Poddar just nu

Jag läste just UnderbaraClaras tips om poddar och här kommer mina. Några är faktiskt samma som Claras!

Penntricket är en feministisk pod med Cissi Wallin och Lady Dahmer. Den får mig att tänka mycket och diskutera med min man. Gillar särskilt avsnittet om ätstörningar.

Förlossningspodden behöver kanske inte presenteras särskilt eftersom jag redan skrivit så mycket om den. Men ändå: det är en pod där föräldrar får berätta om sina graviditeter, förlossningar och omvandlingen till att bli förälder. Allt lett av kloka doulan Emma.

Genushistoriepodden är en pod som tar upp olika sällan berörda ämnen inom historia. Ofta om kvinnor. Alltid med genusperspektiv. Jag blev främst tagen av serien om att föda barn (är någon förvånad?) och lärde mig massor.

Longest Shortest time är en amerikansk pod om föräldrarskap och allt runt omkring det. Du får höra ärliga, ovanliga, mångfacetterade berättelser från föräldrar och barn. I love it! Det är som att världen vidgas lite för mig när jag får höra hur olika det kan vara. När jag är som allra mest frustrerad mitt i natten av behöva vagga, amma eller skumpa IGEN brukar jag lyssna på ett avsnitt. Och massa andra tillfällen också.

Pampers barnvagnspromenader ger dig råd. Ibland spyr jag på det men ibland är det också rätt vettigt tycker jag. Men Louise Hallin som är ”experten” som säger sitt är väldigt barnfokuserad så ibland får jag som lyssnare vara noga med att lägga till mig själv som person.

Stuff mum never told you har jag precis upptäckt och är helt överväldigad av mängden avsnitt med intressanta ämnen. Det är mycket forskning, historiska perspektiv och sånt och fokus är kvinnan i samhället. 

Politiska spelet kommenterar svensk politik rappt och klurigt. Det var länge en helgfrukostfavorit här hemma men nu har nästföljande pod tagit över den ritualen.

USA-podden kommenterar amerikanska soppan. I dessa dagar har de fullt upp och ofta hör man ”igår var vi helt säkra på att detta skulle bl den stora snackisen men så hände DETTA!” Det är läskigt rafflande med allt som avhandlas.

Tyngre rubriker går igenom veckans hälsorubriker och granskar ingående studier som sammanfattas i små notiser i tidningarna. De tar min hand och vägleder mig i floderna av överdrivna rubriker och feltolkade slutsatser. 

Temat på poddlyssnandet är alltså föräldrarskap, hälsa, feminism, genus, kvinnan, historia, politik och USA. Sen lyssnar jag väldigt mycket på P1 och ibland någon P1 eller P3 dokumentär men de är ofta så deppiga och ibland obehagliga (fallet Bobby vinner stort, klarade inte av att lyssna klart) så jag pallar bara små doser. Ring P1 är mer lättsmält och är på här nästan varje dag.

Annonser

Träning med Föda barn-podden

Åh vad gillade avsnittet om träning på Föda barn-podden. Klokt, snällt och vettigt. Lofsan pratar om att hitta balans i träningen under och efter graviditeten. Hon säger att många av de träningsglada kvinnor hon möter har svårt att hantera den stora förvandlingen kroppen går igenom. Att det svåra för dem är att acceptera läget och vara försiktiga. Tagga ner i rätt tid. Och så älskar jag att hon säger att det är bättre att vara sjukskriven så att du orkar träna än att jobba på som vanligt och inte orka träna. För det är ju kroppen som får betala.

Familjeterapeuten Magnus pratar om återhämtning, sömn och att den eventuella partnern gärna får berömma kropp och träning med försiktighet. Precis vad vi pratat om här hemma. För mig är det viktigt att kunna prata om att jag ser annorlunda ut samtidigt som mina känslor kring det går upp och ner och han behöver vara finkänslig och inlyssnande när de gäller de där känslorna. 

Träning efter graviditeten: besvikelse

Jag blev som sagt ganska besviken på efterkontrollen eftersom jag hade hoppats på ett klartecken för att få träna lite mer som vanligt igen. Men när jag verkligen lyssnar på min kropp säger den faktiskt också att det gott räcker med promenader, knip och stretch. Men jag vill mer!

För att få lite guidning i hur jag ska tänka gick jag in på en av mina nya favoritbloggar BakingBabies och visst fanns det råd där! Fysioterapeuten bakom bloggen (hennes man skriver också) har gjort massor av bra videor om träning innan och efter förlossningen. I första klippet rekommenderar hon att du tittar på hennes tidigare klipp om bäckenbotten först. Jag följer hennes råd och tittar på hennes klipp om graviditet länk till spellistan för att sedan se på klippen om postpartumträning länk till spellistan och jag drabbas av en massa känslor. När jag såg på klippen om bäckensmärtor blev jag alldeles ledsen i efterhand för att jag hade så ont. Det är så orättvist! Jag blev också lite arg. Varför skulle jag få så mycket problem för och inte bara bäckensmärta? Jag blev också ledsen för att jag inte bad mer om hjälp. Det ska jag göra om jag skulle bli gravid igen och får samma problem. Ännu mer irriterande är att problemen fortplantar sig. När jag mådde illa var jag tvungen att småäta och äta konstiga saker vilket gjorde att jag gick upp några kilo extra. De kilona är tunga och kändes sen när bäckensmärtan kom. Illamåendet och bäckensmärtan gjorde att jag inte kunde röra mig som jag ville vilket gjorde att jag nu är ganska otränad vilket gör att jag inte är särskilt väl förberedd för småbarnslivet med massor av bärande och konstiga amningsställningar. Och så får jag ont igen.

I ett av klippen säger hon självklarheten att den som haft mycket bäckensmärta under graviditeten får räkna med längre återhämtning. Det borde inte vara så svårt att räkna ut men jag hade inte alls tänkt så. Jag kände mig så ledsen och besviken. Kanske har jag liksom sållat bort allt folk sagt om den sköra kroppen efter förlossningen för att stå ut med graviditeten. Jag har nog haft en alldeles orealistisk bild av första tiden med bebisen. En bild av en stark mamma som äntligen kan röra sig igen. Det är inte riktigt så det känns.

Hon kallar de första månaderna efter förlossningen för den fjärde trimestern för att markera hur skör och traumatiserad kroppen är. Du ska vara lika försiktig och snäll mot kroppen som när du var gravid menar hon. Det hon säger gör mig både lättad, för att jag känner att kroppen är svag, men också ledsen eftersom jag måste acceptera att kroppen är svag. Jag vill vara stark nu genast! Efter nu snart ett år utan styrketräning vill jag bara lägga mig på marken och skrika när hon säger att jag måste vänta och vara försiktig. Speciellt eftersom hon nog har väldigt rätt.

Känslan av besvikelse överväldigad mig och jag orkar inte göra den där träningsplanen som jag hade tänkt och som hon också rekommenderar att man gör. Nej, nu måste jag faktiskt vara sur och arg och ledsen ett tag bara.

Förlossningsrädsla 3: profylaxkursen

På kursen var hela tiden fokus på vad jag och min make kan göra under de olika faserna av förlossningen. Vi fick tid att prata med varandra om vad som passar oss och vad som är viktigt att tänka på för just oss när det är dags för förlossning. Vi prövade olika fysiska övningar tillsammans och då både jag och maken älskar beröring var det väldigt lugnande för mig när han tryckte, klämde och klappade på mig.

Vi prövade olika andningsövningar och jag kände att jag kan ganska mycket om andning eftersom jag både sjunger i kör och gör yoga. Maken har hållit på med dykning och vi kände oss väldigt trygga med allt som sades om andningen. Jag kände att jag nog är rätt bra på att kontrollera min andning.

Jag kände att alla tips och övningar gjorde att jag fick lättare att fokusera på vad jag kan göra istället för att oroa mig för allt jag inte kan påverka. Men det brukar vara så med mina rädslor – det lugnar mig att vara påläst och att kunna göra nånting, även om det egentligen inte ändrar på särskilt mycket.

Läsa om förlossningar

I och med att jag har varit ganska rädd för att föda har jag försökt läsa på mycket om förlossningar för att förbereda mig mentalt.

Det är ansträngande för mig att läsa om förlossningar. Det är ett stort arbete som inte görs medan jag slänger i mig frukosten. Jag måste vara utvilad och fokuserad, annars orkar jag inte. Det gör att en stor del av den del av min fritid då jag orkar göra något har gått åt till att läsa om förlossning. Jag spelar upp små scener i huvudet, funderar över hur jag fungerar som person och diskuterar med min make. Men värst är det med förlossningsberättelserna.

Det är som att varje förlossningsberättelse öppnar dörren till stor behållare gömd i mitt inre som är proppfull med instängda känslor. Och när den öppnas blir passagen till gråten fri. Och jag gråter varje gång. Jag gråter inte av ångest, panik eller rädsla. Jag vet inte riktigt vad jag gråter av. Men jag känner mig liksom gråtnödig. Måste bara få ut det. Efteråt är lite darrig och skör.

Förlossningsrädsla 2: kunskap och tillit

Jag läser Att föda av Gudrun Abascal. Jag tycker om att veta mycket om det jag ska göra vare sig det handlar om att köpa en dammsugare, åka till ett nytt land eller föda ett barn. Det gör mig trygg även om jag kan ha en fas i början av inläsningen som är ganska jobbig.

att föda

Kapitlet om den normala förlossningen läste jag noga och kände att jag fick ett mycket bättre grepp om förlossningen. Det var alldeles lagom mycket detaljer och jag kände att jag kunde föreställa mig hur det kanske kommer att bli.

Efter att ha läst och läst och läst både boken samt fler artiklar om förlossningsskador landade jag i någon slags acceptans inför läget. Jag kan inte förändra förlossningsvården. Jag kan inte se till att det plötsligt finns massor av forskning kring förlossningsskador. Jag kan inte styra över vilken barnmorska jag får och om det är många födslar samtidigt som min. Men jag kan göra det som hjälper mig att finna lugn och avslappning. Och jag kan känna mig lite lugnare i och med att jag har bättre koll på de olika faserna och vad jag kan göra då. Jag och maken började formulera en plan för hur vi ska göra i de olika faserna i förlossningen.

Jag träffade en läkare som delvis viftade bort min oro men också sa att jag måste lita på barnmorskan helt enkelt och försöka kommunicera med hen om hur jag mår och hur kroppen känns så att hen kan hjälpa mig på bästa sätt. Att det är det enda jag kan göra. Och det kunde jag ta till mig.

Min barnmorska försökte lugna mig med att personalen på förlossningen i alla lägen tar på sig det medicinska ansvaret och att jag alls inte behöver bestämma allt själv. Och gå nu profylaxkursen med inställningen att du egentligen bara kan hjälpa till med andning och avslappning (inte för att det är så lite) och att barnmorskan sköter resten, sa hon.