskutera.

Största musikaliska upptäckten? Hur viktig min kör är för min självbild. När jobbet svajade tvivlade jag plötsligt på hela mitt jag. Då var det så skönt att gå till kören och känna att jag duger och är bra.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag bad om hjälp när jag mådde dåligt på jobbet och sen faktiskt tog steget och sa upp mig.

Största framgång på det privata planet? Att vi vågade köpa in oss på en segelbåt och sedan lärde oss segla den. Vilken dröm va! Sen var vi också väldigt duktiga på att inte hetsa upp oss över att det inte blev så många segelturer. 

Största misstaget? Att jag tog det här jobbet. Aldrig mer ska jag ta ett jobb på en skola mitt i en flytt. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Mycket ledsnare. Det var väldigt längesen jag mått så dåligt som jag mått detta år (främst hösten). Senast var nog tonåren och när min pappa dog.

Vad spenderade du mest pengar på? Mat? Till slut tog vi steget och började handla mat på nätet. Det är dyrare men så värt pengarna. Och så båten då.

Något du önskade dig och fick? En sommar med mycket bad med T. Det blev betydligt mindre i hav och sjö än jag tänkt och väldigt mycket mer i balja på balkongen. Fast där fick ju bara T plats…

Något du önskade dig och inte fick? En positiv återgång till arbetslivet.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Var på jobbet. Barnen sjöng för mig och det var rätt mysigt. På helgen överraskade maken med att ha fixat barnvakt och bokat på bord på superfin restaurang. Det var magiskt!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om jag hade börjat med att jobba 80% och på en mer stabil arbetsplats. Om om min kära dotter kunde sova bättre och kanske i egen säng…

Vad fick dig att må bra? Att vara med min familj.

Vem saknade du? Min pappa. Saknar honom alltid extra mycket när det händer mycket saker i mitt liv. Då vill jag prata med honom. Och så saknar jag mina vänner i Malmö. Jag är riktigt dålig på att hålla igång relationer med folk jag inte träffar regelbundet och ofta. Jag saknar att gå i skogen med mina fina vänner och diskutera livet. För det är så jag trivs. Inte med att prata i telefon.

De bästa nya människorna du träffade? Några av kollegorna på det hemska jobbet var faktiskt riktigt bra personer som jag ska försöka hålla kontakten med.

Mest stolt över? Att jag vågade säga upp mig. Och att jag vågade lita på min förmåga som seglare och ta kommandot när vi seglade.

Högsta önskan just nu? Att få sova och lägga hösten bakom mig.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Segla mer. Jobba mindre. Jobba i förskola istället för grundskola. Träna mer. Sova mer?

Annonser

Podden Parenteser

Jag har nyligen börjar lyssna på podden Parenteser som är Elisabeth Lindroth och Louise från hejhejvardag.  I ett av de första avsnitten pratar de om en kommentar de fått på podden. En lyssnare beskriver podden som ett tjuvlyssnat samtal, typ på ett tåg, som är både ostrukturerat och totalt ointressant. Elisabeth och Louise resonerar kring att de nog vill att det ska vara som att lyssna på ett par vänner som fikar ihop och låter samtalet löpa ganska fritt men att de blir ledsna över att lyssnaren finner innehållet totalt ointressant. 

Jag tänker att de är nära något viktigt där när de pratar om att poddpratarna ska kännas som ens vänner. När jag lyssnar på de där stora pratpoddarna (alltså de som inte är vetenskapligt inriktade och har mycket fokus på personerna) och som är män upplever jag precis samma sak som lyssnaren med den negativa kommentaren. Innehållet är för mig totalt ointressant, deras åsikter och inställning till livet är för mig mycket främmande, irriterande och svårt att förstå. Jag tycker verkligen inte om dem som personer och skulle för allt i världen inte vilja plåga mig igenom en fika med någon av dem. Det är som ett sånt där samtal som jag snarare tvångslyssnar på tåget för att de sitter mitt emot. Önskar bara att de kunde vara tysta och kan ändå inte sluta lyssna för att det är så fascinerande störigt!

Elisabeth och Louise däremot känner jag säger så ofta det jag hade velat prata med någon om (jag brukar ta upp en del av trådarna med min man och mina mammavänner) och jag drömmer om att ta en fika med helst båda tillsammans. Det känns faktiskt som att de är mina vänner. Men jag fattar att inte alla känner så. De pratar om mammarollen och barnen och parrelationen och jämställdheten. Om jag inte hade haft barn hade jag nog inte gillat det så mycket. Men nu har jag ju det så nu sitter det som en smäck. Vill bara ha mer!

Två veckor kvar

Jag kämpar mig igenom denna sista tid på det här jobbet som får mig att må så jobbigt.

Håret fortsätter att försvinna i hög takt och jag har numera aldrig utsläppt längre. Luggen är fortfarande tjock och krulligt medan resten av håret hänger mer och mer glest och rakt a la hockeyfrilla. Det ser skrattretande absurt ut tillsammans med min utstrålning av allvarlig – lugn. 

Jag spyr mer sällan och vikten verkar inte gå neråt längre tack och lov. Sömnen är dock fortfarande rätt dålig och jag är konstant trött trött trött. Tålamodet är kort och gråten, förtvivlan och hopplöshet finns nära. Men jag kan hela tiden lugna mig med att jag ska sluta. Det känns så skönt. 

Dä! 

Senaste tiden har jag bara skrivit om mig själv märker jag nu. Så hur är det egentligen med vårt barn? Jo alldeles prima! Hon är snart 17 månader och vi har satt upp henne i förskolekö. I vårt område är det svårt att få plats så det är ändå i augusti det kommer bli aktuellt trots att vi sökt till april. 

Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger, så det gäller att tänka sig för. Det är så roligt att märka hur hon förstår mer och mer och vi längtar så till den dag då hon säger mer än dä och den som nu får betyda allt som är värt att sägas. 

Hon går och springer och klättrar och är fantastisk på att flytta på saker snabbt. Det blir rörigt men hon kan också hjälpa till med en hel del om man är beredd på att det tar ganska mycket längre tid.

Hon somnar ganska lätt i sjal, sele eller på dagen även i vagn. Hon sover en gång på dagen och sover 30-60 minuter. Hon sover mellan 20 och 8 på natten. Fortfarande är det smidigast att hon sover i vår säng eftersom hon vaknar kanske 3-10 gånger per natt och vill ligga nära. Men nu brukar det räcka att hon får lite kroppskontakt för att hon ska bli lugn. Då och då blir hon jätteledsen på natten och då kan det ta upp till en timme för henne att komma till ro och somna om. Jämförelsevis sover hon klart bättre än hon nånsin har gjort men ingen av oss sover bra när vi sover med henne (fast pappa klarar det bättre).

Hon äter fortfarande ganska oregelbundet, men brukar ta igen matvägran på kvällen.

Hon hittar nya saker att leka med och älskar att vara ute och utforska fasader, cyklar, löv, grävskopor och springa efter hundar. Lekplatser roar en kort stund men spårvagnar desto längre. 

Hon får vredesutbrott ett par gånger varje dag när hon inte får som hon vill. Då kan hon både skallar och rivas och bitas. Det är sådär kul. 

Jämförelsevis tycker vi att hon är typ lika oberäknelig och rutinhatande men klart roligast hittills. Dessutom accepterar hon att nattas av oss båda och vi hinner få tid tillsammans jag och maken varje kväll! Så vi har det ganska bra.

Orsakerna

Jag funderar över varför det blev såhär att jag mått så dåligt av mitt jobb att jag sagt upp mig. 

1. Jag hade orealistiska förväntningar på mig själv. 

Det skulle ju bara vara så kul att börja jobba! Jag skulle vara precis som vanligt fast lite klokare (för visst var det nån som sa att man blir en klokare människa av att få barn?) Jag skulle njuta av få prata med andra vuxna och få fokusera på nåt annat än mitt lilla barn. 

Och varför skulle jag inte klara att jobba heltid? Det hade jag ju alltid gjort innan! 

Den enda känslan jag bejakade hos mig själv var att det var kul att börja jobba. Alla andra känslor störde mig och de försökte jag trycka undan. 

När känslorna konstant inte stämde med det jag tyckte att jag borde känna krävde de plötsligt mycket mycket mer energi. Allt blev tungt och svårt och förvirrande jobbigt att hantera. Men när jag inte kunde fatta snabbt nog att det inte var som jag hade tänkt mig ryckte kroppen in och började ropa högre och högre. Med sömnproblem, nedstämdhet, morgonspyor, koncentrationssvårigheter, gråtfester och viktnedgång.

2. Jag saknade självinsikt och var väldigt tärd.

När jag började jobba var mina stressnivåer redan höga. Jag hade inte fått ordning på min sömn och jag var så otroligt trött både fysiskt och psykiskt. 

Det började när jag var gravid. Jag hade min första etta (så roligt och så jobbigt!) och jag tänkte inte låta graviditeten påverka mitt jobb. Trots att jag mådde mer eller mindre dåligt fysiskt och psykiskt under så gott som hela graviditeten (sök graviditet här på bloggen om du vill frossa i eländet) var jag inte sjukskriven en enda dag med anledning av den. Jag tänkte att det skulle vara så svårt att få bli sjukskriven, att det skulle vara väldigt svårt att lösa min frånvaro på jobbet och att jag så gärna ville jobba ju. Så jag offrade min hälsa istället. Läs BakingBabies Mias inlägg om graviditet och hälsa/sjukdom som berör detta. Hon pekar på att Försäkringskassans syn på graviditet gör att många gravida tvingas jobba med symptom de annars skulle bli sjukskrivna för. Det är ju normalt va.

Så där hade jag ett riktigt kasst utgångsläge för att få en liten bebis. Hon kom tack och lov genom en inte alltför hemsk förlossning. Jag var i och för sig fullständigt utmattad i några veckor men fick inga större skador som jag vet om. Men sen följde ett år med ett barn som ammade sig genom nätterna och även sov kasst på dagen. Och jag blev ett vrak. Fast det förstod jag inte. Det var min vardag. Och alla andra klarar ju detta? 

Hur skulle det varit om jag hade fått vara sjukskriven under delar av min graviditet? Kanske jag då hade kommit in mer i detta att man får vara trött och sjuk även om man är förälder? För hela den här märkliga synen på gravida som Mia skriver om gjorde verkligen sitt för att få mig att ramla in i cirkeln av att stänga ute min kropps signaler och vad som än hände tänka ‘men såhär är det när man har barn’. Om jag hade fått återhämta mig lite mer då så hade jag kanske fattat att jag alltid behöver och förtjänar och måste kräva det, vad läget än beror på.

Och tänk om jag sen hade varit bättre på att be om och kräva hjälp under min föräldraledighet? (Efter att maken hade haft sina första riktigt tuffa förkylningsnätter med dottern var han lite arg på mig. ‘Du borde ha sagt till mer för den här sömnbristen är ju helt fruktansvärd i kombination med att ta hand om henne hela dagarna!’ Jag svarade att jag var för trött.

Och tänk om jag sen hade varit mer medveten om mitt mående och kanske börjat med att jobba 80%? Hade jag hamnat här ändå? Jag tror inte det. 

3. Det är extremt krävande att vara klasslärare. Och så fick jag en klass som kräver lite extra. Och så var den en hel del annan röra på skolan som stressat mig.

Jag har nog inte tänkt så innan eftersom jag klarat av pressen innan. Och faktiskt gillat det. Men nu förstår jag att det krävs väldigt mycket för att klara detta jobb. Och när mycket annat var luddigt och inte så stadigt och fungerande blev det bara för mycket för denna sköra mamma. Om jag hade fattat hur jag mådde hade jag nog inte tagit ett jobb på en skola mitt i en stor förändring.
Nej nu ska jag jobba 80% och när maken börjar jobba blir det också 80%. Och om jag blir sjuk ska jag verkligen kämpa för att bli sjukskriven. 

Återhämtning som duktig flicka?

Jag är i ett märkligt läge nu. Jobbar på ett ställe som får mig att må väldigt dåligt men med vetskapen att det är slut om fem veckor. Omgiven av vuxna som trivs och elever som är precis som vanligt. 

Jag är så tacksam mot min terapeut som fått mig att analysera situationen utifrån min stressnivå. Som fått mig att inse att läget kommer bestå som det är nu länge. Tacksam över alla fina kollegor som bekräftat mig i min analys och prisat mitt mod. (Känner mig knappast modig, snarare desperat och förtvivlad) 

Nu har min terapeut påmint mig om att jag måste fortsätta kämpa för att få plats att återhämta mig. Inte köra en fantastisk final med barnen utan nöja med en hyfsad. Säkra kort och få nyheter. Det är svårt. Min natur är ju att försöka göra så himla himla bra jämt. Försöker lära mig att enkelt också kan vara bra. Bra nog. Kanske till och med bättre än spektakulärt ibland. 

Har också fått i läxa att fundera över det där duktig-flicka-syndromet som är ett mönster genom hela mitt liv. Jag försöker identifiera  var och när jag presterar mer än jag orkar och vad som händer om jag slutar med det. Vad är jag rädd för?

Det nya jobbet oroar. Kommer det bli bättre? Men jag försöker tänka att det får bli som det blir. Jag får ta det då. För det är också en del av att vara en duktig flicka: att jag ska ta så bra beslut och klara allt så bra. Men det här kanske inte heller är rätt för mig. Och då får jag helt enkelt byta igen tills det känns bra. Eller så mår jag för dåligt för att jobba särskilt mycket nånstans och måste vara sjukskriven. Det är också okej. 

Jag ger upp

Nu har jag bestämt mig. Efter mycket funderande och analyserande har jag med  min tålmodiga man som bollplank kommit fram till att det som stressar mig på jobbet kommer fortsätta vara där ett tag till. Det kommer nog bli bra till slut alltihop. Klassens dynamik, relationerna med kollegorna, kommunikationen med chefen, strukturen kring de lite klurigare eleverna och rutinerna på skolan. Men det kommer ta tid. För lång tid för att jag ska orka. Och därför har jag kommit fram till att jag måste säga upp mig.

En bekant tipsade om att det behövdes folk på hennes förskola. En stabil, välfungerande och trevlig förskola. Jag var där för några dagar sen och blev välkomnad med öppna armar. Det är ju en väldig brist på förskollärare… Och jag kan inte hitta något bättre alternativ i nuläget så det blir nog så att jag börjar där i januari.

Det är så mycket känslor som rör sig i mig nu. 

Jag är stolt över att jag vågar göra något så drastiskt som att säga upp mig. Det är bara jag som kan säga vart min gräns går. Det är bara jag som kan veta när det är läge att sluta. Jag har varit dålig på det innan i mitt liv. Envist och plikttroget har jag fortsatt med och slutfört saker som kändes fel från första början. Jag har varit upptagen av vad andra ska tycka och tänka. Jag har inte ens kommit på tanken att jag kan hoppa av, sluta, ge upp, byta, avbryta. Det är något jag har fått lära mig. Och det här är det svåraste brytet hittills i mitt arbetsliv.

Jag känner sorg över att jag lämnar min klass och mitt jobb som klasslärare som jag, trots all stress jag känner inför just nu, samtidigt tycker så mycket om. Under min lärarutbildning drömde jag om att jag en dag skulle jobba som klasslärare i lågstadiet och vara den stabila klippan för min klass. Jag skulle stötta, peppa, utmana, leda och glädjas med min klass. Och när jag vågade mig på min första etta kände jag att det var helt rätt för mig. Och då blev det genast en stor del av min identitet. Det är också just det, att jag var så säker på att det var min grej och gjorde den titeln till en självklar del av mig, som nu gör mig förvirrad och vilsen. Vem är jag nu? 

Jag känner lättnad över att jag ska få släppa hela den tunga situation som jag nu känner att jag bär lite för mycket. Lättnad över att jag ska fly och få göra något annat.

Jag känner mig orolig över framtiden. Vad ska det bli av mig? Kommer jag våga vara klasslärare igen någon gång? Kommer jag orka jobba på en förskola? Kommer jag komma ur denna svacka?

Jag känner glädje när jag börjar känna igen mig själv. För sedan jag tog beslutet att säga upp mig är det som något ständigt närvarande plågsamt tungt har lättat från mig. Små glimtar får jag av min forna energi, inställning till livet och mig själv och lust att göra saker jag tycker om. De där glimtarna stärker mig i mitt beslut om att säga upp mig. För den här nedtyngda stackars typen är inte den jag vill vara.

Håll tummarna för att jag ska börja må bättre nu!