Efter rutinultraljudet

När vi kom ut från rutinultraljudet med läkaren gick vi till kafeterian på Östra. Eftersom jag skulle missa bambatiden med min klass behövde jag äta något innan jag kunde åka tillbaka till jobbet. Måste alltid äta!

Där satt vi på Östra när mammorna gick förbi med sina nyfödda som bara sov och inte ville amma. Vi grät och jag tyckte att det kändes så orättvist att vi kanske inte skulle få ett barn som överlevde. Och att jag dessutom skulle fortsätta bära på detta nu väldigt levande barn. Som en ondskefullt uttänkt tortyrmetod.

Jag åkte tillbaka till jobbet och höll mina utvecklingssamtal. Min sambo åkte också till jobbet men efter att ha träffat en kollega utanför och gråtit en flod vände han hem igen. Jag berättade för kollegorna och grät. Åkte hem och grät. Det var som en mardröm som aldrig tog slut. Jag sov väldigt lite följande vecka och hjärtat slog hårt och snabbt. När jag vaknade under natten och på morgonen önskade jag bara att få somna om istället för att vakna upp i detta hemska väntande.

Mina elever pratade gärna om magen och bebisen, föräldrarna lyckönskade mig och jag log och försökte snabbt byta ämne. Föräldrarna var det svårast med. Eleverna är jag så van att spela teater med. Jag går in i rollen som lärare. Föräldrarna tilltalade mig mer som privatpersonen bakom när de ville prata om graviditeten.

Jag pratade med min chef som var så stöttande och tyckte att jag borde få prata med en kurator/psykolog. Därför ringde jag till min MVC och bad om råd. På Östra fick jag prata med en kurator som sa att det är okej att tycka att det här är fruktansvärt jobbigt. Hon sa att vi går igenom en kris. Det var skönt att höra självklarheter från en professionell. Jag kunde andas ut. Min barnmorska ordnade en tid hos en läkare på min MVC så att vi skulle kunna få svar på frågor som uppstod innan nästa ultraljud. Vi skulle också få prata med en urolog. Vi blev verkligen väl omhändertagna.

På kvällarna gick vi långsamt igenom alla nära och kära som vi ville skulle veta vad som hade hänt. Det var ansträngande varje gång men för mig var det värst att berätta för min syster. Jag drog mig för det och när jag väl hade gjort det förstod jag varför. När jag hade pratat med henne var det som att det blev på riktigt.

Efter den första veckan med en årsförbrukning av tårar och oändliga utforskningar av alla olika känslor och tankar var det som att vi vande oss lite. Det mänskliga psyket är märkligt. Det var som att vi inte riktigt orkade mer utan resignerade inför situationen. Vi pratade inte om barn, framtid eller graviditet utan lagade mat, gick promenader, såg på dålig tv och jobbade mycket. Men vi höll hårt i varandra hela tiden.

Annonser

Rutinultraljudet

Den första tiden av graviditeten tänkte jag hela tiden att det kanske skulle bli missfall. Sen när tiden gick och fostret var kvar började jag bli ganska lugn. Vi gjorde KUB och fick se fostret röra sig där inne. Allt var bra och det kändes toppen. Jag såg fram emot rutinultraljudet i vecka 20 då vi skulle få se fostret igen. Men när det bara var några dagar kvar blev jag så orolig.

Så kom vi in till barnmorskan en fredag eftermiddag och var mest förväntansfulla. Där var hjärtat som såg bra ut, ryggen, fostervatten, benen, armarna, huvudet med en liten uppnäsa precis som jag men så kom där två mörka områden. Det hade samlats vätska i njurbäckenet. Barnmorskan mätte och mätte i tystnad och vi blev också alldeles tysta och stela. Den ena fläcken var 25 mm och den andra 16 mm. Hon sa att vi skulle få prata med en läkare om den där vätskan. Hon ville inte säga något om det. Hon sa inte ”det är nog ingen fara”.  Men tyvärr fanns det ingen läkare där på fredag eftermiddag så vi skulle få en tid väldigt snart. Väldigt snart! Sen fick vi kortet från ultraljudet gratis. När vi gick därifrån undrade vi vad som hade hänt därinne egentligen. Det var i alla fall inte alls som det skulle vara på rul: fantastiskt, underbart roligt, förväntansfullt.

Vi gick hem och googlade. Först lät det ganska positivt. Vi hittade torftigt med information (vårdcentral) (Wikipedia) men många berättelser på familjeliv om barn som det hade gått bra för. Men efter det började vi titta på siffrorna. Alla hade mindre vätska än vårt barn. Vi hittade tabeller där vårt fosters vätskemängd bedömdes som allvarligt, eller mer korrekt: svår prenatal hydronefros. Vi hittade en tabell för överlevnadschans och den var väldigt låg med vårt fosters vätskemängd. Sen hittade vi till slut en berättelse på familjeliv om ett barn med lika mycket vätska som vårt. Det barnet dog efter födseln. Det var svårt att sova den helgen. Skulle vårt barn dö? Var det därför barnmorskan inte ville säga något? Var det lika bra att avbryta graviditeten?

Men man ska ju inte googla, tänkte vi. Det är nog lite överdrivet det här, hoppades vi. Så kom måndagen. Jag hann med två lektioner och förbereda för utvecklingssamtal på eftermiddagen innan vi skulle iväg igen till Östra. Och läkaren sa allt det som vi läst. Ja, hydronefrosen bedömdes som svår. Ja, det kan betyda att barnet får så allvarliga njurskador att hon dör efter födseln. Nej, vi kan inte göra något nu. Ja, vi ska bara vänta och se. Vi blev bokade på tre till ultraljud för att följa upp utvecklingen. Förhoppningsvis skulle problemen med flödet av urin växa bort av sig självt. Annars? Ja, annars är det väldigt individuellt vad man gör, sa läkaren. Nästa ultraljud skulle dröja fem veckor. FEM VECKOR!

Drömmarna

Sen jag blev gravid har jag vaknat mycket om nätterna. Nästan varje gång jag vaknat ligger en ny tydlig och klar dröm på näthinnan. Och det är alltid om samma saker.

  1. Jag flyttar. Det är ofta bökigt och obekvämt. Jag flyttar oftast in till ställen där många andra bor och känner mig alltid otrygg, ensam, ivägen och liksom utan något stadigt att stå på. Ibland är jag på ställen jag känner igen men då har det alltid hänt något dramatiskt med stället så att det ändå inte känns bekant. Det är oreda i köket, väggar behöver målas om och jag hittar inte mina saker. Jag känner mig stressad och alla andra är irriterande bekväma med allt kaos och all oordning. De dricker vin och spelar musik sittandes på alla lådor och tycker det är så mysigt. Jag är gravid men min sambo är inte med i drömmen. Ibland finns ett lite större barn med, sisådär 1-2 är gammalt, men barnet är aldrig där just då.
  2. Jag reser. Alltid till nya ställen eller gamla som totalt ändrat på sig. Jag går vilse, tappar bort saker, kommer försent och missar flyg och tåg och buss. Det är varmt och svettigt. Jag är hungrig, törstig och har ont i magen. Jag är kissnödig men det finns verkligen ingen toalett eller ens en liten ostörd buske i närheten. Också här är jag hela tiden omgiven av människor som är alldeles nöjda, lyckade och oförstående inför min förvirring. Ibland är min sambo med och då är han lika vilse som jag.

DSCN3026

Min tolkning av dessa drömmar är att jag försöker förbereda mig på något jag verkligen har svårt att föreställa mig. Alldeles i början av graviditeten drömde jag om en förlossning. Men det kom inget barn utan flera kattungar. Alltså fyllde min hjärna min livmoder med något jag känner till och inte är rädd för. Fast jag kommer nog föda ett barn på riktigt ändå….

Magen och jag

Vi är inte helt vänner jag och gravidmagen.

Alldeles i början av graviditeten blev jag väldigt svullen om magen. Var antingen väldigt hård eller väldigt lös i magen. I första månaden såg det nästan ut som att jag var i tredje. Jag ville vänta med att berätta på jobbet tills efter vecka 12 och därför fick jag jobba hårt för att dölja den stora magen. Det blev inte riktigt en bra start på relationen…

Med hjälp av inolaxol och att magen långsamt vande sig vid trångboddheten där inne höll den samma storlek nästan fram till vecka 18. Sen var det som att den växte lite för varje dag.

I samma veva som magen började bli stor fick vi veta att allt inte var bra med fostret. Och jag blev så irriterad på den där magen. Jag ville låtsas som att jag inte var gravid en stund, bara för att få lite paus från all oro. Men det gick inte. Hela tiden var den där och påminde mig. Dessutom påminde den hela tiden min omgivning vilket gjorde att ännu fler ville prata om min mage med mig. Även de kollegor som jag inte känner särskilt bra. De sa ”Åh, vad roligt för dig!” och jag var tvungen att svara att det inte var så roligt, försöka hålla mig från att gråta och berätta historien igen. Och igen. Och igen. När jag var som ledsnast höll jag mig undan från personalrummet.

Nu är jag inte lika orolig och kan prata om barnet utan att bli alltför ledsen. Magen fortsätter växa och är stor för att vara i vecka 25. Jag bävar inför tredje trimestern och hur jag kommer se ut då.

Jag tycker att det är jobbigt när min kroppen förändras så snabbt som den gör nu. Jag är inte beredd! Jag hinner inte med! Min vikt går uppåt med en rasande fart, magen skjuter ut och bäckenet gör ont ont. Det känns allt annat än naturligt och jag hoppas bara att det ska ta slut så snart som möjligt. Men icke. Det är långt kvar och förvandlingen har bara börjat.

Den där belöningen som alla pratar om, att det kommer ett barn, har jag väldigt svårt att föreställa mig. Men jag längtar.

Hos massör för första gången

Efter det där första ultraljudet blev jag så fruktansvärt rädd, orolig och ledsen. Läkaren sa att barnet kanske skulle dö efter födseln. Första veckan var min puls konstant hög och jag kunde bara sova lätt i korta stunder. Jag såg också till att spänna mig i hela kroppen. Käkar, nacke, rygg och axlar blev stenhårda. Ultraljudet kom också i början av en fyraveckorsperiod fylld av utvecklingssamtal med alla mina elever. Det är alltid påfrestande med utvecklingssamtal. Det kräver mycket förberedelse, fokus och förstås efterarbete. Nu ville dessutom alla föräldrar prata om min graviditet, i alla fall säga grattis, och jag ville bara gråta varje gång ämnet kom upp. Men jag bet ihop, log och spände käkarna ännu lite mer. Denna period lades också på tre månader av en fritid fylld av soffliggande och ont i huvudet som gjorde mig stelare, stelare och stelare.

När läkarna gav lite trevligare besked (att det är väldigt osannolikt att barnet skulle dö) och jag kunde tänka lite positiva tankar igen bestämde jag mig för att boka massage för första gången i mitt liv.

Det var ovant och lite obehagligt att bli knådad av en okänd människa. Men mest skönt. Min massör undrade om jag hade ett stillasittande jobb eftersom jag var så stel i ryggen. Och det har jag ju inte. Hon hittade knutor som hon inte vågade lösa upp på grund av graviditeten. Det gör fortfarande ont i ryggen men lite mer jämnt fördelat och jag känner att jag kan röra mig mer. Men jag blev lite besviken. Jag hade hoppats på att slippa den där alldeles speciella smärtan som knutorna sprider i ryggen. När min sambo kände på ryggen sa han dock att det var som att flera lager av hårdhet hade försvunnit och långt där under allt det nu mjuka anades de hårda klumparna. Det gjorde mig lite glad att höra att han kunde känna en stor skillnad.

Jag fick order om att rulla på axlarna och sträcka ut skulderbladet och bröstmusklerna ofta för att öka blodcirkulationen i min stela rygg. Så nu ska jag satsa hårt på yoga och stretchning så att jag kanske kan lösa knutarna på egen hand eller i alla fall inte göra dem värre. Och så ska jag boka en ny tid hos massören fast det svider rejält i plånboken.

Träningen som kom av sig

Innan jag blev gravid styrketränade jag, gick på olika gympapass på Friskis, cyklade i vardagen och promenerade ofta. Dessutom sjöng jag i kör som också är en sorts träning. Jag har aldrig varit någon träningsfantast men hade egentligen först senaste året känt att det blivit ett beroende. Att jag gillade det. Sen när jag blev gravid och illamåendet och huvudvärken kom blev det mest korta promenader och kören (med vissa undantag) kvar. Det mesta av min lediga tid gick till att vila, sova och ligga i min sambons famn och vänta på att tiden skulle gå. Och jag längtade så efter att lyfta tungt och ha träningsvärk.

Nu när illamåendet och huvudvärken har lämnat mig har jag försökt hitta tillbaka till träningen.

Cykling – känns bra i ryggen och svanskotan men gör ont på sittknölarna. Kan nog fungera i liten dos.

Promenader – kan jag bara göra i liten dos, annars får jag ont i korsryggen.

Styrketräning – provade för någon vecka sedan men fick ont i ryggen trots att jag var så försiktig. Får fortsätta prova mig fram. Förhoppningsvis orkar jag lägga upp ett program.

Simning – för en vecka sedan simmade jag (bröstsim) men fick ont i bäckenet. Många har skrivit att vattengympa är bra. Kanske jag orkar pröva.

Men så provade jag något nytt för några dagar sedan: gravidyoga mot foglossning! Det kändes bra både under passet och efteråt. Här är länkar: del 1 och del 2. Passet passar från andra trimestern för normal okomplicerad graviditet med eller utan foglossning. Du bör vara erfaren yogautövare för att kunna hänga med står det. Nästan alla övningar jag letat upp (se nästa stycke) finns med i yogapasset.

Jag har sökt efter övningar som motverkar foglossning eftersom jag känt av mitt bäcken mer och mer. Här finns en blogg med bilder länk. Här finns en klipp från tv4 länk med övningar. De här superenkla övningarna länk ska jag försöka göra på jobbet när jag ändå sträcker ut min stela övre rygg och rullar skulderbladen. Här är en lista på rörelser som bör undvikas om bäckenet gör ont länk.

Jag tänker tillbaka på de där enormt långa tre månaderna då bara tanken på träning fick mig att gråta. Jag ville så gärna och orkade inget. Jag är så tacksam över att jag mår bra nu.

Ny diet?

Hela mitt liv har min mage krånglat. Jag har haft mycket ont och svårt att äta och sjukvården har inte kunnat lista ut vad problemet är. Därför har jag provat flera olika dieter, uteslutit och lagt till livsmedel och även provat olika träningsformer. Sedan några år tillbaka har jag landat i en ganska liberal LCHF, styrketräning och promenader. Jag tänkte att jag skulle fortsätta med det som gravid men när illamåendet kom fick jag vända helt om.

Den mat jag kunde förmå mig att äta var verkligen inte LCHF utan bestod istället av motsatsen: mycket kolhydrater och måttligt med fett, salt och protein. Helst ville jag inte äta alls och därför tillät jag mig att vara precis så kräsen jag ville. Tur att min sambo är så flexibel och kan äta nästan vad som helst. Nu när jag inte mår illa känns LCHF fortfarande inte bra att äta utan jag äter nog mer som en helt vanlig svensk. Men än är det inte slut. Mycket kan hända på vägen.

Genom alla dieter jag har prövat har jag alltid sagt att det viktigaste är om det känns bra för mig. Ändå så bär det lite emot att lämna LCHF. Kanske jag var lite frälst av LCHF-sektens predikningar…

Denna kovändning har fått mig att fundera mycket över kost under graviditeten. När jag läser om graviditetsillamående på 1177 står det att fostret får den energi hen behöver även om du som mamma spyr mycket. Det får mig att ifrågasätta råden om vad som är bra att äta under graviditeten. Om fostret får i sig tillräckligt med näring även om du spyr upp din mat kan det väl knappast spela någon roll för fostret vad du äter? Min teori blir därför att de kostråd som ges till gravida främst är till för mammans hälsa.

Jag såg ett inslag på Vetenskapens värld (kan tyvärr inte hitta inslaget längre) för några månader sedan då jag såg väldigt mycket på tv. Man hade undersökt en grupp människor som levde på ett ställe med väldigt tydlig skillnad i kosten under regn- och torrperiod.  De barn som blev till under regnperioden, med mycket mer färsk mat, hade bättre förutsättningar i livet enligt studien. Det som fångade min uppmärksamhet var att kosten verkade spela roll de allra första veckorna men inte senare i graviditeten. Det stärker min lekmannates att kosten under graviditeten främst påverkar mamman.

Fast viktigast i detta för mig är nog att skapa en tolkningsmodell som inte dömer mig alltför hårt för att jag åt en och annan pizza där i början…