Trötthetens återkomst

Så kom den tillbaka. Den stora tröttheten. Men nu med lite andra tillbehör.

Fräckaste tillbehöret: svårt att sova. Mitt vanliga jag sover gärna 9 timmar om jag har möjlighet men får oftast vara glad om det blir 8 timmar en vardag. Nu kan jag aldrig sova mer än 7 timmar, ibland bara 5 eller 6. Bäckenet, nacken, ryggen och sidan gör ont. Vaderna krampar och tankarna snurrar runt runt i huvudet. När jag vaknar är jag inte utvilad.

Extra tillbehör: hjärnmos. På jobbet märker jag att huvudet inte riktigt hänger med. När jag är med eleverna skärper jag till mig som attan. Klarar precis att vara tillräckligt alert för att kunna vara lärare. Sen när de går och jag ska planera, sitta på möten och efterarbeta står det still. Kraften är slut och jag får lägga in små pauser för att få något gjort alls. Vill helst bara blunda. Får skriva långa listor på självklarheter för att disponera min tid smart. Men märker ändå att jag inte är mitt vanliga effektiva jag. Sen kommer ännu en tid hos MVC, eller ultraljud eller föräldrakurs, som alltid är tidig förmiddag då jag egentligen hade behövt fortsätta vara fokuserad på jobbet. Efter besöket är det hopplöst att försöka få något gjort. Hjärnan är någon annanstans. Därför åker jag till jobbet tidigt tidigt. Tankarna går långsamt långsamt och när eleverna kommer känner jag att jag skulle behövt lägga mig ner.

Efter jobbet är jag så trött så trött både fysiskt och mentalt. Och så hungrig. Men orkar inte ställa in tallriken med mat från igår i mikron. Måste vila först. Kan inte sova så det får bli vila. Efter en stund blir jag kissnödig och då tvingar jag mig in i köket för att fixa maten. Sen äter jag den långsamt långsamt. Blir så mätt så mätt. Längtar efter stunden då jag kan lägga mig igen.

Annonser

Ultraljud vecka 29

Idag var det dags för ultraljud igen. Jag hade inte riktigt hunnit oroa mig för det ännu utan mest funderat på vilken vagn vi ska köpa och vad det var jag skulle kunna utantill till kören och hur jag ska göra den där lektionen rolig och lättförståelig och så vidare…

I bilen till Östra tänkte jag mig att vätskan vid njurarna antagligen kommer ha ökat som vid ultraljudet vecka 26. I en mörk vrå i hjärnan tänkte jag den hemska tanken att fostervattnet var lågt. Sen stoppade jag den tanken och lyssnade intensivt på radion.

Så kom vi in till vår haltande gamla man till läkare som log sitt försiktiga lilla leende. Fostervattnet var normalt och tillväxten precis på snittet. Så kom han till de mörka områdena och mätte. Den ena var 35 mm, vilket är samma som förra kollen och den andra var 16 mm, faktiskt 3 mm mindre än förra gången! Vi log fånigt och det kändes nästan som jag hade tänkt mig att det skulle vara på rutinultraljudet. Jag kunde glädjas åt att få se vår flicka igen och diskutera vems näsa hon har. Det kändes som det ska kännas. Förväntansfullt.

Att försöka vara på topp

Läraryrket är dynamiskt. Det är aldrig stillastående. Det förändras varje dag. Eleverna förändras varje dag. Undervisningen måste förändras och jag måste hänga med i gruppens svängningar för att vara en bra lärare. Jag älskar verkligen mitt jobb. Det är nog främst för den där dynamiken som aldrig stannar. Men det är också den som kan göra det riktigt riktigt tungt ibland.

Vissa perioder är riktigt svåra. När det händer något med en elev som gör att vi måste byta strategier för att eleven ska må bra och fortsätta lära sig. Vi letar och prövar. Misslyckas. Det känns hopplöst. Eleven är frustrerad. Föräldrarna är frustrerade. Jag är frustrerad. I de perioderna finns det ingen plats för att må dåligt själv som lärare. Jag måste vara på topp. Just nu har jag tre elever som är i kris på olika sätt. Tre elever som skulle behöva min fulla uppmärksamhet. Resten av klassen behöver mig förstås också. I alla fall lite grann. Samtidigt är jag inte på topp. Det går inte riktigt ihop och huvudet känns proppfullt.

Jag läser en artikel om lärare som mår riktigt dåligt (länk till Lärarnas tidning). De två intervjuade lärarna mår otroligt mycket sämre än jag gör nu men jag kan ändå känna igen mig på några punkter.

Å en sidan ger jobbet mig kraft och glädje, rutin och vardag som inget annat kan göra. En av lärarna:

— Jag har svårt att finna glädje utom i klassrummet när jag utbildar elever.

Framför allt när jag var som allra mest ledsen kändes det delvis avlastande att gå till jobbet för att allt var som vanligt där och eleverna krävde en positiv och närvarande lärare precis som alla andra dagar. Jag drogs med av deras glädje och entusiasm.

Å andra sidan känner jag att jobbet ibland kräver för mycket av mig. Den andra läraren:

— När det väl har »smällt« är lärare inget lätt jobb att ha. Det är svårt att hitta de där lugna stunderna man behöver.

Jag försöker att hitta smarta lösningar som inte tär på mig alltför mycket. Avstå från de mest djärva nya projekten, vänta tills kollegan prövat, vara nöjd med det som går bra och göra det igen. Prova små nya saker. Prata mycket med min chef och mina kollegor. Be om råd. Acceptera att jag inte är på topp och göra vad jag kan för att få mig att fungera som lärare ändå.

Jag vill verkligen orka följa mina elever hela terminen ut. Ge både mig och dem ett bra avslut på första året ihop. Det vore fantastiskt.

Tips från kuratorn 2

Nu har vi varit hos kuratorn en andra gång. Denna gång var också min sambo med. Vi pratade om lite andra saker. Jag känner mig fortfarande bottenlöst ledsen då och då och vi diskuterade vad det kan bero på och hur min sambo kan stötta mig i det. De faktorer som spelar in är oro för barnet, oro för förlossningen, påfrestande situation på jobbet, foglossning och hormoner som förstärker negativa känslor.

Vi pratade också om att min sambo inte alls är så ledsen längre och att det är rätt skönt. Här är tipsen vi kom fram till tillsammans:

  • Det är okej att tycka att denna graviditet är jobbig.
  • Jag ska fortsätta berätta hur jag mår och känner och be om hjälp.
  • Vi ska hitta nya roliga saker att göra tillsammans som funkar med foglossningen. (Jag är så ledsen över att inte kunna gå i skogen.)
  • Oroa mig för en sak i taget. Oro för tiden efter förlossningen (är rädd att gå sönder så mycket att jag inte kan ta hand om mitt barn) får vänta. Be om tid hos Aurorakliniken om oron för förlossningen känns ohanterlig.
  • Vara uppmärksam på om de mörka känslorna tar över alla dagar och i så fall be om mer hjälp från sjukvården.
  • När tankarna blir destruktiva är det dags att bryta av med något annat. Distrahera huvudet, gärna med hjälp av positiv sambo.
  • Återigen fundera över om vissa saker i livet kan nedprioriteras så att jag får vila, avkoppling och glädje.

Ungefär en vecka innan den inbokade träffen funderade jag över om jag verkligen behövde gå dit. Det känns ju inte alls lika fruktansvärt som förra gången…Men så kom en sån där mörk dag då allt kändes skit. Jag kom på att jag nog känner såhär ganska regelbundet och att det är rätt jobbigt. Då blev jag alldeles lugn av tanken på att jag skulle få prata om detta och få råd om hur jag kan hantera det. Och återigen var det viktigaste för mig i denna träff att bli bekräftad i mina känslor. Att det är okej av vara ledsen. Och att jag har en fantastisk sambo som tack och lov inte är likadan som jag är.

Tips från kuratorn 1

Första gången vi var hos kuratorn på Östra, strax efter rutinultraljudet, pratade vi om följande:

  • Det vi ältar handlar om liv och död så även om inget egentligen hänt ännu är det en kris vi går igenom.
  • Vid kris blir du trött. Finns det något stressande i livet som vi kan nedprioritera? Jobba mindre?
  • Vid kris blir du ledsen och kan ha svårt att hitta glädje i livet. Vad finns det för roliga saker vi kan försöka komma ihåg att göra tillsammans?
  • Vid kris kan social kontakt med andra vara tröttande. Umgås bara med dem som det känns bekvämt och givande att umgås med men se till att det sker! Berätta för dem hur ni vill umgås. Utnyttja era nätverk till det ni behöver.
  • Vid kris är det lätt att falla ur rutiner och därmed stressa dig ännu mer genom att inte få de basala behoven tillfredsställda. Finns det något ni kan göra för att underlätta att ni får det ni behöver?

Efter besöket kände jag mig främst nöjd med att hon bekräftade att detta är jobbigt och alldeles normalt att bli väldigt ledsen över. Att det snarare vore oroväckande att inte bli ledsen.

Lyckligt slut?

Vi var på förlossningskurs. Alltså inte profylax utan mer allmänt om förlossningar. Kursen hade en tydlig dramaturgi, som vilket saga eller film som helst, med intro, upptrappning, klimax, nedtrappning och ett lyckligt slut.

Det var bara det att det där lyckliga slutet fick mig att kallsvettas. Jag blev orolig, arg och ledsen. På vägen hem i bilen grät jag. Först förstod jag inte varför jag blev så ledsen.

Det var som att det där lyckliga slutet med den lilla friska bebisen som lades vid mammans bröst gick på repeat i mitt huvud. Det gick inte att stoppa. Och då mindes jag att det var samma bild som rullade i huvudet efter rutinultraljudet.

För det är då, strax efter förlossningen, vi får veta hur det är ställt med barnets njurar. Och visst verkar det mest troligt att hon inte föds med allvarliga livshotande njurproblem men det finns ändå en viss risk, större än med barn utan hydronefros. Lite känns det som att hela graviditeten och förlossningen är en lång transportsträcka fram tills den punkt då vi ska få besked om hur allt fungerar inne i buken på vårt barn.

Vi fixar och donar hemma. Köper små saker inför att barnet kommer. Jobbar mycket. Förbereder oss för att få ett barn. Jag lyckas nästan med att vara glad och förväntansfull. Men långt där inne ligger något och skaver och påminner då och då om att det kanske går riktigt dåligt det här.

Hormonerna hjälper inte heller till direkt. Humöret går upp och ner. Mest ner. Det är som att topparna av glädje och lycka har kapats och hängts på dalarna så att varje tung stund blir lite mörkare och lite mer hopplös och överdriven. Det hjälper inte att tänka att det är hormonerna som gör humöret så svajigt. Känslorna är på riktigt! Det är tröttande att var ledsen och orolig. Irriterande att jag blir så ledsen av så lite. Längtar tills detta är över.

Tredje trimestern äntligen!

Idag går jag in i tredje trimestern. Jag kan se ljuset i tunneln. Det kommer att ta slut!

DSCN7309

Jag känner mig också ganska hoppfull just idag. Efter att ha ändrat på mitt rörelsemönster, köpt innetofflor, gjort övningar varje dag och yoga regelbundet, undvikit trappor, långa promenader och terräng så gott det går har jag mycket mindre ont i bäckenet! Det tog en vecka ungefär innan jag märkte något resultat. Igår under en stökig dag med klassen blev jag tvungen att röra mig på sätt som jag visste skulle straffa sig. På kvällen hade jag väldigt ont. Så nu vet jag vad jag ska och inte ska göra. Jag är så otroligt tacksam att jag verkar ha den sortens milda foglossning som faktiskt kan bli bättre av saker jag själv kan göra!

Domningarna, smärtan och stickningarna i höger hand (se karpaltunnelsyndrom 1177) har också avtagit rejält sen jag börjat sova med handledsstöd.

Inte heller är jag dödligt trött som jag varit tidigare.

Det som är stökigast nu är humöret. Jag gråter mycket och har stundtals svårt att koncentrera mig på både jobbet och fritiden.

Jag firar den nya trimestern med besök hos massören!