Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Våndan med vikten

Jag blev så lättad av att lyssna på senaste avsnittet av Förlossningspodden där Sandra bland annat pratar om att hon efter förlossningen mådde så psykiskt dåligt av sin viktuppgång sedan graviditeten att hon inte ville gå ut. Det var så skönt att höra att förändringarna i kroppen som hör till en graviditet inte är så lätta att hantera för alla. Då känns det lite mer okej för mig att känna så.

Samhället tycker såklart att du bara ska stå ut med allt möjligt som händer kring barnafödande. Att du ska ta det med en klackspark liksom. För du ville väl ha barn? Du ska väl inte bry dig om att du inte känner igen dig själv? Du har ju ett barn! Eller förresten du ska visst bry dig och banta ner dig och bli smal. Du svälter dig väl gärna nu när du inte får sova, aldrig vara ifred och aldrig får äta i lugn och ro! Annars kan vi hjälpa till med att fråga om du fortfarande är gravid.

Jag har skrivit tidigare om att jag också mådde rätt dåligt av hur min kropp såg ut efter förlossningen (inte lika dåligt som Sandra). Det är något jag tänker på inför att skaffa ett till barn. Det finns många skäl till att jag verkligen inte vill vara gravid igen och vikten är ett av skälen. 

Jag tycker inte att den förvandling min kropp gick igenom var särskilt mysig eller trevlig. Det var obehagligt och jag var rädd. Det var jobbigt att leva med ovissheten och att inte alls ha kontroll över kroppen. Att jag inte visste vad som skulle hända med min kropp nästa dag, nästa vecka och nästa månad. Och förstås hur den där omtalade förlossningen skulle gå.

Att banta i flera månader när jag tog hand om ett krävande spädbarn var väldigt jobbigt. Och att sen när jag landat på startvikten ändå möta en kropp som inte alls såg ut som innan graviditeten. Det var tungt. Inte för att jag tycker att den här nya kroppen är så särskilt ful. Men annorlunda. Ovan. Jag börjar vänja mig men det tar tid. Och kläderna passar inte.

Jag är rädd för vad en andra graviditet kan göra med min kropp. Både under graviditeten, förlossningen och tiden efter. Tänk om jag mår lika illa, har lika ont, är lika ledsen och lika trött? Kommer jag orka det med T att ta hand om hemma? Tänk om jag går upp lika mycket? Kommer jag orka banta med två barn? Kommer jag ändra kroppsform igen och få byta garderob igen? Kommer jag få permanenta skador? Eller skador som ”bara” är tillfälliga och läker? 

Nej särskilt sugen är jag inte. 

Det är väl bara att pröva! Eller? 

Min syster gav jag mig ett gott råd som jag tog med i mitt grundförhållningssätt som förälder. Då handlade det om amningen men det är applicerbart på alla möjliga förändringar och nyheter i livet med det lilla barnet. 

Såhär var det. På BB försökte vi lära oss det här med amning så att det var bekvämt för båda. Det var svårt. Jag fick både sår och blåmärken på bröstvårtorna, ont i handlederna, nacken, axlarna och ryggen. Sittande lite tillbakalutat var den enda ställning som vi fick till där på BB. Vi provade att liggamma med det blev dottern helt förvirrad av och fick inget bra grepp. 

Väl hemma efter någon vecka, trött och öm i hela kroppen och själen, blev jag käck och tänkte att nu är det dags att vi lärde oss att liggamma. Det talas så varmt om det typ ”vi somnar båda två” och ”det är så praktiskt”. Och man måste ju kunna flera amningsställningar ju, tänkte jag hurtigt. 

Vi provade och det gjorde ont och var obekvämt. Min fejkgravidmage var ivägen,  ryggen värkte, armen domnade bort och nacken gjorde ont. Hon tappade taget, fick ett dåligt tag, blev sur, svalde luft, behövde rapa osv. Det var alltifrån bekvämt och praktiskt. Jag blev förvånad över hur svårt det var och hur nedslagen jag blev av det misslyckade försöket. Jag hade av någon märklig anledning räknat med att det skulle fungera efter en halvtimmes trixande i sängen. 

Någon dag senare pratade jag med min syster och berättade om mina försök och så påminde hon mig om det självklara. Gör det som funkar. Pröva något nytt först när du är sugen, nyfiken och laddad med tålamod. Räkna inte med att det kommer funka direkt. (Som jag skrivit tidigare: hoppas lite lagom) Se det mer som ett kul experiment. Och så berättade hon om hur hon bara kunde liggamma den första tiden med sitt barn. Att hon inte på allvar försökte lära sig andra ställningar förrän hon kände att hon orkade några veckor senare.

Och det där rådet har följt med. Jag har märkt att vi antingen provar nyheter i den där positiva experimentandan, i stor desperation för att situationen måste lösas eller smärtfritt spontant och odramatiskt i stunden. 

PS. Vi lärde oss till slut att liggamma men det är fortfarande ingen favorit. Endast när jag är helt sjukt trött står jag ut med hur ryggen värker och hur hon sliter och drar i bröstvårtan.

Brösten

Alltså de här mjölkmaskinerna slutar inte att förvåna. 

Under graviditeten blev de stora och läckte råmjölk. Sen på BB växte de. Väl hemma blev de ännu större och stenhårda. Sen växte de lite till. Det var sjukt svårt att hitta en amningsbh som passade framför allt eftersom min bröstkorg fortfarande var liten. 

Nu har brösten långsamt blivit mindre, ungefär som under graviditeten, vilket är väldigt mycket lättare att hantera än de där jättarna. Och då tänkte jag att ‘åh vad skönt, nu kommer det nog vara såhär resten av amningen’. För det känns ju logiskt att de blir mindre och stabiliseras där. Men så en vecka senare känner jag hur dottern får till ett supersug som liksom vrider ur brösten och hon tar stora stora klunkar i våldsam fart. Och vad händer då? Jo, brösten växer igen. Såklart. Och nu väller de ut ur bh:n igen. Så tröttsamt. Kan ni inte bara bestämma er och sen komma och meddela mig när ni tänkt klart?!