Sista sucken

Nu återstår bara en dags arbete på jobbet. Det känns overkligt. Många känslor bråkar i mig.

Jag känner stolthet och lättnad över att jag lyckats ta mig igenom detta läsår och gjort ett ganska bra jobb trots gravidkroppen och allt det fört med sig.

Jag känner en viss skräck inför att lämna mitt trygga jobb, där jag vet vad jag ska göra varje dag och där jag känner mig hyfsat säker och bra på det jag gör. Nu ska jag gå in i mitt nya liv som jag inte alls vet hur det blir. Dessutom vet jag inte vad jag gör efter föräldraledigheten eftersom jag haft ett vikariat.

Jag känner också en stark lättnad över att äntligen få vila. Det har inte varit optimalt för mig att jobba minst 45 timmar i veckan…

Annonser

Förlossningsrädsla 3: profylaxkursen

På kursen var hela tiden fokus på vad jag och min make kan göra under de olika faserna av förlossningen. Vi fick tid att prata med varandra om vad som passar oss och vad som är viktigt att tänka på för just oss när det är dags för förlossning. Vi prövade olika fysiska övningar tillsammans och då både jag och maken älskar beröring var det väldigt lugnande för mig när han tryckte, klämde och klappade på mig.

Vi prövade olika andningsövningar och jag kände att jag kan ganska mycket om andning eftersom jag både sjunger i kör och gör yoga. Maken har hållit på med dykning och vi kände oss väldigt trygga med allt som sades om andningen. Jag kände att jag nog är rätt bra på att kontrollera min andning.

Jag kände att alla tips och övningar gjorde att jag fick lättare att fokusera på vad jag kan göra istället för att oroa mig för allt jag inte kan påverka. Men det brukar vara så med mina rädslor – det lugnar mig att vara påläst och att kunna göra nånting, även om det egentligen inte ändrar på särskilt mycket.

Gravidkroppen vecka 35-36

 

Senaste veckorna har smärtan i bäckenet flyttats uppåt några centimeter. Det har gjort ont att stå och gå precis hela tiden. Det har också gjort ont att ligga ner innan bäckenet slappnat av. Ibland har jag kunnat hitta en skön sittställning men när jag sen rest mig upp har det gjort ännu mer ont än innan. Men bältet som bara gjorde ont i vecka 25 har faktiskt hjälpt lite lite.

Min barnmorska säger att detta också är foglossning men att det ändrat karaktär för att barnet nu är fixerat. Tack och lov ligger hon med huvudet neråt! Magen har också sjunkit en bit men det känns ändå lika trångt att äta och andas. Dessutom har min halsbränna blivit värre och jag får därför använda min huskur med bikarbonat mer och mer ofta. Tack och lov har det hjälpt hittills. Mina fisar luktar extraordinärt fruktansvärt men det är det klart värt. Det känns också att ändtarmen är klämd av livmodern och det tar betydligt längre tid att få ut något den vägen.

Livmodern har börjat göra ont allra längst ner vid ljumskarna och mot blygdbenet. Området precis under brösten känns som bedövad men gör samtidigt ont, en märklig känsla. Hon sparkar mycket mot revbenen och i höger sida. Det känns som att jag har blåmärken på insidan av livmodern där. När jag har ätit känner jag nu ofta ett lätt illamående och svårt att andas. Det känns trångt.

Jag är trött mest jämt och blir lätt andfådd. Hela jag är svullen. Vigselringen går inte ens på när jag går upp på morgonen som den tidigare gjort och stödstrumpor är ett måste.

Men i jämförelse med resten av graviditeten har det ändå varit värre tidigare. Fysiskt var det klart värre i början med illamående och huvudvärk. Psykiskt var det klart värre efter rutinultraljudet. Dessutom känns alla besvär betydligt mer uthärdliga när jag vet att det inte är så långt kvar på eländet. Minns hur det kändes i fjärde månaden när illamåendet fortfarande inte hade släppt och jag fick börja ställa in mig på att det kanske skulle hålla i sig ett halvår till. Det kändes outhärdligt och jag grät ofta.

Att umgås med folk har börjat kännas utmattande. Jag vill gärna umgås men isolerar mig mer och mer och försöker korta ner de sociala stunderna. Det är som att huvudet och kroppen inte orkar med den särskilda koncentration som krävs för att delta i samtal någon längre stund. Jag har alltid varit introvert och som vuxen börjat prioritera mer aktivt med vilka/hur/när/var jag umgås för att jag ska få ut det jag vill av att umgås men såhär tröttande kan jag inte minnas att jag någonsin upplevt socialt umgänge som. Det ska bli spännande att se om detta ändras när min semester börjar om två dagar. Likaså ska det bli intressant att följa hur kroppen mår då jag får bestämma själv när jag går/äter rör mig och så vidare.

Läsa om förlossningar

I och med att jag har varit ganska rädd för att föda har jag försökt läsa på mycket om förlossningar för att förbereda mig mentalt.

Det är ansträngande för mig att läsa om förlossningar. Det är ett stort arbete som inte görs medan jag slänger i mig frukosten. Jag måste vara utvilad och fokuserad, annars orkar jag inte. Det gör att en stor del av den del av min fritid då jag orkar göra något har gått åt till att läsa om förlossning. Jag spelar upp små scener i huvudet, funderar över hur jag fungerar som person och diskuterar med min make. Men värst är det med förlossningsberättelserna.

Det är som att varje förlossningsberättelse öppnar dörren till stor behållare gömd i mitt inre som är proppfull med instängda känslor. Och när den öppnas blir passagen till gråten fri. Och jag gråter varje gång. Jag gråter inte av ångest, panik eller rädsla. Jag vet inte riktigt vad jag gråter av. Men jag känner mig liksom gråtnödig. Måste bara få ut det. Efteråt är lite darrig och skör.

Förlossningsrädsla 2: kunskap och tillit

Jag läser Att föda av Gudrun Abascal. Jag tycker om att veta mycket om det jag ska göra vare sig det handlar om att köpa en dammsugare, åka till ett nytt land eller föda ett barn. Det gör mig trygg även om jag kan ha en fas i början av inläsningen som är ganska jobbig.

att föda

Kapitlet om den normala förlossningen läste jag noga och kände att jag fick ett mycket bättre grepp om förlossningen. Det var alldeles lagom mycket detaljer och jag kände att jag kunde föreställa mig hur det kanske kommer att bli.

Efter att ha läst och läst och läst både boken samt fler artiklar om förlossningsskador landade jag i någon slags acceptans inför läget. Jag kan inte förändra förlossningsvården. Jag kan inte se till att det plötsligt finns massor av forskning kring förlossningsskador. Jag kan inte styra över vilken barnmorska jag får och om det är många födslar samtidigt som min. Men jag kan göra det som hjälper mig att finna lugn och avslappning. Och jag kan känna mig lite lugnare i och med att jag har bättre koll på de olika faserna och vad jag kan göra då. Jag och maken började formulera en plan för hur vi ska göra i de olika faserna i förlossningen.

Jag träffade en läkare som delvis viftade bort min oro men också sa att jag måste lita på barnmorskan helt enkelt och försöka kommunicera med hen om hur jag mår och hur kroppen känns så att hen kan hjälpa mig på bästa sätt. Att det är det enda jag kan göra. Och det kunde jag ta till mig.

Min barnmorska försökte lugna mig med att personalen på förlossningen i alla lägen tar på sig det medicinska ansvaret och att jag alls inte behöver bestämma allt själv. Och gå nu profylaxkursen med inställningen att du egentligen bara kan hjälpa till med andning och avslappning (inte för att det är så lite) och att barnmorskan sköter resten, sa hon.

Förlossningsrädsla 1

Det började för ganska länge sedan, när den största oron kring barnet hade släppt, foglossningen hade dragit igång och jag läste om förlossningsskador. Min rädsla handlar främst om att jag är rädd att få en allvarlig förlossningsskada, och i värsta fall en som inte upptäcks direkt. Jag tror att rädslan består av fyra delar:

  • Min mamma och syster har fött stora barn: ca 4-4,5 kg. Det är en av sakerna som räknas som riskfaktor för att få bristningar.
  • Jag har varit väldigt mycket sjuk i mitt liv. Inte särskilt allvarligt men det har gett mig en identitet av en svag och sjuklig människa. Det gör att jag inte känner så mycket tillit till min egen kropp.
  • Jag har med mig dåliga vårdupplevelser från när jag opererade min käke och från när min pappa var sjuk en längre tid. Det gör att jag inte litar riktigt på sjukvården och att jag helst inte vill ha med dem att göra alls.
  • Det finns väldigt lite forskning om hur man förebygger, diagnosticerar och behandlar förlossningsskador. Det gör mig rädd. Sverige har hög procent allvarliga förlossningsskador i jämförelse med de andra OECD-länderna. Men eftersom det saknas forskning kring detta vet man inte varför. Det gör mig både rädd och arg. Läs SBU:s rapporter från april 2016 om du vågar Analsfinkterskador vid förlossning och Behandling av förlossningsskador som uppkommit vid vaginal förlossning – en kartläggning av systematiska översikter  och artiklar i Vård i fokus om förlossningsskador och diagnostik 12 och 3.

Jag tog upp min rädsla med min barnmorska som tog det på stort allvar. Hon beordrade mig att gå MVC:s kurser om förlossning och bokade en läkartid för mig.

Jag gick den första kursen som handlade om förlossningen på ett praktiskt plan och den gjorde mig rädd. Jag fick en känsla av att jag som gravid var tvungen att veta så mycket. Att jag skulle välja en massa saker och måste vara väldigt påläst. Jag blev stressad och kände ännu mer att jag inte kommer få hjälp på förlossningen utan ska klara mig själv och ta en massa beslut själv.

 

Sen kom en positiv artikel om Östra, där jag kanske föder! länk

Kvällsrutinen

Nu är magen riktigt stor. Om jag har en underdel som inte går upp över magen blir det lätt en glipa mellan linnet och byxorna. Jag drar i linnet. Drar i byxorna. Och magen växer. Kläderna sitter helt annorlunda och dras åt, upp och ner under dagen på nya sätt för varje dag. Det finns inga säkra kort längre. De där stora gravidshortsen som jag fick för länge sedan av en kollega har plötsligt blivit obehagligt tajta. Den stora klänningen kan dock plötsligt smita åt riktigt snyggt över brösten och falla över magen på precis rätt ställe för att få den att se lite mindre gigantisk. Jag vet aldrig vad som kan passa nästa dag.

Därför kör jag stenhårt på det tips jag fick ur Ebbas gravidbok: att alltid prova ut kläder till nästa dag kvällen innan. Ibland tar det ganska lång tid men jag gör det väldigt mycket hellre ordentligt kvällen innan än hastigt på morgonen.

När det blir fel och jag får gå runt en hel dag med något som känns för litet, för varmt, för avslöjande eller obekvämt kan det förstöra hela dagen och få mig att varje sekund tänka på hur stor, tjock och ful jag känner mig. Jag känner mig obekväm och spänner mig så att jag får mer ont i bäckenet, ryggen och axlarna. En väl utvald och välsittande utstyrsel kan på samma sätt underlätta och mildra känslan av svullnad, obehag, smärta i bäcken och göra det lättare att fokusera på annat. Då kan det till och med komma små korta stunder då jag känner mig lite lite fin och kan smeka magen och tänka att den är rätt häftig.