Förlossningsrädsla 1

Det började för ganska länge sedan, när den största oron kring barnet hade släppt, foglossningen hade dragit igång och jag läste om förlossningsskador. Min rädsla handlar främst om att jag är rädd att få en allvarlig förlossningsskada, och i värsta fall en som inte upptäcks direkt. Jag tror att rädslan består av fyra delar:

  • Min mamma och syster har fött stora barn: ca 4-4,5 kg. Det är en av sakerna som räknas som riskfaktor för att få bristningar.
  • Jag har varit väldigt mycket sjuk i mitt liv. Inte särskilt allvarligt men det har gett mig en identitet av en svag och sjuklig människa. Det gör att jag inte känner så mycket tillit till min egen kropp.
  • Jag har med mig dåliga vårdupplevelser från när jag opererade min käke och från när min pappa var sjuk en längre tid. Det gör att jag inte litar riktigt på sjukvården och att jag helst inte vill ha med dem att göra alls.
  • Det finns väldigt lite forskning om hur man förebygger, diagnosticerar och behandlar förlossningsskador. Det gör mig rädd. Sverige har hög procent allvarliga förlossningsskador i jämförelse med de andra OECD-länderna. Men eftersom det saknas forskning kring detta vet man inte varför. Det gör mig både rädd och arg. Läs SBU:s rapporter från april 2016 om du vågar Analsfinkterskador vid förlossning och Behandling av förlossningsskador som uppkommit vid vaginal förlossning – en kartläggning av systematiska översikter  och artiklar i Vård i fokus om förlossningsskador och diagnostik 12 och 3.

Jag tog upp min rädsla med min barnmorska som tog det på stort allvar. Hon beordrade mig att gå MVC:s kurser om förlossning och bokade en läkartid för mig.

Jag gick den första kursen som handlade om förlossningen på ett praktiskt plan och den gjorde mig rädd. Jag fick en känsla av att jag som gravid var tvungen att veta så mycket. Att jag skulle välja en massa saker och måste vara väldigt påläst. Jag blev stressad och kände ännu mer att jag inte kommer få hjälp på förlossningen utan ska klara mig själv och ta en massa beslut själv.

 

Sen kom en positiv artikel om Östra, där jag kanske föder! länk

Annonser

Kvällsrutinen

Nu är magen riktigt stor. Om jag har en underdel som inte går upp över magen blir det lätt en glipa mellan linnet och byxorna. Jag drar i linnet. Drar i byxorna. Och magen växer. Kläderna sitter helt annorlunda och dras åt, upp och ner under dagen på nya sätt för varje dag. Det finns inga säkra kort längre. De där stora gravidshortsen som jag fick för länge sedan av en kollega har plötsligt blivit obehagligt tajta. Den stora klänningen kan dock plötsligt smita åt riktigt snyggt över brösten och falla över magen på precis rätt ställe för att få den att se lite mindre gigantisk. Jag vet aldrig vad som kan passa nästa dag.

Därför kör jag stenhårt på det tips jag fick ur Ebbas gravidbok: att alltid prova ut kläder till nästa dag kvällen innan. Ibland tar det ganska lång tid men jag gör det väldigt mycket hellre ordentligt kvällen innan än hastigt på morgonen.

När det blir fel och jag får gå runt en hel dag med något som känns för litet, för varmt, för avslöjande eller obekvämt kan det förstöra hela dagen och få mig att varje sekund tänka på hur stor, tjock och ful jag känner mig. Jag känner mig obekväm och spänner mig så att jag får mer ont i bäckenet, ryggen och axlarna. En väl utvald och välsittande utstyrsel kan på samma sätt underlätta och mildra känslan av svullnad, obehag, smärta i bäcken och göra det lättare att fokusera på annat. Då kan det till och med komma små korta stunder då jag känner mig lite lite fin och kan smeka magen och tänka att den är rätt häftig.

Sammandragningar

För två veckor sedan var jag förkyld. Jag kände mig trött och hängig men precis under gränsen för att tvinga mig att vara hemma så jag jobbade på som vanligt.

Sen kom en kväll då jag kände mig lite bättre fast konstigt störd ändå. Maken skulle komma hem sent och jag kunde inte komma till ro och vila som jag egentligen kände att jag behövde. Det kröp i kroppen och jag tänkte på allt jag borde göra. Jag tvättade, diskade, städade lite, planterade om några växter. Lyfte, böjde mig ner, sträckte mig åt sidan, gick i trappan. Jag gjorde visserligen rörelserna så korrekt jag kunde men lyckades inte få mig till att vila efteråt. Satte mig i soffan men reste mig genast igen för att bara göra en sak till. När maken kom hem kramade han mig och jag slappande äntligen av. Då kände jag hur enormt trött jag var. Jag kunde plötsligt inte förstå hur jag hade kunnat vara så aktiv hela kvällen.

Nästa dag var magen stenhård hela dagen. Det var som en enda lång sammandragning och det kändes väldigt obehagligt. Den hade aldrig förr varit spänd så länge. Jag läste på lite om täta sammandragningar och hårda magar. Jag förstod det som att första testet alltid var att vila. Ofta beror täta sammandragningar på överansträngning och då blir det bättre av att vila. Men du måste vila! Det är kroppen som säger till dig att du kört på för hårt. Om första testet inte hjälper kan det bero på att något inte står rätt till och då ska du kontakta vården.

Jag vilade. Och vilade och vilade. Jag var så trött! Hela kvällen vilade jag och långsamt blev magen mjuk. Men varje gång jag ställde mig upp fick jag en sammandragning. Det blev en liten läxa för mig där jag lärde mig att lyssna mer efter sammandragningar och tvinga mig till paus och vila när kroppen säger till mig att göra det. Först blev jag rätt sur över att behöva vila så mycket mer än jag har lust med. Men samtidigt är det så mycket bättre än att något går fel med barnet eller att jag stressar fram en för tidig förlossning.

Bröllop som höggravid

Så gifte vi oss, jag och karlen. Vi hade pratat länge om att vi nog egentligen ville vara gifta men inte var särskilt intresserade av en stor bröllopsfest. Vi ville gärna ha samma efternamn, speciellt om vi fick barn. Och nu när det var så nära tog vi graviditeten och barnet som ursäkt för att gifta oss utan att ställa till med fest.

Vi frågade två goda vänner om de kunde tänka sig att vittna, bokade en tid i Rådhuset och fyllde i alla papper. Jag provade igenom alla mina finkläder ungefär två veckor innan Dagen och hittade till min förvåning en klänning som satt riktigt fint. Men när det väl var dags hade magen vuxit ännu mer. Jag kom precis i klänningen men det såg alldeles absurt ut. Tack och lov hade jag köpt en riktigt vid klänning tidigare som är lite finare och som såg helt okej ut. Det kändes inte riktigt som en bröllopsklänning men den var bekväm.

Vigseln tog ungefär 3 minuter (skönt att inte behöva stå längre) och det kändes så rätt. Inte sådär magiskt och översvallande omvälvande romantiskt som på tv. Mer som när jag flyttade tillbaka till min hemstad, eller när jag skaffade en radio i köket eller som varje gång jag kommer fram till mitt sommarställe. Det känns som en stor lättnad. Att allt är som det ska vara.

Sen gick vi och åt på restaurang med våra två bröllopsgäster för att efteråt mätta åka på en endygnsbröllopsresa till ett spa i Varberg. När vi kom fram hade jag riktigt ont i bäckenet och det var fantastisk skönt att kliva ner i vattnet och för varje steg känna hur smärtan släppte mer och mer. I vattnet förde vi runt varandra i cirklar och jag kände mig nästan som vanligt.

Det var det bästa bröllopet jag nånsin har varit på.

Ringen känns nu så självklar och rätt att det smärtar mig att behöva ta av mig den varje dag vid 12 ungefär när temperaturen i klassrummet stiger till nästan 30 grader och hela jag svullnar upp.

I efterhand är jag väldigt nöjd med att vi gifte oss just nu. Visst var det lite jobbigt med denna otympliga kropp som gör ont och som gör att jag känner mig ganska ful. Men det var väldigt roligt att gifta sig och just nu behöver jag roliga saker i livet. Saker som får mig att tänka på något annat än allt det jobbiga.

Ultraljud vecka 33

Vår ultraljudsläkare haltade ut och hämtade oss i väntrummet. Vi hade precis ätit varsin glass på väg till sjukhuset och jag pustade för varje steg. Märker att jag får svårare att andas när jag ätit.

Så till ultraljudet. Fostervattnet var lagom och tillväxten på den mittersta kurvan; allt verkade alltså väldigt normalt. Njurbäckenet var fortfarande förstorat men hade inte utvidgats mer utan faktiskt minskat! Nu var måtten 25 mm och 12 mm! (RUL v 20: 25, 16. UL v 26:35, 19. UL v 29: 35, 16.) Det har minskat på båda sidorna! Förstoringen av njurbäckenet är fortfarande betydande men då fostret är så mycket större nu och vätskan faktiskt minskar ser en positiv utgång mer och mer säker ut.

Vi vågar fortsätta att hoppas på att snart få träffa en liten flicka som är ganska frisk! Hon kommer troligen få antibiotika sin första tid i livet och hennes njurar, urinledare, urinblåsa och urinrör kommer undersökas och följas upp tills man är säker på att allt rinner som det ska men annars kommer hon antagligen vara som vilket barn som helst. Fast vårt barn då.

Helg av vila

Nu har det varit mycket förberedande inför barnet.

Vi har gjort oss av med möbler. Möblerat om rejält. Köpt spjälsäng, skötbord, vagn och  kläder till barnet. Köpt två garderober, monterat ihop dem och fått fast dem i väggen (det var en pärs).

Läst på om förlossning, amning, foglossning och första tiden med ett nyfött barn. Gått kurser hos MVC.

Förutom att jag jobbat, försökt hinna vila, träna, få i mig mat och handla, städa, tvätta. Fixat med ekonomin, funderat på ny bil…

Allt detta fixande har gett mig en känsla av tillfredsställelse, lättnad och förväntan.  Men nu behövde jag en paus. Jag är så trött på att vara gravid och att hela mitt liv kretsar kring det.

Så denna helg åkte vi upp till mitt sommarställe, första och kanske enda gången i år. Trots att det regnade. Ingen annan var där. Vi åt mat, såg på tv-serier, läste sånt som inte hade någon som helst koppling till barn, åt mat igen, vilade, lyssnade på radio, åkte till hamnen och stod vid stranden i några minuter, lyssnade på regnet och tittade på spindeln i taket. Och visst pratade vi om att bli föräldrar. Men vi gjorde inga måsten. Det var välbehövligt.

De döljande tröjornas tid är förbi

Nu går det inte längre att försöka skyla över magen med en stor tröja. Eftersom den sticker ut mer än brösten (som nu ser helt normala ut i jämförelse fast de för inte särskilt länge sedan såg alldeles överdrivet stora ut) gör det att en vid tröja/tunika/klänning får mig att se ut som en stor boll bara. Det enda som syns är magen.

Så för att jag ska bli en kropp igen har jag nu fått acceptera de där följsamma tajta plaggen som visar konturen av magen alldeles öppet. Såna där som andra gravida kommenterar med att ”man vill ju visa fina magen!” och jag bara tänker ”ånej, då ser ju alla!”. Det känns minst sagt obekvämt men samtidigt lite befriande. Jag kapitulerar och erkänner att magen är stor. Låter den vara där alldeles tydligt. Fin har jag dock väldigt svårt att känna inför den, liksom jag skrivit om tidigare här. Cool, absurd och märklig är mer vad jag känner inför magen.