Vi var på fest!

Ja du läste rätt. Vi var på fest i helgen. Många timmar. Sent. Och T var med farmor och farfar. 

Vi hann prata strunt utan att bli avbrutna, äta mat långsamt, dansa till swingmusik och inte vara orolig över att T skulle vråla mitt i nåt fint tal. Det var nämligen både namngivning av en ettåring och en ett år sen bröllopsfest. Det var högtidligt, innerligt och kärleksfullt och jag satt tårögd och kramade min man. 

När vi kom hem till farföräldrarna strax efter elva skulle de precis ringa hem oss pga gråtfest (farmor) eller definitivt mötts av sovande barn om vi kommit en kvart senare (farfar). 

Annonser

Barnvakt!

Idag var vi på date jag och maken, med anledning av att vår bröllopsdag (vi har en sån!) är imorgon. Vi var borta nästan tre timmar medan T var med farmor och farfar. Det är första gången vi verkligen lämnar byggnaden tillsammans utan barnet med. 

Det var lite nervöst och vi fick hålla oss från att ringa hem men det gick över all förväntan. Jag undrar vilka som var mest glada över att det gick superbra, vi eller dom?