Saker jag längtar efter

Nu är det nära. På lördag är flickan beräknad att komma ut. Jag tror dock inte att hon kommer komma då men det betyder ändå att hon är här inom några veckor. Jag är så nyfiken och förväntansfull inför att få träffa henne! Jag är också lite nervös och förväntansfull inför förlossningen. Kan den inte bara dra igång så att jag slipper tänka mer på den! Jag tycker inte om att vänta på saker och ännu mindre när jag inte ens vet när det ska ske. Överraskningar och ändrade planer är något jag har lärt mig att hantera och leva med, men det är inget jag i grunden uppskattar.

Hur som helst vågar jag nu tillåta mig att längta lite efter saker jag inte kunnat göra/äta/dricka på ett tag.

Kaffe. Halsbrännan har hindrat mig ett tag nu från att dricka denna ljuvliga dryck.

Öl. Det går bra med alkoholfri också. Jag älskar öl. Billig som dyr. Min man brygger också eget öl. Strax innan jag blev gravid övertygade jag honom att brygga en IPA, bara för att jag ville ha det, men när den var klar fick jag inte dricka den…Nu kan jag inte ens dricka alkoholfri på grund av halsbrännan.

Ipren. Det brukar hjälpa mot den lätta migrän som ibland drabbar mig. Som jag längtat efter smärtlindring!

Ha på mig min vigselring. Jag är så svullen nu att den absolut inte går på. Min fina fina vigselring som jag nyss fått vill jag ju ha på mig.

Att vara utan jättemage. Den är i vägen helt enkelt. Jag räknar med en sladdrig degmage efter förlossningen men den kan inte vara lika mycket i vägen som denna ballong.

 

Allra mest längtar jag efter att kunna gå promenader! De behöver inte vara så långa. Men att kunna gå i normal takt utan behöva tänka på varje steg jag tar och slippa att få så ont i bäckenet. Det längtar jag efter.

 

I ett längre tidsperspektiv längtar jag efter att cykla, simma, springa, springa i trappor, styrketräna, ligga på mage, sitta på en hård stol, böja mig ner med ryggen, ha sex utan stora magen, frysa.

 

Annonser

”Det blir värre sen”

Jag har hört detta uttalande i två situationer genom graviditeten:

  1. Angående besvär kopplade till graviditeten med tesen att det är värst i slutet.
  2. Angående graviditet jämfört med att ta hand om en nyfödd.

I båda situationerna blir jag arg eftersom de bygger på jämförelser som är högst individuella. Grundförutsättningen för dessa uttalanden är att ALLA graviditeter och ALLA nyfödda är likadana. Jag har återigen mest hört denna fras från tanter (se tidigare inlägg om tanterna).

Det första uttalandet bygger på bilden av den ”normala” graviditeten, där du först mår lite dåligt några veckor, sedan mår bra fram till vecka 35 då du börjar bli stor och otymplig, får ont i ryggen, kanske har förvärkar och får svårt att sova. Nu är jag i vecka 39 och tycker fortfarande att min graviditet var mycket värre i början än nu. Jag mådde både väldigt dåligt fysiskt med illamående och lätt migrän men också psykiskt då jag inte kunde veta hur länge jag skulle må så pass dåligt. Kanske det skulle fortsätta ett halvår till… (mer detaljer här) Sen kom perioden då vi fick veta att barnet kanske inte skulle överleva, vilket var fruktansvärt på ett helt annat sätt (RutinultraljudetEfter rutinultraljudet). Nu har jag visserligen ont i rygg, bäcken och livmoder, är konstant kissnödig, trött, svullen, har halsbränna, svårt att sova och är väldigt trött på att vara gravid. Men jag har semester och kan prioritera vad jag ska göra varje dag och trösta mig med att det inte är alls långt kvar. Jag har mått så mycket sämre än detta! Så för mig blev det inte värre sen. (Inte ännu i alla fall!)

Det andra uttalandet bygger på en jämförelse mellan graviditeten och att ta hand om en nyfödd. Det kan jag ännu inte svara på men jag har svårt att tro att det inte finns stunder med en nyfödd som är rätt trevliga och mysiga. Min graviditet har verkligen varit svältfödd på trevliga och mysiga stunder. Jag lovar att berätta senare om jag tycker att det blev bättre eller sämre sen!

Förlossningsrädsla 5: Helis fyra verktyg under förlossningen

Många har rekommenderat Susanne Helis Föda utan rädsla och här försöker jag sammanfatta de praktiska råd inför förlossningen som  jag tar med mig från hennes bok. Det är alltså en subjektivt utvald sammanfattning. Heli tar upp fyra verktyg som hon använder för att hjälpa födande kvinnor.

heli

1. Andningen: Heli propagerar för att använda den ljudlösa naturliga andningen. Den hjälper kroppen att förstå att det som händer inte är farligt. Försök undvik den forcerat djupa andningen. En djup suck eller några djupa andetag är bra om de hjälper dig att hitta tillbaka till den lugna ljudlösa andningen. Andningen påverkar och påverkas av käke, axlar och stress.

Min kommentar

I körsammanhang tränar jag mycket på att andas effektivt och djupt utan att det blir forcerat. När jag spänner mig i käken blir andningen ljudlig, ineffektiv och får mig att spänna mig mer vilket inte är bra för klangen. Då jag andas avslappnat tar kroppen istället in lagom mycket luft och låter käken hänga fritt och avslappnat.

Inom yoga och kör har det varit mycket fokus på att utandningen blir tillräcklig så att du inte får för mycket koldioxid. Det märks tydligt genom att du blir snurrig. Då är det bra med suckar! Vid den djupa forcerade andningen är det viktigt att ha pauser mellan in- och utandning för att inte störa syre/koldioxid-balansen. Då kan du också långsamt tvinga in kroppen i att andas långsammare för att sedan låta andningen sköta sig själv, lugnt och ljudlöst.

2. Avslappning: Heli skriver om att våga vara tung i din hållning. Visualisera hur du glider ner till botten av värken. Om du står: böj knäna. Öppna handflatorna. Fokusera blicken på något om det hjälper dig att slappna av. Värme kan hjälpa dig att hitta avslappningen.

Min kommentar

I yogan har jag fått lära mig att betrakta smärtan utifrån, till exempel i en djup stretchövning, som att det är en intressant företeelse. Man ska då försöka hitta centrumpunkten i smärtan och följa den. Oftast rör den sig vilket jag aldrig tänkt på innan jag fick instruktionen att hitta den. Heli skriver också att du ska gå in i smärtan men att dessutom visualisera en nedåtgående rörelse för hjälpa tanken och kroppen att arbeta åt rätt håll.

Jag har också prövat i yoga att använda blicken för att slappna av, då oftast med ett stearinljus.

I kören pratar vi också mycket om att vara tung för att frigöra rätt muskler som råkar vara bäckenmuskulaturen som är så viktig när man sjunger. Då är utmaningen att hitta rätt tyngdpunkt. Vissa muskler ska jobba: vader framför allt. När du böjer lätt på knäna, ser till att svank och nacke vilar rakt ner i kroppen kan bäckenet slappna av och jobba med sången. Du måste alltså vara aktiv och medveten för att kunna slappna av. Under förlossning med en jättemage är det nog en annan tyngdpunkt som låter kroppen slappna av men knäna ska fortfarande var böjda enligt Heli.

3. Rösten. Heli skriver om att använda rösten för att hitta till lugnet. Låt med mörk naturlig stämma om det hjälper. Tippa huvudet lite bakåt så att du inte trycker hakan mot bröstet omedvetet. Då blir det spänt. Du ska absolut inte skrika eller låta med ljus röst eftersom det får dig att spänna kroppen och lurar in den att stimulera smärta och stress.

Min kommentar

Inom yoga har jag provat att använda olika mantran. Till exempel har vi använt mantran tyst i huvudet för att endast fokusera på andningen. Sedan har vi ibland fått gå över till att säga dem högt och det har jag alltid haft svårt för. Jag är sopran och är bekväm i ett ganska högt tonläge med en ljus huvudklang. Mantran sägs alltid med en mörk bröströst som jag är väldigt ovan vid att använda. Det känns obekvämt och jag spänner mig. Men vem vet, kanske det i någon av förlossningen är fantastiskt skönt och rätt och murra fram något?

4. Tankens kraft: Heli skriver om hur tanken kan hjälpa kroppen att gå med på det smärtsamma förloppet. Tanken kan hjälpa dig att acceptera situationen och följa med. Säg ja, ner, öppna, mitt barn.Undvik att försöka förändra eller fly ifrån förlossningen. Prova att visualisera vattenfall eller en trygg plats där du är lugn. Andningen kan du tänka uppifrån och ner.

Min kommentar

Heli uppmuntrar att tänka ut fraser som du tror kan hjälpa dig underförlossningen. Mina är: ” Jag är stark. Jag accepterar alla mina känslor.”.

I mitt jobb som lärare och när jag använder och leker med drama har det blivit tydligt hur effektivt ”Fake it ‘til you make it” är. Exempelvis kommer jag till jobbet sur och arg och inte alls sugen på någonting. Då låtsas jag inför barnen att jag är positiv, engagerad och peppad på den lektion vi ska ha. Jag dyker in i min roll och vips är jag faktiskt glad och positiv på riktigt. I drama brukar det gå ännu snabbare. Jag kommer dit sur och arg men tvingar mig att vara med i en improvisationsövning och låtsas vara hejdlöst skrattig och vips är jag också det! I båda exemplen ingår i och för sig något otroligt viktigt: en grupp av människor som hjälper varandra in i scenen och rollerna. Under förlossningen har jag bara min man. Fast han är väldigt lugn och rolig.

Jag har haft en del lätt migrän och fick då tips av en släkting med mycket mer migrän att hjälpa huvudet till ett jämnt blodflöde. Hon menar att blodflödet under migrän blir överdrivet och hackigt i huvudet och om du kan lugna ner det kan det lätta på smärtan. Jag fick visualisera, tillsammans med mina hjärtslag, hur blodet jämnt och lugnt färdades genom huvudet. Kombinerat med värktabletter hjälper det faktiskt ibland. Därför tror jag att visualiseringar eventuellt kan hjälpa mig under förlossningen.

Snabb kom-ihåg-lista över förlossningens olika fasers fokus

Latensfasen: Slappna av. Distrahera dig. Var inte i nuet. Vila. Ät. Försök sova.

Öppningsfasen: Slappna av men följ med i värkarna. Var i nuet. Ta hjälp av din partner mer och mer medan smärtan ökar. Rör dig, vicka på höfterna. Stå så mycket du orkar. Sov, vila i pauserna.

Krystfasen: Ta hjälp av kroppen att vara i nedåtriktning: låt mörkt, böj på knäna, säg ja. Visualisera vattenfallet. Ta hjälp av din barnmorska för att veta om/hur du ska trycka.

Utsövd!

Min halsbränna har blivit värre och värre. Bikarbonat hjälper inte längre och på natten är det värst. Det var längesen jag kunde ligga en hel natt med huvudet på en kudde vilket är ställningen jag helst har. Igår natt fick jag sitta och sova efter en lång process av vankande, huskurer och oändliga toabesök. Barnet i magen blev oroligt av att jag långsamt blev mer och mer stressad och hon snurrade runt runt och tryckte ännu mer på magsäcken. Maken kunde inte heller sova tills jag till slut gav upp och bestämde mig för att sitta i sängen. Det var väldigt obekvämt men till slut var jag så trött att jag somnade. Det blev inte så många timmar. När jag vaknade på morgonen var jag alldeles skakig och kände mig så oändligt trött. Och ledsen.

Jag ringde därför till MVC och bad om råd. Barnmorskan rekommenderade Omeprazol som jag genast införskaffade och inatt har jag fått sova! Jag kunde ligga hela natten, i och för sig med ett antal toabesök men vilken fröjd att få sova! Bipacksedeln var ingen rolig läsning men förhoppningsvis behöver jag inte använda medicinen så länge. Nu är det 16 dagar kvar till beräknad förlossning! (Dock verkar min familj ha en benägenhet att gå över tiden…)

Träning i tredje trimestern

Det stod nånstans att det är träning i sig att stå upp med en tredjetrimestermage. Och jag kan inte annat än hålla med. Speciellt nu i nionde månaden blir jag trött av minsta lilla och träningen har stadigt minskat.

Jag har varit förkyld i två omgångar under tredje trimestern och då har jag inte känt att det varit lämpligt att träna. Det varma kvalmiga vädret har också gjort sitt för att få mig att inte vilja röra mig i onödan.

Jag har dock tränat yoga då och då och fram till ungefär vecka 35 kört på det pass som egentligen är anpassat till andra trimestern (länk). En del övningar har jag dock hoppat över eller förenklat. Jag har också fått göra om några övningar för att inte få ont i handlederna eftersom jag har en liten släng av karpaltunnelsyndrom. Till exempel i handstående står jag antingen på knogarna eller går ner på underarmarna. Från vecka 35 började jag bli väldigt otymplig och andfådd och gick därför över till yogan anpassad för tredje trimestern (länk) men jag kan ärligt säga att det inte blivit så många pass.

Jag har fortsatt att göra knipövningarna som jag fick ordinerat av sjukgymnasten jag träffade på grund av foglossning. Jag får dock sammandragningar om jag gör alla 30 repetitioner i ett svep och delar därför upp det mer.

Sedan vecka 31 går jag en gång i veckan på vattengympa som alltid avslutas med avslappning. Det är fantastiskt skönt för mitt bäcken att röra sig i vattnet. I vattnet kan jag träna så som jag inte lyckas göra på gymmet nu och som jag saknar så. Min kropp älskar det. Kursen var väldigt dyr och jag tvekade flera gånger innan jag bokade in mig speciellt också för att man ska gå den i slutet av graviditeten och barnet ju kan komma för tidigt! Men såhär i efterhand är jag så nöjd med mitt beslut att lägga pengar på detta.

Jag försöker undvika att stå eller gå en längre stund eftersom jag får så ont och det gör mig så ledsen. Jag märker stor skillnad nu när jag är ledig och kan vila hur mycket som helst. Jag kan tillåta mig att gå riktigt långsamt och medvetet. På jobbet höll jag samma gångtakt som alltid trots att det gjorde ont och trots att jag försökte få mig att gå långsammare. Men det gick bara inte att bryta det mönstret. Fast det gav mig nog rätt bra vardagsmotion. Nu satsar jag mer på vardagsvila!

 

Semester!

Jag brukar avsky att säga hejdå. Försöker göra avsked korta och effektiva för att sedan smälta dem i efterhand när jag är ensam. Oftast skulle jag hoppa över avskeden helt om jag fick välja. Men sista dagen på jobbet för en vecka sedan kände jag inte igen mig själv. Medan jag packade ihop mig själv, hade överlämning och städade stötte jag på kollega efter kollega och hamnade i långa samtal om min framtid. Jag kände starkt för att inte alls lämna min trygga arbetsplats. Jag blev avundsjuk på alla kollegor som förberedde för höstterminen. När jag till sist gick ner till rektorn för att säga hejdå märkte jag hur jag blev alldeles svettig, röd i ansiktet och alldeles mosig i känslorna. Eftermiddagen med alla avsked var som en enda stor urladdning och när jag kom hem var det som att jag bara var ett skal. Som att allt var slut och jag var alldeles tom. Jag lämnade kvar mig själv på jobbet.

Sen ville jag bara sova. Men jag skulle ju fixa hemma, åka till IKEA, gå på ultraljud, träffa barnmorskan och handla massor av mat. Så på tredje semesterdagen sa kroppen till mig på skarpen genom att ge mig en förkylning. Och då ville jag verkligen bara sova.

Men! När jag är förkyld blir min mage alltid lite vimsig; den funkar inte riktigt som den ska. Jag är hungrig jämt men samtidigt känns det som att kroppen misslyckas med att ta upp den näring jag stoppar i mig. Dessutom ligger det nu en stor bebis och trycker på tarmar och magsäck. Det har gjort att jag långsamt blivit mer och mer illamående, fått mer och mer sura uppstötningar och samtidigt mer och mer hunger. Jag åt bikarbonat för att dämpa halsbrännan men samtidigt försvagade ju den magsyran och gjorde magen ännu mer tafatt och förvirrad. Och fast jag bara blev tröttare kunde jag inte sova. Så då fick jag ta till knepet jag upptäckte under första delen av graviditeten (hjälpte dock bara ibland): pizza. Och denna gång fungerade det! Magen accepterade pizzan och jag kunde äntligen sova. Förkylningen har också börjat tappa fart och jag är lite mindre trött.

Sammanfattningsvis har det varit en ganska kass start på semestern.

Förlossningsrädsla 4:omfamna rädslan

Susanna Heli skriver i Föda utan rädsla om att det är viktigt att gå in i din rädsla och fundera över vad den består av och sedan hitta olika sätt att hantera den. Det hjälper inte att låtsas som att den inte finns där! Då kan den få plats att växa sig större i någon garderob för att hoppa fram stark och livskraftig när du minst anar det.

heli

Jag känner igen tankarna från en helt annan situation i mitt liv: min scenskräck.

Jag förstod det först på allvar när jag flyttade till en ny stad och skulle söka in till en kör där. Jag har sjungit i kör sedan jag var 10 år gammal och kände mig därför rätt säker på att jag platsade i den avancerade kör jag sökte till. Men när jag kom in i rummet och såg körledaren började benen skaka, andningen haka upp sig totalt och blodet rusade upp i ansiktet. Och alla som har provat att tala eller sjunga när andningen är flämtande hysterisk långt uppe i bröstet vet att det som kommer ut blir precis lika hysteriskt och oprecist som andningen. Jag kom inte med i kören och undrade vad det var som hade hänt där inne med mig egentligen.

Jag gick med i en ganska dålig amatörkör och vantrivdes. Efter några år bestämde jag mig för att ta sånglektioner och efter en termin med en härliga pensionerad operasångerska sökte jag in till en sångutbildning på en termin på folkhögskola. Väl där förstod jag att jag hade scenskräck och tyckte att det långsamt gick bättre ju mer jag utsatte mig för att sjunga solo. Men så en dag vände det. Det var ännu en dag då jag skulle sjunga en liten sång för klassen. Men det var något som hände precis i början av sången, om jag sjöng fel ord eller ton minns jag inte men något var det. Jag sjöng aldrig klart sången utan satte mig besviken på min stol igen. Och sen var det som att jag mentalt sjönk ner i ett svart hål. Jag var helt oförberedd på de starka känslor som attackerade mig. Efter den lektionen grät jag flera gånger varje dag och det var en kamp att ta mig till klassrummet.

Efter någon vecka började jag förstå att jag behövde hjälp att ta mig ur detta. Jag berättade trevande för mina klasskamrater om hur jag kände och en dag nämnde någon att en tjej som läste en annan kurs ju var psykolog. Det var en lyckträff. Hon berättade att hon också hade scenskräck, att hon satt upp ett mentalt träningsprogram för sig själv och att hon gärna kunde hjälpa mig att testa detsamma.

Nu kommer vi till kunskaperna jag tar med mig in i förlossningen. Psykologen pratade om att kroppen reagerar väldigt stark på en upplevd rädsla, vare sig det gäller en varg som jagar dig, ett uppträdande som känns läskigt eller en förlossningsvärk som gör väldigt ont. Kroppen förbereder dig på att fly i alla tre lägen fast det bara är relevant i den första situationen.

De verktyg hon gav mig var främst mentala:

  1. Förbered dig på eländet. Innan du går upp på scen måste du tänka på hur det kommer kännas. Och det måste vara realistiskt! Försök inte låtsas som att allt kommer gå bra. Föreställ dig hur du går upp på scen, benen börjar skaka, andningen hakar upp sig och du blir blodröd i ansiktet. Men föreställ dig också hur du använder de följande redskapen för att trots de kroppsliga reaktionerna genomföra uppträdandet. Föreställ dig hur sången kanske inte låter riktigt som den gör i övningsrummet där du är avslappnad och trygg. Denna mentala förberedelse är viktig för att du inte ska bli rädd för rädslan eller bli besviken för att den kommer.
  2. När en stark känsla av otillräcklighet, besvikelse eller rädsla kommer är det lätt att den får väldigt mycket utrymme i dig och att den får grenar som växer sig till träd. En liten känsla kan på så sätt utvecklas till den allra mörkaste tanken du haft i ditt liv utan att du fattar hur det gick till. Låt inte känslan ta dig dit! Betrakta tanken/känslan utifrån och benämn den, t ex: ”Nu blev min mage spänd” eller  ”Nu blev jag besviken för att jag glömde texten”. Försök att göra det riktigt torrt, som en känslokall forskare. Säg ”Jaha” till känslan, som att den är riktigt ointressant. Du kan också se på tanken/känslan som en vägskylt som du åker förbi. När du går ut ur upplevelsen på det här sättet är det större chans att du inte fastnar i den onda spiralen utan lyckas behålla lugnet.
  3. Försök dig på ett lugnt andetag och säg till kroppen: ”Såhär lugnt kan jag egentligen andas nu, du har bara inte fattat det ännu”. Det är svårt, men försök en gång till. Och fortsätt sjung, även om det blir fel, nynna, tralla, vad som helst. Till slut brukar kroppen fatta att det faktiskt inte är något farligt.

Dessa råd tar jag med mig till förslossningen; jag säger hej till rädslan och håller den i handen. Och så håller jag i min make. Min klippa.