Jag ger upp

Nu har jag bestämt mig. Efter mycket funderande och analyserande har jag med  min tålmodiga man som bollplank kommit fram till att det som stressar mig på jobbet kommer fortsätta vara där ett tag till. Det kommer nog bli bra till slut alltihop. Klassens dynamik, relationerna med kollegorna, kommunikationen med chefen, strukturen kring de lite klurigare eleverna och rutinerna på skolan. Men det kommer ta tid. För lång tid för att jag ska orka. Och därför har jag kommit fram till att jag måste säga upp mig.

En bekant tipsade om att det behövdes folk på hennes förskola. En stabil, välfungerande och trevlig förskola. Jag var där för några dagar sen och blev välkomnad med öppna armar. Det är ju en väldig brist på förskollärare… Och jag kan inte hitta något bättre alternativ i nuläget så det blir nog så att jag börjar där i januari.

Det är så mycket känslor som rör sig i mig nu. 

Jag är stolt över att jag vågar göra något så drastiskt som att säga upp mig. Det är bara jag som kan säga vart min gräns går. Det är bara jag som kan veta när det är läge att sluta. Jag har varit dålig på det innan i mitt liv. Envist och plikttroget har jag fortsatt med och slutfört saker som kändes fel från första början. Jag har varit upptagen av vad andra ska tycka och tänka. Jag har inte ens kommit på tanken att jag kan hoppa av, sluta, ge upp, byta, avbryta. Det är något jag har fått lära mig. Och det här är det svåraste brytet hittills i mitt arbetsliv.

Jag känner sorg över att jag lämnar min klass och mitt jobb som klasslärare som jag, trots all stress jag känner inför just nu, samtidigt tycker så mycket om. Under min lärarutbildning drömde jag om att jag en dag skulle jobba som klasslärare i lågstadiet och vara den stabila klippan för min klass. Jag skulle stötta, peppa, utmana, leda och glädjas med min klass. Och när jag vågade mig på min första etta kände jag att det var helt rätt för mig. Och då blev det genast en stor del av min identitet. Det är också just det, att jag var så säker på att det var min grej och gjorde den titeln till en självklar del av mig, som nu gör mig förvirrad och vilsen. Vem är jag nu? 

Jag känner lättnad över att jag ska få släppa hela den tunga situation som jag nu känner att jag bär lite för mycket. Lättnad över att jag ska fly och få göra något annat.

Jag känner mig orolig över framtiden. Vad ska det bli av mig? Kommer jag våga vara klasslärare igen någon gång? Kommer jag orka jobba på en förskola? Kommer jag komma ur denna svacka?

Jag känner glädje när jag börjar känna igen mig själv. För sedan jag tog beslutet att säga upp mig är det som något ständigt närvarande plågsamt tungt har lättat från mig. Små glimtar får jag av min forna energi, inställning till livet och mig själv och lust att göra saker jag tycker om. De där glimtarna stärker mig i mitt beslut om att säga upp mig. För den här nedtyngda stackars typen är inte den jag vill vara.

Håll tummarna för att jag ska börja må bättre nu!

Annonser

Blogga?

Kanske är det för att jag mentalt håller på att förbereda mig på att inte vara föräldrarledig så länge till som gör att jag liksom kommit ur bloggandet. 

Jag känner mig vilsen, nervös, ofokuserad och förvirrad. Lite som när jag skulle vara hemma själv med T för första gången. Läskigt. Maken är minst lika rädd som jag. Så vi går här och darrar. Utom lilla T. Hon flänger runt och fnissar.

Berätta om dig själv…

Igår var jag på min första jobbintervju efter att jag blev mamma och det blev som en käftsmäll i hur vilsen jag är i min identitet just nu. Inte mår jag så dåligt av det, jag mer har vant mig vid att bara leva i denna eviga cykel av leka-mata-äta själv-söva-sova själv?-leka kombinerat med handla-laga mat-städa-tvätta-räkningar-planering-cykeln och mitt jag har hamnat i skymundan. Jag lever i nuet och har lärt mig att sluta tänka ”när hon är si och så gammal kommer jag nog kunna sova/sluta amma/lämna hemmet kvällstid”. Ingen idé att hoppas och planera. Det kommer när det kommer.

Första frågan ”berätta om dig själv” mumlade jag nåt om min uppväxt, utbildning och sen glömde jag helt säga att jag fick barn också. Och så fortsatte det. Det jag sa var inte dumt eller fel, bara ofullständigt, fragmentariskt och liksom förvånat. Jag var så mentalt oförberedd. 

Så nu sätter jag mig och svarar på frågorna långsamt, lite i taget, och försöker samla ihop mig. Kommer det gå ens?

Återuppväckta minnen 5: 3,4 kg kärlek?

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

När bekanta till mig fått barn skrev många uppdatering enligt formeln ”4 kg ren kärlek har anlänt. Vi är så lyckliga.” och jag kände redan innan att jag troligen inte skulle känna så.

Det brukar ta ett tag för andra att lära känna mig. Och för mig tar det oftast ganska mycket tid innan jag känner mig bekväm med en ny människa i mitt liv. Det tar också väldigt mycket energi för mig att bygga en relation. Jag kan visserligen känna en stark positiv känsla med vissa (exempelvis min man) redan tidigt i en relation men jag vet ändå att relationen kräver mycket arbete innan den liksom har landat och jag kan slappna av. Och varför skulle det inte vara på samma sätt med en liten nyföding?, tänkte jag. Så hur blev det?

Precis när hon kom var jag så förvånad, oförberedd, chockad och förvirrad. Under 20 timmar hade jag haft smärtsamma värkar var fjärde minut och hade fått koncentrera mig mer än någonsin innan. Jag var så inne i mig själv och värkarbetet att jag hade rätt svårt att på en sekund bara byta fokus, öppna upp mig mentalt och välkomna en dotter. Jag hängde liksom inte med. 

Som tur var mådde hon prima och fick tillåtelse att ligga på mitt bröst och suga medan barnmorskan fixade allt det trista med moderkaka, sy och kolla så att livmodern drog ihop sig. Det var toppen för då fick jag chans att bara glo på den där varelsen och försöka fatta.

Jag kände förvirring på BB. Vad är det jag ska göra nu? Vem är hon? Vad är det hon vill? Har hon ont? Vi känner ju inte varandra! Det fanns också stor lättnad över att graviditeten var över och förlossningen färdig. Och så en ofta återkommande wow-känsla över att hon plötsligt låg där och var vår dotter. Men kärlek, nej det kände jag inte. Snarare ömhet och en stark drift att ta hand om henne. Såhär var min uppdatering på Facebook: 

Nu är äntligen den här skitgraviditeten över! Förlossning var helt normal med väldigt smärtsamma värkar i ca 20 timmar var fjärde minut och gav ingen av oss några allvarliga skador. T, 50 cm lång och 3,4 kg tung, kom ut ur mig 11.20 den 21 juli och skrek. Nu är vi väldigt trötta och förvånade, förvirrade och förundrade över vad som hänt oss.

Kärleken kom sen långsamt stegvis. Första veckorna var det bara overload i både kropp och själ. All energi gick till att orka med en timme till. Sen växte den där kärleken mer och mer medan vår relation började ta form. Precis som jag hade förutspått. Och jag hade ingen som helst ångest över det eftersom jag var så inställd på att det är så jag funkar. 

Äggen är slut

Jag skrev nyss om att jag kände mig bitter och behövde påfyllning av energi. Iförrgår fick jag det. Jag var så exalterad och upprymd att jag hade supersvårt att sova (otajmat! Vill ju ha energi på dagen) men trots tröttheten har jag känt mig så glad idag.

Mitt på dagen i söndags (det är då jag kan få komma ifrån lite) var jag på konserten ”Äggen är slut” om kvinnor och klimakteriet. Producenten Annica Carlsson Bergdahl kände att det pratades för lite om klimakteriet och bestämde sig därför för att skapa en konsert om ämnet med en kvinnokör som röst. Hon intervjuade 17 kvinnor och gav transkriptionerna till poeten Lina Ekdahl som skrev fantastiska dikter utifrån kvinnornas tankar. Kompositören Paula af Malmborg komponerade humoristiska, vackra och känslotunga låtar av dikterna och kören Ymna sjöng dem ledda av Johanna Thür. Janne Wettre regisserade kören till en finstämd koreografi och Elisabeth Ohlsson Wallins bilder på äldre kvinnor projicerades på en vägg bredvid scenen. Anna Wennert satte välavvägt ljus. (Ja, alla är kvinnor, såklart) Hör och se om konserten i P1P4GP.
Det handlade om att stå mitt i förändringen, titta bakåt och framåt och undra vad man ska göra av sig själv. Förvirring över att svetten, magen, synen och minnet plötsligt fungerar annorlunda. Sorg över att barnen flyttar ut eller kanske aldrig blev av. Irritation över att nya partnern vill flytta in och att bästa väninnan bara pratar om sin hund. Desperation över att ingen verkar uppskatta den hemmagjorda saften och att frysen är full av saft. Lugnet i att titta på småfåglar och inte bry sig om att du går vilse till vardags. Och så mycket mer.

Detta drabbade mig rakt in i hjärtat och jag blev alldeles skakig. För det handlar om det som projektet i ett tidigt skede hette: övergångar. Jag är ju också i en övergång fast inte just klimakteriet. Förvirrad, vilsen och ovan men också nyfiken, stolt och förtjust. Arg, sur och trött men också fascinerad, taggad och redo för äventyr. Och när klimakteriekvinnornas funderingar och känslor omfamnades ömsint och respektfullt kände jag att också jag och den process jag är i på samma sätt omfamnades. Jag är okej. Jag är inte ensam. Det är jobbigt. Jag får prata om det. Det sa föreställningen till mig. 

Tack.

Drömmarna

Sen jag blev gravid har jag vaknat mycket om nätterna. Nästan varje gång jag vaknat ligger en ny tydlig och klar dröm på näthinnan. Och det är alltid om samma saker.

  1. Jag flyttar. Det är ofta bökigt och obekvämt. Jag flyttar oftast in till ställen där många andra bor och känner mig alltid otrygg, ensam, ivägen och liksom utan något stadigt att stå på. Ibland är jag på ställen jag känner igen men då har det alltid hänt något dramatiskt med stället så att det ändå inte känns bekant. Det är oreda i köket, väggar behöver målas om och jag hittar inte mina saker. Jag känner mig stressad och alla andra är irriterande bekväma med allt kaos och all oordning. De dricker vin och spelar musik sittandes på alla lådor och tycker det är så mysigt. Jag är gravid men min sambo är inte med i drömmen. Ibland finns ett lite större barn med, sisådär 1-2 är gammalt, men barnet är aldrig där just då.
  2. Jag reser. Alltid till nya ställen eller gamla som totalt ändrat på sig. Jag går vilse, tappar bort saker, kommer försent och missar flyg och tåg och buss. Det är varmt och svettigt. Jag är hungrig, törstig och har ont i magen. Jag är kissnödig men det finns verkligen ingen toalett eller ens en liten ostörd buske i närheten. Också här är jag hela tiden omgiven av människor som är alldeles nöjda, lyckade och oförstående inför min förvirring. Ibland är min sambo med och då är han lika vilse som jag.

DSCN3026

Min tolkning av dessa drömmar är att jag försöker förbereda mig på något jag verkligen har svårt att föreställa mig. Alldeles i början av graviditeten drömde jag om en förlossning. Men det kom inget barn utan flera kattungar. Alltså fyllde min hjärna min livmoder med något jag känner till och inte är rädd för. Fast jag kommer nog föda ett barn på riktigt ändå….