Är de mina?

Alltså de här brösten. När jag var gravid och sen ammade kändes de så himla mycket. De bara var där hela tiden och gav sig till känna. ”Hallå, här vi! Här! Här! Här!” var det som att de sa dygnet runt. Bilbältet kändes. Tröjan, kramen, barnet, sjalen. Allt fick liksom förhålla sig till brösten. 

Och nu är de sååå okänsliga. Jag kan klämma, trycka, knåda och vika. De är två mjuka hängande hudpåsar som bara är där. De kräver liksom inget av sin omgivning. Jag kan inte riktigt sluta smygkänna på dem för att försäkra mig om att de är mina bröst. Väldigt märkligt är det. Men jag föredrar verkligen den anonyma stil de har nu.

En vecka efter avslutad amning

Nu sover hon hela nätter då eller? Eh neeej såklart inte!

Det är olika varje natt precis som vanligt. En natt vaknade hon och skrek länge och det blev ett par timmar jag var vaken för att lugna henne. En annan natt ville hon bara sova ovanpå mig. En tredje sov hon ett långt pass bredvid mig med bara lite kroppskontakt. 

Hon äter grötklämmis mellan fem och åtta nån gång och vaknar för dagen vid åtta oftast. Ibland halv sju…Dricker lite vatten ibland på natten också. 

Nattningen har dock blivit mycket snabbare! Det sker vid åttatiden i sjal, på magen med vaggsång och mer eller mindre intensiv dans eller bollstudsande. När hon sovit där i tio minuter lägger jag ner henne i sängen. Det tar 15-30 minuter vilket är uppköp från timmarna med amning jag är van vid. Det gör att jag har mycket mer tid på kvällarna. Det känns helt fantastiskt och jag är så avundsjuk på alla de som inte behövt vänta så länge på den där tiden på kvällen. Jag har saknat den i ett år!

Brösten är fortfarande mjölkfyllda. Inte hårda men lite ömma och småspända. Det läcker mjölk ibland också. Längtar tills de blir lite mer lätthanterliga. 

På dagen har hon börjat sova en gång bara och då ganska länge, 1-2 timmar. Men det vet jag inte om det har något samband med amningsavslutet. Det är hur som helst fantastiskt. Hon sover i vår säng själv så vi får en lååång stund att göra något annat. Som att sova, diska, kramas, laga mat. Det finns så många möjligheter!!! 

Min lust har ändrat energi, nu är det lätt och snabb. Jämförelsevis känns det som att den förut var täckt av först ett tjockt lager sirap och sen ett inte alltför tunt laget damm. Slemhinnorna jublar redan. 

Humöret har stabiliserat sig men det känns som att jag inte riktigt landat ändå i att jag inte ammar. Jag tror jag väntar på brösten för att verkligen fatta. Jag är ju en rätt trög en…

Amningsavslut

Nu är det slut. Tror jag. Nu har hon inte ammat på ett och ett halvt dygn. Hurra! Eller? Jag vet inte. Har inte landat i detta ännu. Det har varit riktigt slitigt. För att sluta amma är inte något T vill utan ett projekt jag har fått forcera fram.

Bakgrund

Mina tankar om amningen innan var att jag främst skulle sluta nattamma innan jag börjar jobba i augusti. Jag tänkte mig att jag kanske kunde fortsätta amma morgon och kväll. Eller bara kväll. Senast skulle denna förändring ske under makens semester (som precis börjat nu) men kanske tidigare om det liksom blev läge. Att T började äta mer mat och bli mindre intresserad eller så.

Men något sånt läge kom aldrig och jag blev mer och mer stressad över att hon ibland ville amma väldigt ofta och länge på natten. Och äta mat var sådär intressant hur mycket jag än kämpade och försökte hitta favoriter och rutiner. Ju närmre vi kom makens semester ju mer förstod jag nedtrappningen inte skulle gå ”av sig själv”. Det vill säga på dotterns initiativ.

I den stunden såg amningen ut som följer: Dagtid ammade hon i samband med de två vilorna och ibland när hon hade ätit väldigt dåligt. Det blev 0-2 amningar per dag. Sen ammade hon i cirka 30-60 minuter vid nattning och under natten 3-10 gånger i olika längd.

Beslutet

Så en natt när hon ammade sådär mycket, jag minns inte hur ofta men så att jag blev väldigt trött och modlös, så kände jag att jag fick en insikt som ledde till ett beslut. Jag hade läst/hört massor av historier om folk som slutat amma eller dragit ner på amningen. I berättelserna tyckte jag mig se olika typer av personligheter, precis som med alla andra metoder/förhållningssätt /strategier med barn. De är olika och behöver därför behandlas olika.

Hur är då T? För henne är sömn och att somna i sängen nära sammankopplat med mamma och att amma. Och om hon får amma minsta lilla är det då, när hon ska sova eller somna om, som hon vill göra det. Precis då när jag inte vill göra det. Precis då när jag vill kunna lämna över henne till pappa nån gång. Hon kommer aldrig vara en sån som ammar när jag kommer hem från jobbet. Nej då vill hon leka.

Så om jag ska få bra sömn och pappa ska kunna natta på kväll och natt måste jag sluta amma helt. Det insåg jag där i mörkret.

Jag gillar inte det här med att vänta på stora omvälvande saker så jag bestämde mig för att börja nästa dag. Trots att det var mitt i veckan och jag inte kunde få sovmorgon och avlastning som på helgen.

Projekt amningsslut 

Förutom att läsa om andra mammors och deras barns sätt att minska eller avsluta amningen läste jag förstås den text som så ofta rekommenderas av Amningshjälpen: Dr Jay Gordons metod Han beskriver en mild och ganska långsam metod där du försiktigt vänjer av barnet att somna till bröstet. Vissa delar var lite skrattretande för mig. Som att du i början ska amma barnet kort och sen lägga ner barnet vaket (!) så att hen lär sig att somna liggande i sängen. T skulle bli alldeles tokig om jag försökte mig på något sånt.

Men det jag tog med mig från texten var att 1. introducera nyheter gradvis. 2. ha kvar nattningsamningen som sista sak. 3. försöka förkorta amningstillfällena. Jag struntade helt i uppmaningen att försöka söva henne utanför min famn. Jag tänkte istället ge henne hur mycket närhet som helst. Och det tror jag egentligen är själva andemeningen i metoden: att ge barnet närhet och trygghet på andra sätt än genom bröstet.

Jag började med att ta bort amningen på dagen. Det var det lättaste. Nattningsamningen gjorde jag inget med utan lät den vara hur utdragen som helst. Under natten var jag sen nog med att alltid pröva att söva om henne med vaggande, sång och pilatesbollsskump istället för amning. Om det inte verkade fungera inom cirka tio minuter tog jag fram bröstet. När jag ammade henne var jag väldigt uppmärksam på minsta lilla tecken på att hon var på väg att somna om. Då försökte jag smyga ut brösten och få henne att fortsätta sova, ofta med vaggning. På så sätt lyckades jag minska på amningstillfällena under natten. Det tog ungefär en vecka tills det bara blev en amning under natten.

Det låter bra va? Som att det gick smidigt?! Det kan jag berätta att det inte var! Det var så himla jobbigt! När hon inte fick amma blev hon orolig och ville bara sova i min famn eller på mig på olika sätt. Och ofta ofta fick jag söva om henne med vaggning. Jag fick sova väldigt lite. Dessutom var jag tvungen att vara fokuserad och aktiv när hon väl ammade. Det gjorde att jag vaknade helt och sen hade väldigt svårt att sova. Det var också obekvämt med en tung bebis på mig och att ligga i konstiga vinklar.

Och så var det maten. Första veckan åt hon precis lika dåligt som vanligt och det märktes på dagen att hon var gnälligare än förr. Hungrig. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Hon vill ju amma!, tänkte jag. Sen vände det efter knappt en vecka. Hon började äta oftare och i större mängd. Och med högre hastighet.

Lagom till att hon hade vant sig vid att amma en gång prövade jag att ta bort det också. Mer vaggning och sova ovanpå mig. Där stannade jag upp några nätter. Provade att ge henne lite grötklämmis och vattten när hon vaknade vid 5.30 och hade svårt att somna om. Hon sov längre och längre pass bredvid mig istället för på mig.

Sista striden

Igår jobbade maken sin sista dag på jobbet och jag bestämde mig för att pröva att söva henne utan bröstet. Jag tog upp henne i sjalen på magen och studsade på pilatesbollen och hummade. Hon vrålade ilsket men somnade ändå efter kanske tjugo minuter. Sen vaknade hon flera gånger med det där vrålet. Och på morgonen när jag försökte ge henne till pappa och låta honom ge henne klämmis grät hon förtvivlat. MEN hon ammade inte!

Hon ska få mycket mamma nu. Så att hon vet att jag inte lämnar henne. Att hon fortfarande får mysa och vara nära mig. Bara inte amma.

Så nu tror jag att det är slut.
Den långsamma nedtrappningen har varit väldigt jobbig men verkar ha varit skonsam mot både T, mina bröst och min hormoner. Min sömn däremot har tagit mycket stryk. Men det hade den säkert gjort med ett mer abrupt slut.

Kroppen 6 månader efter förlossningen 

Ett halvår efter förlossningen börjar kroppen kännas mer bekant men samtidigt inte. Jag har gått ner nästan alla gravidkilon genom plågsam försiktig bantning (läs om mina kval här) och jag förstår att jag är en sån där lyckligt lottad som har ganska lätt att gå ner i vikt. (Fast inte så lyckligt lottad att det räckte med amning och vanligt ätande.) Men bara för att jag har nästan samma vikt som innan graviditeten är inte kroppen som då. Jag fick äntligen på mig mina vanliga byxor idag och dom satt väldigt annorlunda. Kanske måste jag köpa nya byxor ändå. Usch. Det är nästan lika jobbigt som att köpa ny b-h eller skor.

Rumpan och benen. Rumpan är plattare och fyller inte ut byxorna särskilt bra. Det gör mig inte så mycket egentligen men byxorna hänger lite trist. Ledset liksom. Benen är också smalare och byxorna sitter löst över låren. Det ser också rätt tråkigt ut. Jag känner inte av några problem med att jag är svag i ben och rumpa men på gymmet märker jag att jag inte är uppe i samma vikter som förut ännu. Och det skulle vara skönt att känna mig riktigt stark i benen. Bäckenet skulle kanske också kännas ännu mer stabilt med en starkare rumpa. 

Magen. Matsmältningen är fenomenal. Bättre än någonsin. Jag tål att äta betydligt mer mjölkprodukter än annars och känningarna av magkatarr som jag hade innan jul är borta. Styrkan i magen är lite svajig. Om jag inte tränar regelbundet är det som att den glömmer att jobba. Om jag anstränger mig mycket utan att vila mellan varven känner jag att magen är den kroppsdel som ger upp först. Och även fast jag känner att magmusklerna sitter ihop hela vägen som en hård vägg är de täckta av ett väldigt väldigt mjukt lager fett. Det är rätt mysigt att ta på men det är inte så snyggt. Det lägger sig gärna runt linningen på byxorna så att det blir två eller tre magar. Och det supermjuka fortsätter runt på sidorna som en liten bilring. Så där sitter byxorna hårt. Mia skrev här om hormonerna som härjar under graviditet och amning och att det är östrogen som styr fettet att lägga sig över höfterna. Under amning och graviditet är östrogennivån låg och kan därför kanske ändra kroppsformen. Kommer jag få tillbaka rumpan efter avslutad amning månne? 

Fötterna. Under graviditeten blev de ungefär en halv storlek större och det har de fortsatt att vara. Och så blev jag beroende av fotriktiga tofflor inomhus. Så skönt! Varför sluta?

Handleder och händer.  Under graviditeten hade jag karpaltunnelsyndrom syndrom och ett tag efter förlossningen hade jag ont i handlederna. Nu gör handlederna ont bara ibland. De känns lite sköra. Lättirriterade. Det gör sjukt ont om jag ska lyfta gjutjärnspannan och belastar handleden pytteliten. Men de fungerar bra om jag tänker på hur jag bär och kör barnvagn. Jag har dock till och från ont i tummarna av allt surfande och bloggande på mobilen medan dottern ammar och sover i min famn. (Nej hon sover fortfarande inte själv dagtid.) Jag utmanar mina andra fingrar att försöka avlasta tummarna men de når inte riktigt och att sluta blogga känns väldigt tråkigt. Vigselringen passar perfekt nu! Jag var lite nervös över det eftersom vi köpte den när jag var ganska mycket gravid och svullen. 

Armarna. Oj vad jag blev förvånad när jag kunde ta den vanliga hanteln till armen på gymmet! Armarna är starka av allt bärande. 

Ryggen och nacken. Det är nog de kroppsdelar som har det värst. Amning, famnsovning och många timmar i sängen för att få ihop tillräckligt med sömn får min rygg och nacke att göra ont ont ont. Jag gör vad jag kan för att lindra. Sträcker ut, stretchar, ändrar ställning, tränar. Tänker på min hållning och påminner magen om att göra sin del av jobbet.

Brösten. De är stora och varierar väldigt i hur spända de är när T äter så olika mycket varje dag. Hon sliter i bröstvårtorna på ett annat sätt nu men de verkar mer tåliga och håller på nåt sätt. Smärtan brukar bara vara medan hon rycker/suger/sliter.

Underlivet. (Jag skrev mer ingående om underlivet för 1,5 månader sen här) Slemhinnorna är inte lika ömma men inte heller lika smidiga som förr. Ärren känns inte om jag inte trycker på dem. Slidväggarna buktar fortfarande lite. Knipet är sådär. Ibland värker det nånstans långt in men har inte upptäckt något samband med särskild aktivitet eller annat.

Konditionen. Den är ganska bra. Jag orkar långa promenader. Men sömnbristen gör sig påmind ändå i en ständig lätt trötthet. Och ibland lite tyngre trötthet. Och fruktansvärt humör.

Sammanfattning

Kroppen funkar ganska bra nu och gör inte så ont. Men den är inte helt återställd och ser inte ut som förut. Och livet som mamma är hårt. Jag är väldigt glad att jag inte dras med någon tidigare skada, övervikt eller sjukdom. Och så går det åt rätt håll. Det känns hoppfullt.

Favoritbröst

Först var vänster favorit för att det rann snabbare och mer där. Nu är höger favorit just för att det inte rinner så snabbt! Eller så är det oskönt att ligga på den sidan. Ibland kan hon nämligen acceptera vänster bröst på kvällen om jag tar det i rugbyställning. Tänk om hon bara kunde förklara lite tydligare vad hon vill!

På den väldigt informativa bloggen babybaby står också om favoritbröst här. Jag gillar allmänt bloggen eftersom den ger en bild av amning som jag känner igen (inte som i amningsfilmen jag skrivit om) förutom att den är full av tips, bra filmklipp och kloka tankar. Jag gillar särskilt inlägget om amningsbilderna som ljuger. Bilderna får mig att känna att jag nog inte gör så himla fel även om det ibland blir kladdigt och T skriker och sparkar. Det är så mycket som kan krångla med amning, precis som med all mat som ska i ett barn som är ganska ny i världen och inte är så bra på att kommunicera ännu.

Kroppen första månaden 

Nio månaders graviditet. En förlossning. Hormoner och förvandling till en mjölkproducent. Kroppen är inte som den var förr.

Magen putar fortfarande ut men nu bara av ett tjockt paket mjukt och löst dallerfett. Bristningarna ligger som ett blålila nät över allt. Långt där under det mjuka gömmer de stackars förvirrade magmusklerna sig. De finns där och de försöker verkligen göra sitt bästa men hur de än anstränger sig är de inte den starka plåt som de var. Och när inte magen håller ihop kroppen gör ryggen ont, speciellt när jag går promenader. Men smärtan stannar bara kvar tills jag sätter mig och vilar och är därför så mycket bättre än foglossningen. Försiktigt försöker jag hjälpa magmusklerna att läka ihop med en daglig promenad och ett pass med appen mammamage. Jag längtar så efter att träna lite hårdare igen.

Svanskotan däremot fortsätter att göra ont precis som förut när jag sitter i bilen eller på något platt hårt.

Underlivets muskler är liksom magens lite trötta och förvirrade men helt klart där och ganska fungerande. Stygnen började ramla av efter tre veckor och kittlade och kliade väldeliga innan dess. Ena inre blygdläpparna har ett jack men annars verkar mitt underliv på utsidan se ut ungefär som förut. Avslaget har minskat kontinuerligt och när jag för några dagar sedan kunde sluta använda mensskydd jublade slemhinnorna som äntligen fick rejäl vädring. 

Brösten är stora och tunga. Spänner och läcker. Jag drömmer ofta att jag ammar och när jag vaknar förstår jag varför. Det rör sig i brösten och det känns extra mycket när jag ligger ner. 

Svullnaden ökade efter förlossningen, och det hjälpte inte att det var väldigt varmt just de dagarna, men sedan vi kom hem har den långsamt gått ner. Tyvärr får jag fortfarande inte på mig min vigselring och jag börjar undra om mina fingrar kommer fortsätta att vara lite tjockare. Fötterna är fortfarande aningens större vilket gör att alla mina skor med slimmad passform har blivit för små medan de lite luftigare nu passar perfekt. 

Allt ammande, bärande och lyftande av denna lilla bebis som fortfarande inte kan hålla upp sitt huvud själv har gjort att jag fått ont i handlederna. Inte som med karpaltunnelsyndrom med domningar utan så som jag fick när jag i tjugoårsåldern arbetade i vården. Speciellt på natten känner jag hur stel jag är och det gör ont hur jag än gör. 

Orken har långsamt kommit tillbaka men när T har en orolig natt är jag ett vrak dagen efter. Konditionen är inte på topp men jag orkar tillräckligt mycket mer jämfört med under slutet av graviditeten att jag känner hopp. Det gör mig så glad att kunna gå en promenad varje dag.

Större delen av kilona jag gick upp under graviditeten är kvar. Jag försöker att inte låta det störa mig alltför mycket men det är svårt. Det är bara gravidkläderna som jag ens får på mig och jag känner mig ful. Förhoppningsvis lyckas jag gå ner kilona långsamt så att det inte tär på kroppen som den senaste tiden gjort. Jag vet att jag måste vara försiktig och ta hand om kroppen efter denna stora påfrestning.