Julen 2017

Oj vilken skillnad det var att fira jul med en springig ett-och-etthalvtåring jämfört med en mammig halvåring! Under förra årets juldagsmiddag med sedvanligt stort antal gäster hängde jag mest i sovrummet och försökte lugna stressad T som vägrade sova och äta. Nu däremot var hon mammig första timmen av middagen för att sedan helt ignorera mig och pappa och drog istället runt med farmor och farfar och hade så kul med dem resten av kvällen. Vi hann både äta mat och spela spel med de andra vuxna!!! 

På själva julaftonen var vi också ett stort sällskap eftersom vi firade med makens familj (vi kör varannan jul) och det tyckte T var helt okej. Det kom en jultomte som vi spanade på. Men mest spanade T på katterna. Både där vi var på själva julmiddagen och hemma hos farmor och farfar smög varsin barnrädd katt som T förtjust skrek efter varje gång de vågade visa sig.

Den 27e firade vi med min familj. Vi åt upp resterna från allas julbord och kusinerna lekte mer och mer ju längre vi var där. (Så vi vuxna hann snacka skit och några smuttade på konjak till slut.) 

Slutligen är jag väldigt nöjd med att inte vara så låst vid T denna jul och det var så jämförelsevis få julklappar som delades ut. Tyvärr sov T riktigt dåligt och på grund av makens hälsa fick jag vara den som tröstade. Men jag har fått sovmorgon varje dag i alla fall.

Annonser

Vi var på fest!

Ja du läste rätt. Vi var på fest i helgen. Många timmar. Sent. Och T var med farmor och farfar. 

Vi hann prata strunt utan att bli avbrutna, äta mat långsamt, dansa till swingmusik och inte vara orolig över att T skulle vråla mitt i nåt fint tal. Det var nämligen både namngivning av en ettåring och en ett år sen bröllopsfest. Det var högtidligt, innerligt och kärleksfullt och jag satt tårögd och kramade min man. 

När vi kom hem till farföräldrarna strax efter elva skulle de precis ringa hem oss pga gråtfest (farmor) eller definitivt mötts av sovande barn om vi kommit en kvart senare (farfar). 

Barnvakt!

Idag var vi på date jag och maken, med anledning av att vår bröllopsdag (vi har en sån!) är imorgon. Vi var borta nästan tre timmar medan T var med farmor och farfar. Det är första gången vi verkligen lämnar byggnaden tillsammans utan barnet med. 

Det var lite nervöst och vi fick hålla oss från att ringa hem men det gick över all förväntan. Jag undrar vilka som var mest glada över att det gick superbra, vi eller dom?