Brösten efter amning

Nu verkar de färdiga. För några dagar sen var jag på gymmet och duschade länge och varmt efteråt. Brösten blev mjuka och började droppa. Jag handpumpade och fick ut tre sorters mjölk: den nästan genomskinliga, den mättade vita och sist den kletiga tjocka gula mjölken. Jag pumpade tills det kändes skönt i brösten. Sen hängde de där. Tomma och nöjda. Svullnaden gick ner och sen har de hålla sig så. 

När jag tittar på dem i spegeln känner jag nästan igen dem. De är lite hängigare och lösare än förr men har nästan samma storlek. Det tycker jag om. Det känns bekant och tryggt. De gör inte ont längre heller och nu får jag äntligen sova utan bh!

Jag kan ta på dem utan att det börjar droppa. Maken kan röra vid dem och det känns trevligt. De är tillbaka nu brösten. Hej!

Jag klappar dem ömt. De är mina små degklumpar. De har jobbat hårt och nu ska de få vila och vara ifred. Länge.

Annonser

Sommarplaner

Jag läser Lite Längre:s sommarlista och funderar på vad jag önskar av denna sommar.


Sluta nattamma
. Nej förresten det är inte en önskan. Mer ett krav. Jag bävar. Kanske jag slutar amma helt? Vem vet?

Segla. Vi har nämligen köpt in oss på en segelbåt. Det har varit en positiv dröm att arbeta för att få i ordning båten. Nu ska vi våga ge oss ut med den också bara. Sen den sjösattes har vi varit ute en gång med den och då började det spöregna samtidigt som all vind försvann. Nu kan det bara bli bättre va?

Vara på mitt sommarställe. Jag vill njuta av att vara där och återupptäcka alla små vrår med hjälp av en nyfiken ettåring. 

Vara hos svärföräldrarna och få avlastning. Få vara lite själv med maken och slappa. Och visa upp och stoltsera med deras barnbarn som alla vänner och bekanta regelbundet har fått se bilder på.

Bada. Jag älskar att bada liksom maken och nu verkar det som att T också är tokig i vatten. Så det blir nog huvudaktivitet när det är varmt. Kanske kombinerat med att äta sand?

Vara själv. Maken är nervös över att vara hemma till hösten så jag har lovat att låta honom öva under semestern. Så jag ska hålla mig undan lite ibland hade tänkt. (Vad ska jag göra då???) Det blir nog fint.

Moderskapet förtjänar hyllning

En sak Louise Hallin sa i avsnitt fyra av Pampers barnvagnspromenader gillade jag extra mycket. Hon pratade om moderskapet och vilken stor uppoffring och vilket arbete det är att vara mor (annan vinkel på detta igår: rätt till abort). Genom graviditet, förlossning och amning ger modern barnet så mycket som fadern aldrig kan göra. Hon menar att detta att föda barn borde hyllas som inget annat i vårt samhälle. Och att det borde vara pensionsgrundande. 

Jag har tänkt på det många gånger innan att vi har byggt upp ett fantastiskt system för barnen med MVC och BVC och barnomsorg och skolor. Men mammorna då? De som bär barnen och föder dem? Nej de ska låtsas som att det inte är något speciellt alls allt det där. Alltid jobba heltid och ”vara stark” och bränna ut sig. Hela tiden är barnen de viktiga. Under graviditeten, förlossningen och under barnets uppväxt. Barnen som är så viktiga för vårt samhälle. Helst ska det också vara friska, trygga och lyckliga barn som kvinnorna ska fixa fram. Och hela tiden ska kvinnorna offra sin hälsa, ekonomi, tid och oberoende av sin partner. Men du ville ju ha barn?! säger de bredvid. Jo, men jag vill också leva ett okej liv och gärna även som pensionär. Kunna bo kvar i huset, ha en kropp som funkar både som ung och gammal och jobba lagom mycket. Är det för mycket begärt?

Kanske det är en del av jämställdhetsarbetet som krånglat till det? För i dagens samhälle ska kvinnorna vara som män: göra karriär, lyfta tungt och inte fastna i hemmet. Då blir det krångligt med det där biologiska; att det bara är kvinnor som kan göra det hästjobb som det är att föda barn, det där jobbet som vi ska försöka hålla oss undan samtidigt som det behöver göras för att samhället ska överleva. Så då blundar vi för det istället och så får kvinnorna i hemlighet betala med sina kroppar. 

Manglad

När jag var gravid och mådde skit och fick så ont i kroppen provade jag massage för första gången. Det var rätt fantastiskt förutom priset och att hon inte ville trycka loss knutorna på grund av mitt tillstånd. Så när jag fyllde år, efter att T kommit ut, önskade jag mig massage i present såklart. Men har prioriterat att sova och träna när jag kunnat få egentid. Tills nu.

Och det fanns en del att jobba med berättade massören. Gamla knutor, graviditet och sen åtta månader av amning, konstiga sovställningar, bärande av barnet och problem med att jag spänner mig har skapat så mycket hårt mellan skulderbladen och på rumpan att massören inte lyckades ta sig igenom det trots att hon tryckte så att det gjorde väldigt väldigt ont. (Tur att jag kan uppskatta den sortens smärta av någon märklig anledning) Hon uppmanade mig att komma tillbaka. Snart. Det låter fint, tänkte jag.

Bittervågen

Jag träffar en del mammor, både irl och på nätet, som har barn i samma ålder, 6-8 månader. Och nu tycker jag mig skönja en trend. En våg av bitterhet. Som får mammorna att skälla på sina partners och vältra sig i allt som är jobbigt i deras liv. Känslor av besvikelse, trötthet på så många plan, tomhet men mest bitterhet tar över och gör det svårt att se det underbara, magiska och vackra i att vara med sitt lilla barn. Och ja, jag är också där i den intorkade bitterheten. 

Är det förväntningarna som ställt till det? Att allt ska vara så mycket lättare nu när barnet inte är spädbarn längre. Att sömnen ska vara bra och så är den sämre än på länge. Och att du fortfarande får väldigt lite egentid. Tvivlet som följer. Är det jag och vi som är så kassa på det här att vi inte får till sömnen, maten, tiden etc? Och jag orkar inte pröva nån ny metod för mitt tålamod är noll!

Eller är det julen med allt umgänge som har tärt mer än det gav? För mig blev det slitigt fast jag är inte förstod det först. När alla ville umgås med barnet och barnet inte ville umgås med alla. Fick därför sitta i mammas knä. Hela tiden kändes det som. Mamma som skulle göra henne glad så att alla skulle få se glada barnet. Och så krånglade förstås mat och sömn på grund av ny miljö. Då fick mamma gå undan till mörka tysta hörn igen och igen och igen. Så mamma fick visst inget umgänge utan bara ännu mer jobb.

Eller är det helt enkelt slut på kontot av positiv energi? Är det så slut att påfyllningen av en halvtimmes egentid är enerverande otillräckligt? Det blir mer en aptitretare som får oss att påminnas om hur desperata vi är efter att få energi och inte bara ge. Alla dessa månader tar ut sin rätt?

Och så hamnar vi i en lite fånig bitterhet som exploderar av minsta lilla motgång. Vill bara ha en paus. Typ en dag på spa. Eller en kväll, äh en timme räcker, framför tvn eller med en bok. 

Skörheten och känslorna

Jag har börjat lyssna på Förlossningspodden, som förresten vunnit Svenska poddcastpriset i kategorin Barn och familj, och hittade avsnittet Att förbereda sig som en boss. (Jag lyckas inte lyssna på avsnittet direkt från bloggen av någon anledning utan bara direkt från acast, andra länken)

I detta avsnitt berättar Anna om en trevlig graviditet, förlossningsrädsla och ett massivt förberedelsearbete inför förlossningen, en positiv och okomplicerad förlossning och sist om föräldrarskapet och känslorna som kom som en käftsmäll, starka och inte alls som hon hade tänkt sig. 

Jag fastnade för det där sista om hur instinktiva och ibland irriterande överväldigande och smått ologiska känslor vällde över henne och fick henne att ändra syn på hur hon kan vara som mamma. Hon hade tänkt att hon skulle börja jobba halvtid tidigt efter födseln men fick omvärdera sina val. Hon fick lära sig att acceptera att barnet behövde henne mer än hon hade tänkt sig, att pappan inte kunde ta över barnet hur som helst och att hon därför varken hade ork eller tid att jobba nästan alls. Hon pratade också om hur omställningen till att bli mamma och bli superkänslig för sitt barns signaler var ansträngande både fysiskt och psykiskt. 

Jag tänker att barn är så olika. Jag var på en fest med T och försökte få henne att sova. Vankade fram och tillbaka med henne i sjalen. Det var svårt med alla annorlunda ljud och intryck. En annan mamma såg min situation och berättade om sina barn. Hennes första barn var för lätthanterligt för folk att tro. Han bara sov var som helst. Vaknade för att amma. Ammade effektivt och somnade om. Sov hela nätter. Efter 2,5 månader var hon så uttråkad att hon började jobba. Det gick utmärkt att ta med barnet till jobbet och alla undrade vad det var för fel på barnet, för sådär smidigt är väl inget barn?! Hennes andra barn var tvärtom. Han sov knappt alls och var ständigt missnöjd. Alla sovpass inbegrep en stor arbetsinsats från föräldrarna. Det skulle vankas och vaggas och skumpa. Hela nätterna och alla sovstunder under dagen. Mamman själv fick därför sova väldigt väldigt lite. Då var det inte tal om att börja jobba snart igen. Så olika kan det vara med barn i samma familj. Och de där magiska sovrutinerna verkade inte göra någon skillnad.

Jag hade tänkt mig att jag skulle vilja jobba när T är ungefär 8-9 månader. Att jag skulle vara så trött på att gå hemma. Men eftersom jag inte har fast jobb skulle det vara svårt att hitta jobb mitt i terminen och därför har jag ändå förberett mig på att nog få vara hemma ett år och komma tillbaka i augusti. Men så var jag på besök på jobbet och fick nys om att det nog skulle finnas en öppning för mig att komma tillbaka en dag i veckan redan i januari och sen på heltid i slutet av våren. Jag drabbades av akut känslotsunami. Åh vad kul att komma tillbaka (utan fast jobb visste jag inte ens om jag kunde komma tillbaka i augusti eller om jag skulle behöva söäka annat då) men samtidigt räckte en blick på dottern för att känna Nejnejnej jag klarar inte att lämna ifrån mig dig, inte på länge. Och så såg jag en skrämmande bild i huvudet: jag jobbar heltid med mitt älskade men sjukt krävande jobb, ammar och får inte sova, kommer hem och känner sorg över att jag varit borta så länge.

När jag kom hem och maken kom hem från jobbet kände jag mig fortfarande alldeles svettig både på huden men också i känslorna. Sen bollade vi och funderade i några veckor, räknade föräldrardagar och ritade scenarior. Till slut landade vi i att jag ska vara hemma i ett år och eventuellt vikariera på mitt gamla jobb en dag i veckan om det funkar med dottern, orken och viljan. Sen ska maken vara hemma i ett år. Det känns så skönt. Då kan familjens behov styra hur vi gör och jag behöver inte känna mig stressad med mattillvänjningen. 

Ett år känns faktiskt inte alls långt nu. Mer som en gåva jag fått och jag vore dum att inte ta emot. Jag känner också att jag är så upptagen av att vara mamma nu att jag hemskt gärna vill slippa vara lärare samtidigt.

Dela på föräldrarskapet

Jag läser Louise inlägg på hejhejvardag om att hon är trött på att behöva tjata sig till att dela på föräldrarskapet. Kommentarerna är fulla av deprimerande historier om män som inte gör mycket och kvinnor på väg att gå under men också berättelser om de som hittat en balans de trivs med.

Jag funderar på hur vi har det. Det är svårt. För det första är våra personligheter så typiska: jag är planerande, organiserande, effektiv in absurdum, ambitiös, gillar listor, att bli klar med saker och har ibland svårt att slappna av och släppa grejer medan han är avslappnad, spontan, tänker kortsiktigt, livsnjutare och lugn som en sten. Ni hör vem som projektleder och gör mest hemma va? Nu har vi i och för sig pratat mycket om detta och jobbar hårt på att motverka att vi hamnar i den mest vana uppdelningen. 

Vi har också fått god träning i att byta roller under min skitgraviditet där jag fick öva på att vila och be om och ta emot hjälp medan han fick öva på att ta över hemmets sysslor och tänka planerande.

För det andra är jag hemma 100% och han jobbar 80% sedan i november (den där extra dagen på helgen gör så stor skillnad!) och egentligen skulle vi nog behöva vara hemma varannan vecka för att hitta bästa balansen i hur vi kan dela på ett bra sätt och också så att vi båda blir lika trygga för dottern. För nu är hon ganska mammig och det ställer till det. Jag tror också att han skulle göra betydligt mindre hushållsarbete om han var hemma och kanske att vi skulle behöva varandra som jämförelse, från båda hållen alltså, för att hitta till en bra balans i hur dagarna läggs upp. Jag är kanske lite väl duktig och han skulle nog vara lite väl slapp. Men förutom att nästa punkt, amningen, omöjliggör upplägget med varannan vecka skulle det inte gå med mitt jobb.

Men då kommer vi till den tredje punkten som krånglar till det och det är amningen. Hon vägrar flaska och äter ännu inte mat så hon blir väldigt beroende av mina bröst. Och det bidrar nog till mammigheten. 

Det är svårt att få det att kännas bra och att få bort känslan av att jag ber maken om hjälp. Det som hjälper hittills tycker jag är att prata mycket om hur det känns, analysera vad det bygger på och utifrån det fundera på om det finns lösningar eller inte. För mig är det viktigt att vädra känslorna. Även de mindre rumsrena. Jag försöker därför prata med maken om dem på ett sätt som inte blir elakt eller respektlöst. Och så bråkar vi inte. Vi kan inte det. Vi avskyr det. Analysera allt flera gånger om däremot gör vi gärna.

Men det är svårt. Lätt att fastna i ett mönster där jag är så mycket mer med dottern för att det är bekvämast. Minst skrik. Jag gör allt så snabbt, effektivt och vant för att jag får så mycket mer träning. Då måste vi tänka, prata, pröva och dela. Det är ett arbete att få till detta bra. Det går inte automatiskt. Vi jobbar på det. Tillsammans.