Att försöka vara på topp

Läraryrket är dynamiskt. Det är aldrig stillastående. Det förändras varje dag. Eleverna förändras varje dag. Undervisningen måste förändras och jag måste hänga med i gruppens svängningar för att vara en bra lärare. Jag älskar verkligen mitt jobb. Det är nog främst för den där dynamiken som aldrig stannar. Men det är också den som kan göra det riktigt riktigt tungt ibland.

Vissa perioder är riktigt svåra. När det händer något med en elev som gör att vi måste byta strategier för att eleven ska må bra och fortsätta lära sig. Vi letar och prövar. Misslyckas. Det känns hopplöst. Eleven är frustrerad. Föräldrarna är frustrerade. Jag är frustrerad. I de perioderna finns det ingen plats för att må dåligt själv som lärare. Jag måste vara på topp. Just nu har jag tre elever som är i kris på olika sätt. Tre elever som skulle behöva min fulla uppmärksamhet. Resten av klassen behöver mig förstås också. I alla fall lite grann. Samtidigt är jag inte på topp. Det går inte riktigt ihop och huvudet känns proppfullt.

Jag läser en artikel om lärare som mår riktigt dåligt (länk till Lärarnas tidning). De två intervjuade lärarna mår otroligt mycket sämre än jag gör nu men jag kan ändå känna igen mig på några punkter.

Å en sidan ger jobbet mig kraft och glädje, rutin och vardag som inget annat kan göra. En av lärarna:

— Jag har svårt att finna glädje utom i klassrummet när jag utbildar elever.

Framför allt när jag var som allra mest ledsen kändes det delvis avlastande att gå till jobbet för att allt var som vanligt där och eleverna krävde en positiv och närvarande lärare precis som alla andra dagar. Jag drogs med av deras glädje och entusiasm.

Å andra sidan känner jag att jobbet ibland kräver för mycket av mig. Den andra läraren:

— När det väl har »smällt« är lärare inget lätt jobb att ha. Det är svårt att hitta de där lugna stunderna man behöver.

Jag försöker att hitta smarta lösningar som inte tär på mig alltför mycket. Avstå från de mest djärva nya projekten, vänta tills kollegan prövat, vara nöjd med det som går bra och göra det igen. Prova små nya saker. Prata mycket med min chef och mina kollegor. Be om råd. Acceptera att jag inte är på topp och göra vad jag kan för att få mig att fungera som lärare ändå.

Jag vill verkligen orka följa mina elever hela terminen ut. Ge både mig och dem ett bra avslut på första året ihop. Det vore fantastiskt.

Tips från kuratorn 2

Nu har vi varit hos kuratorn en andra gång. Denna gång var också min sambo med. Vi pratade om lite andra saker. Jag känner mig fortfarande bottenlöst ledsen då och då och vi diskuterade vad det kan bero på och hur min sambo kan stötta mig i det. De faktorer som spelar in är oro för barnet, oro för förlossningen, påfrestande situation på jobbet, foglossning och hormoner som förstärker negativa känslor.

Vi pratade också om att min sambo inte alls är så ledsen längre och att det är rätt skönt. Här är tipsen vi kom fram till tillsammans:

  • Det är okej att tycka att denna graviditet är jobbig.
  • Jag ska fortsätta berätta hur jag mår och känner och be om hjälp.
  • Vi ska hitta nya roliga saker att göra tillsammans som funkar med foglossningen. (Jag är så ledsen över att inte kunna gå i skogen.)
  • Oroa mig för en sak i taget. Oro för tiden efter förlossningen (är rädd att gå sönder så mycket att jag inte kan ta hand om mitt barn) får vänta. Be om tid hos Aurorakliniken om oron för förlossningen känns ohanterlig.
  • Vara uppmärksam på om de mörka känslorna tar över alla dagar och i så fall be om mer hjälp från sjukvården.
  • När tankarna blir destruktiva är det dags att bryta av med något annat. Distrahera huvudet, gärna med hjälp av positiv sambo.
  • Återigen fundera över om vissa saker i livet kan nedprioriteras så att jag får vila, avkoppling och glädje.

Ungefär en vecka innan den inbokade träffen funderade jag över om jag verkligen behövde gå dit. Det känns ju inte alls lika fruktansvärt som förra gången…Men så kom en sån där mörk dag då allt kändes skit. Jag kom på att jag nog känner såhär ganska regelbundet och att det är rätt jobbigt. Då blev jag alldeles lugn av tanken på att jag skulle få prata om detta och få råd om hur jag kan hantera det. Och återigen var det viktigaste för mig i denna träff att bli bekräftad i mina känslor. Att det är okej av vara ledsen. Och att jag har en fantastisk sambo som tack och lov inte är likadan som jag är.

Tips från kuratorn 1

Första gången vi var hos kuratorn på Östra, strax efter rutinultraljudet, pratade vi om följande:

  • Det vi ältar handlar om liv och död så även om inget egentligen hänt ännu är det en kris vi går igenom.
  • Vid kris blir du trött. Finns det något stressande i livet som vi kan nedprioritera? Jobba mindre?
  • Vid kris blir du ledsen och kan ha svårt att hitta glädje i livet. Vad finns det för roliga saker vi kan försöka komma ihåg att göra tillsammans?
  • Vid kris kan social kontakt med andra vara tröttande. Umgås bara med dem som det känns bekvämt och givande att umgås med men se till att det sker! Berätta för dem hur ni vill umgås. Utnyttja era nätverk till det ni behöver.
  • Vid kris är det lätt att falla ur rutiner och därmed stressa dig ännu mer genom att inte få de basala behoven tillfredsställda. Finns det något ni kan göra för att underlätta att ni får det ni behöver?

Efter besöket kände jag mig främst nöjd med att hon bekräftade att detta är jobbigt och alldeles normalt att bli väldigt ledsen över. Att det snarare vore oroväckande att inte bli ledsen.

Lyckligt slut?

Vi var på förlossningskurs. Alltså inte profylax utan mer allmänt om förlossningar. Kursen hade en tydlig dramaturgi, som vilket saga eller film som helst, med intro, upptrappning, klimax, nedtrappning och ett lyckligt slut.

Det var bara det att det där lyckliga slutet fick mig att kallsvettas. Jag blev orolig, arg och ledsen. På vägen hem i bilen grät jag. Först förstod jag inte varför jag blev så ledsen.

Det var som att det där lyckliga slutet med den lilla friska bebisen som lades vid mammans bröst gick på repeat i mitt huvud. Det gick inte att stoppa. Och då mindes jag att det var samma bild som rullade i huvudet efter rutinultraljudet.

För det är då, strax efter förlossningen, vi får veta hur det är ställt med barnets njurar. Och visst verkar det mest troligt att hon inte föds med allvarliga livshotande njurproblem men det finns ändå en viss risk, större än med barn utan hydronefros. Lite känns det som att hela graviditeten och förlossningen är en lång transportsträcka fram tills den punkt då vi ska få besked om hur allt fungerar inne i buken på vårt barn.

Vi fixar och donar hemma. Köper små saker inför att barnet kommer. Jobbar mycket. Förbereder oss för att få ett barn. Jag lyckas nästan med att vara glad och förväntansfull. Men långt där inne ligger något och skaver och påminner då och då om att det kanske går riktigt dåligt det här.

Hormonerna hjälper inte heller till direkt. Humöret går upp och ner. Mest ner. Det är som att topparna av glädje och lycka har kapats och hängts på dalarna så att varje tung stund blir lite mörkare och lite mer hopplös och överdriven. Det hjälper inte att tänka att det är hormonerna som gör humöret så svajigt. Känslorna är på riktigt! Det är tröttande att var ledsen och orolig. Irriterande att jag blir så ledsen av så lite. Längtar tills detta är över.

Tredje trimestern äntligen!

Idag går jag in i tredje trimestern. Jag kan se ljuset i tunneln. Det kommer att ta slut!

DSCN7309

Jag känner mig också ganska hoppfull just idag. Efter att ha ändrat på mitt rörelsemönster, köpt innetofflor, gjort övningar varje dag och yoga regelbundet, undvikit trappor, långa promenader och terräng så gott det går har jag mycket mindre ont i bäckenet! Det tog en vecka ungefär innan jag märkte något resultat. Igår under en stökig dag med klassen blev jag tvungen att röra mig på sätt som jag visste skulle straffa sig. På kvällen hade jag väldigt ont. Så nu vet jag vad jag ska och inte ska göra. Jag är så otroligt tacksam att jag verkar ha den sortens milda foglossning som faktiskt kan bli bättre av saker jag själv kan göra!

Domningarna, smärtan och stickningarna i höger hand (se karpaltunnelsyndrom 1177) har också avtagit rejält sen jag börjat sova med handledsstöd.

Inte heller är jag dödligt trött som jag varit tidigare.

Det som är stökigast nu är humöret. Jag gråter mycket och har stundtals svårt att koncentrera mig på både jobbet och fritiden.

Jag firar den nya trimestern med besök hos massören!

Mörker från en annan tid

Jag läser ”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg. Den handlar om Maj som lever i 30-talets Sverige. Hon råkar bli gravid och blir tvungen att gifta sig med en man hon knappt känner.

sandberg

Och jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som lever med en partner jag älskar och att vi tillsammans har valt att skaffa barn. Och att jag bor i ett land med fri abort. Maj vill ha barn med sin blivande make lika lite som han vill ha barn med henne. Men när hon väl förstår vad som har fått henne att må så dåligt är det försent att gå till den där hemliga läkaren. Hon måste ta hela smällen med att vara gravid, genomgå en förlossning och sen ta hand om barnet. Helt på egen hand. Hon måste utstå alla graviditetskrämpor i en tid då man inte pratade om sådant och dessutom inte på något sätt önska själva utgången av det hela. Hon måste bli mamma i situation där hon inte vill vara det. Ur boken:

Det finns inget barn för det finns ingen mor. Bara en flicka som är rädd att hon luktar illa.

En graviditet sker alltid på bekostnad av modern. Den är inte gratis. Det är därför jag har så svårt att köpa abortmotståndarnas argument om att värna liv. De värnar bara vissa liv; de ofödda fostrens liv. De värnar inte mödrarnas liv. Om abort ska förbjudas med de argumenten bör också vem som helst vara beredd att offra en njure, lunga eller en del av levern till en främmande människa på gatan. För att värna liv. Då bör andras liv och hälsa konsekvent vara viktigare än din egen. Men så ser det inte ut i de områden i världen där abort är förbjudet. Återigen är det kvinnorna som ska offra sina kroppar och sin hälsa.

Jag är också så tacksam över att jag får klaga över hur jobbigt jag tycker att det är att vara gravid i denna kropp. Jag pratar med min familj, min sambo, min kollegor och vänner. Jag är med i en grupp för gravida på Facebook med väldigt högt i tak. Där hackas ingen på för att hon spyr ur sig sin ångest, oro eller förtvivlan. Jag får omsorg, kramar, hjälp och råd. Maj har ingen. Alla tittar dessutom snett på henne för att hon blev gravid innan bröllopet. Hon är helt ensam och fast med en allt större varelse som växer i hennes kropp och ingen vill veta av. Mitt barn är efterlängtat av många. Många som vill vara med och bära, stötta och lära känna. Tack alla!

Naturligt

Även fast jag fick väldigt mycket bra råd av sjukgymnasten förra veckan (länk) (mina ben är stenhårda och värker så nog har jag ändrat på mitt rörelsemönster allt) skaver besöket lite. Eller egentligen bara ett ord som kom lite för många gånger. ”Det är naturligt” sa hon. Jag antar att hon ville poängtera att foglossning är normalt och inte är farligt för fostret. Men då kunde hon väl sagt det istället.

Naturligt fick en mer och mer obehaglig klang i mitt huvud. Ekot fortsatte att ljuda i flera dagar efteråt. Ett eko som sa: ”Du ska inte klaga, för det är naturligt. Det spelar ingen roll hur ont du har för det är naturligt. Du borde vara glad, du är inte sjuk, bara gravid, det är naturligt allt det du upplever. Om du är en riktig kvinna njuter du av allt detta naturliga. Smärta är inget farligt, i alla fall inte denna för den är naturlig.Le, det är så naturligt, allt du känner.”

Det är också naturligt att bli sjuk och dö.

Jag frågade en barnmorska senare om jag får nånting för smärtan, alltså om förlossningen går bättre om jag haft mycket foglossning. Hon svarade nej. Och då känns den där naturliga processen ännu mer ovärd. Orättvis. Jag vill bara stampa hårt i marken och skrika. Men det ska jag inte. Inte bra för bäckenet.

581867_1323149277702601_3748373460048925049_n

Från mitt favoritkonto på instagram: @villfarelser Finns även på Facebook.