Mammans oviktiga återhämtning 

Nu har ju maken börjat kunna natta och dottern sover generellt bättre så trots att hon bara vill tröstas av mig på natten får jag ändå både mer sömn och mer egentid. Och jag ser tillbaka på vilket elände jag har genomlevt. Och tänker på en tanke som gnagt i mig. 

När T var nyfödd sov hon väldigt dåligt och nätterna var ett evigt ammande, skummande och vaggande. Jag sov väldigt väldigt lite. Och jag minns att jag tänkte att det var onödigt att väcka maken och be honom ta henne eftersom hon ändå skulle amma snart. Men jag skulle behövt den där vilan emellan amningarna. 

När hon var några veckor gammal fick jag en kris då allt kändes mörkt. Allt jag kunde se framåt var sömnlösa nätter, smärtsam amning och att ha den där bebisen fastklistrad vid mig. Jag ville ingenting. Jag pratade med min man och grät massor och sen vände långsamt humöret fast situationen inte ändrades. 

Åh vad jag skulle behövt vila. Men jag tänkte käckt att det är bättre att en är trött än båda. Fast jag var faktiskt fysiskt sargad efter graviditet och förlossning. Min återhämtning skulle ha haft högre prioritet. 

Elisabeth Lindroth sammanfattar det hela:

Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta.

Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika ”synd” om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till.

Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta.

Det är som att det nästan är pinsamt att vara nybliven mamma och inte klara av att vara ensam förälder, även om barnet skulle ha två föräldrar. (Tänk vad många som egentligen skulle vara sjukskrivna efter förlossningen men inte ens kommer på tanken att man kan vara det.) Mamman ska liksom vara ståndaktig superkvinna ”för såhär är det att få barn” medan pappan kan få vara en individ med sin personlighet, kropp, behov och förutsättningar. Ja alltså så kände jag i alla fall. Fast det fattade jag först efteråt när jag redan hade tagit alla de där nätterna. Det var dumt. 

Annonser

Träning med Föda barn-podden

Åh vad gillade avsnittet om träning på Föda barn-podden. Klokt, snällt och vettigt. Lofsan pratar om att hitta balans i träningen under och efter graviditeten. Hon säger att många av de träningsglada kvinnor hon möter har svårt att hantera den stora förvandlingen kroppen går igenom. Att det svåra för dem är att acceptera läget och vara försiktiga. Tagga ner i rätt tid. Och så älskar jag att hon säger att det är bättre att vara sjukskriven så att du orkar träna än att jobba på som vanligt och inte orka träna. För det är ju kroppen som får betala.

Familjeterapeuten Magnus pratar om återhämtning, sömn och att den eventuella partnern gärna får berömma kropp och träning med försiktighet. Precis vad vi pratat om här hemma. För mig är det viktigt att kunna prata om att jag ser annorlunda ut samtidigt som mina känslor kring det går upp och ner och han behöver vara finkänslig och inlyssnande när de gäller de där känslorna. 

Sammandragningar

För två veckor sedan var jag förkyld. Jag kände mig trött och hängig men precis under gränsen för att tvinga mig att vara hemma så jag jobbade på som vanligt.

Sen kom en kväll då jag kände mig lite bättre fast konstigt störd ändå. Maken skulle komma hem sent och jag kunde inte komma till ro och vila som jag egentligen kände att jag behövde. Det kröp i kroppen och jag tänkte på allt jag borde göra. Jag tvättade, diskade, städade lite, planterade om några växter. Lyfte, böjde mig ner, sträckte mig åt sidan, gick i trappan. Jag gjorde visserligen rörelserna så korrekt jag kunde men lyckades inte få mig till att vila efteråt. Satte mig i soffan men reste mig genast igen för att bara göra en sak till. När maken kom hem kramade han mig och jag slappande äntligen av. Då kände jag hur enormt trött jag var. Jag kunde plötsligt inte förstå hur jag hade kunnat vara så aktiv hela kvällen.

Nästa dag var magen stenhård hela dagen. Det var som en enda lång sammandragning och det kändes väldigt obehagligt. Den hade aldrig förr varit spänd så länge. Jag läste på lite om täta sammandragningar och hårda magar. Jag förstod det som att första testet alltid var att vila. Ofta beror täta sammandragningar på överansträngning och då blir det bättre av att vila. Men du måste vila! Det är kroppen som säger till dig att du kört på för hårt. Om första testet inte hjälper kan det bero på att något inte står rätt till och då ska du kontakta vården.

Jag vilade. Och vilade och vilade. Jag var så trött! Hela kvällen vilade jag och långsamt blev magen mjuk. Men varje gång jag ställde mig upp fick jag en sammandragning. Det blev en liten läxa för mig där jag lärde mig att lyssna mer efter sammandragningar och tvinga mig till paus och vila när kroppen säger till mig att göra det. Först blev jag rätt sur över att behöva vila så mycket mer än jag har lust med. Men samtidigt är det så mycket bättre än att något går fel med barnet eller att jag stressar fram en för tidig förlossning.