Känslorna och amningsavslutet

Innan tänkte jag att lättnad var det enda jag skulle känna. Att jag skulle känna mig fri, stark och nöjd. Så blev det inte.

Kvällen då jag för första gången lyckades söva henne utan amning kunde jag inte somna. Låg och tänkte på all amning vi gjort tillsammans. Hur nära och mysigt det var stundtals. Hur mycket jag kämpat med det. Och att jag aldrig mer (antagligen) ska amma min lilla dotter. Nu är det slut. Det kändes vemodigt. Det där bandet mellan oss bröts nu. Eller? 

Jag känner mig ynklig och skör. Det är som att något nytt, eller gammalt?, har väckts i min kropp. Det gör mig förvirrad och orolig och glad samtidigt. Passande nog skrev Mia på BakingBabies just ett inlägg om nedstämdhet i samband med amningsavslut.

Hormoner brukar märkas mycket på mig har jag märkt genom åren men jag var ändå oförberedd på denna känslopannkaka. Kanske var det för att jag längtat så efter att sluta amma. Som att de negativa känslor jag haft kring amning liksom skulle stå emot den där mammasorgen som attackerat mig.

Något som dock är mycket tydligt är att T tar igen den missade närheten genom amningen på annat sätt. Oj vad hon ska vara nära, sitta i knät, söka ögonkontakt, hålla handen och allt vad det är. Mamma är fortfarande bäst verkar det som. Vilket är både skönt och jobbigt. 

Annonser

Amningsavslut

Nu är det slut. Tror jag. Nu har hon inte ammat på ett och ett halvt dygn. Hurra! Eller? Jag vet inte. Har inte landat i detta ännu. Det har varit riktigt slitigt. För att sluta amma är inte något T vill utan ett projekt jag har fått forcera fram.

Bakgrund

Mina tankar om amningen innan var att jag främst skulle sluta nattamma innan jag börjar jobba i augusti. Jag tänkte mig att jag kanske kunde fortsätta amma morgon och kväll. Eller bara kväll. Senast skulle denna förändring ske under makens semester (som precis börjat nu) men kanske tidigare om det liksom blev läge. Att T började äta mer mat och bli mindre intresserad eller så.

Men något sånt läge kom aldrig och jag blev mer och mer stressad över att hon ibland ville amma väldigt ofta och länge på natten. Och äta mat var sådär intressant hur mycket jag än kämpade och försökte hitta favoriter och rutiner. Ju närmre vi kom makens semester ju mer förstod jag nedtrappningen inte skulle gå ”av sig själv”. Det vill säga på dotterns initiativ.

I den stunden såg amningen ut som följer: Dagtid ammade hon i samband med de två vilorna och ibland när hon hade ätit väldigt dåligt. Det blev 0-2 amningar per dag. Sen ammade hon i cirka 30-60 minuter vid nattning och under natten 3-10 gånger i olika längd.

Beslutet

Så en natt när hon ammade sådär mycket, jag minns inte hur ofta men så att jag blev väldigt trött och modlös, så kände jag att jag fick en insikt som ledde till ett beslut. Jag hade läst/hört massor av historier om folk som slutat amma eller dragit ner på amningen. I berättelserna tyckte jag mig se olika typer av personligheter, precis som med alla andra metoder/förhållningssätt /strategier med barn. De är olika och behöver därför behandlas olika.

Hur är då T? För henne är sömn och att somna i sängen nära sammankopplat med mamma och att amma. Och om hon får amma minsta lilla är det då, när hon ska sova eller somna om, som hon vill göra det. Precis då när jag inte vill göra det. Precis då när jag vill kunna lämna över henne till pappa nån gång. Hon kommer aldrig vara en sån som ammar när jag kommer hem från jobbet. Nej då vill hon leka.

Så om jag ska få bra sömn och pappa ska kunna natta på kväll och natt måste jag sluta amma helt. Det insåg jag där i mörkret.

Jag gillar inte det här med att vänta på stora omvälvande saker så jag bestämde mig för att börja nästa dag. Trots att det var mitt i veckan och jag inte kunde få sovmorgon och avlastning som på helgen.

Projekt amningsslut 

Förutom att läsa om andra mammors och deras barns sätt att minska eller avsluta amningen läste jag förstås den text som så ofta rekommenderas av Amningshjälpen: Dr Jay Gordons metod Han beskriver en mild och ganska långsam metod där du försiktigt vänjer av barnet att somna till bröstet. Vissa delar var lite skrattretande för mig. Som att du i början ska amma barnet kort och sen lägga ner barnet vaket (!) så att hen lär sig att somna liggande i sängen. T skulle bli alldeles tokig om jag försökte mig på något sånt.

Men det jag tog med mig från texten var att 1. introducera nyheter gradvis. 2. ha kvar nattningsamningen som sista sak. 3. försöka förkorta amningstillfällena. Jag struntade helt i uppmaningen att försöka söva henne utanför min famn. Jag tänkte istället ge henne hur mycket närhet som helst. Och det tror jag egentligen är själva andemeningen i metoden: att ge barnet närhet och trygghet på andra sätt än genom bröstet.

Jag började med att ta bort amningen på dagen. Det var det lättaste. Nattningsamningen gjorde jag inget med utan lät den vara hur utdragen som helst. Under natten var jag sen nog med att alltid pröva att söva om henne med vaggande, sång och pilatesbollsskump istället för amning. Om det inte verkade fungera inom cirka tio minuter tog jag fram bröstet. När jag ammade henne var jag väldigt uppmärksam på minsta lilla tecken på att hon var på väg att somna om. Då försökte jag smyga ut brösten och få henne att fortsätta sova, ofta med vaggning. På så sätt lyckades jag minska på amningstillfällena under natten. Det tog ungefär en vecka tills det bara blev en amning under natten.

Det låter bra va? Som att det gick smidigt?! Det kan jag berätta att det inte var! Det var så himla jobbigt! När hon inte fick amma blev hon orolig och ville bara sova i min famn eller på mig på olika sätt. Och ofta ofta fick jag söva om henne med vaggning. Jag fick sova väldigt lite. Dessutom var jag tvungen att vara fokuserad och aktiv när hon väl ammade. Det gjorde att jag vaknade helt och sen hade väldigt svårt att sova. Det var också obekvämt med en tung bebis på mig och att ligga i konstiga vinklar.

Och så var det maten. Första veckan åt hon precis lika dåligt som vanligt och det märktes på dagen att hon var gnälligare än förr. Hungrig. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Hon vill ju amma!, tänkte jag. Sen vände det efter knappt en vecka. Hon började äta oftare och i större mängd. Och med högre hastighet.

Lagom till att hon hade vant sig vid att amma en gång prövade jag att ta bort det också. Mer vaggning och sova ovanpå mig. Där stannade jag upp några nätter. Provade att ge henne lite grötklämmis och vattten när hon vaknade vid 5.30 och hade svårt att somna om. Hon sov längre och längre pass bredvid mig istället för på mig.

Sista striden

Igår jobbade maken sin sista dag på jobbet och jag bestämde mig för att pröva att söva henne utan bröstet. Jag tog upp henne i sjalen på magen och studsade på pilatesbollen och hummade. Hon vrålade ilsket men somnade ändå efter kanske tjugo minuter. Sen vaknade hon flera gånger med det där vrålet. Och på morgonen när jag försökte ge henne till pappa och låta honom ge henne klämmis grät hon förtvivlat. MEN hon ammade inte!

Hon ska få mycket mamma nu. Så att hon vet att jag inte lämnar henne. Att hon fortfarande får mysa och vara nära mig. Bara inte amma.

Så nu tror jag att det är slut.
Den långsamma nedtrappningen har varit väldigt jobbig men verkar ha varit skonsam mot både T, mina bröst och min hormoner. Min sömn däremot har tagit mycket stryk. Men det hade den säkert gjort med ett mer abrupt slut.

Fler garderobstips

Lyssnade på den amerikanska underbara podden Longest Shortest time avsnitt 56 som handlar om kroppen efter att ha fött barn som jag skrev om nyss.

Moderedaktör Jane pratar om tiden efter att ha fått barn som en chans att byta stil. Jag har tänkt mycket på att jämföra graviditet-förlossning-småbarnsliv med eventuell amning med pubertet. Jag har hittat en del likheter.

1. Hormonella förändringar som förändrar hur din kropp fungerar och ser ut. 

2. Identitetskris. Eller i alla fall förändring.

3. Humörsvängningar.

4. Omvärlden bemöter dig på att annorlunda sätt än innan.

Allt detta är rätt jobbigt (för de flesta, för en del är det liksom vad de gått och väntat på hela livet och bara helt fantastiskt) och det är lätt att längta tillbaka till tiden innan. Kroppen innan. Men pubertetskids växer så enormt mycket att det inte är görbart att komma i kläderna från innan puberteten. Kvinnorna som fött barn ska dock både vilja ha på sig dem och passa i dem. Och där gillar jag Janes inställning. Hon försöker få oss att inse att vi nog inte ens vill ha de där gamla kläderna. De är passé nu. 

Hon tipsar också om att gå till en badstrand med alla möjliga människor (alltså inte en sån där spännis-strand) och titta på hur andra människor njuter av att kunna gå barbenta och bada halvnakna med sina olika kroppar. 

Jag minns mitt liv i Malmö och hur jag några gånger gick till kallbadhuset och tittade på alla nakna kvinnor som solade och badade. (Ja, jag badade och solade också.) När de låg där alldeles nakna och var så nöjda kände jag verkligen hur vackra de var allihopa. Det tycker jag är #ensundaremammapepp. 

Lyckligt slut?

Vi var på förlossningskurs. Alltså inte profylax utan mer allmänt om förlossningar. Kursen hade en tydlig dramaturgi, som vilket saga eller film som helst, med intro, upptrappning, klimax, nedtrappning och ett lyckligt slut.

Det var bara det att det där lyckliga slutet fick mig att kallsvettas. Jag blev orolig, arg och ledsen. På vägen hem i bilen grät jag. Först förstod jag inte varför jag blev så ledsen.

Det var som att det där lyckliga slutet med den lilla friska bebisen som lades vid mammans bröst gick på repeat i mitt huvud. Det gick inte att stoppa. Och då mindes jag att det var samma bild som rullade i huvudet efter rutinultraljudet.

För det är då, strax efter förlossningen, vi får veta hur det är ställt med barnets njurar. Och visst verkar det mest troligt att hon inte föds med allvarliga livshotande njurproblem men det finns ändå en viss risk, större än med barn utan hydronefros. Lite känns det som att hela graviditeten och förlossningen är en lång transportsträcka fram tills den punkt då vi ska få besked om hur allt fungerar inne i buken på vårt barn.

Vi fixar och donar hemma. Köper små saker inför att barnet kommer. Jobbar mycket. Förbereder oss för att få ett barn. Jag lyckas nästan med att vara glad och förväntansfull. Men långt där inne ligger något och skaver och påminner då och då om att det kanske går riktigt dåligt det här.

Hormonerna hjälper inte heller till direkt. Humöret går upp och ner. Mest ner. Det är som att topparna av glädje och lycka har kapats och hängts på dalarna så att varje tung stund blir lite mörkare och lite mer hopplös och överdriven. Det hjälper inte att tänka att det är hormonerna som gör humöret så svajigt. Känslorna är på riktigt! Det är tröttande att var ledsen och orolig. Irriterande att jag blir så ledsen av så lite. Längtar tills detta är över.