Fler garderobstips

Lyssnade på den amerikanska underbara podden Longest Shortest time avsnitt 56 som handlar om kroppen efter att ha fött barn som jag skrev om nyss.

Moderedaktör Jane pratar om tiden efter att ha fått barn som en chans att byta stil. Jag har tänkt mycket på att jämföra graviditet-förlossning-småbarnsliv med eventuell amning med pubertet. Jag har hittat en del likheter.

1. Hormonella förändringar som förändrar hur din kropp fungerar och ser ut. 

2. Identitetskris. Eller i alla fall förändring.

3. Humörsvängningar.

4. Omvärlden bemöter dig på att annorlunda sätt än innan.

Allt detta är rätt jobbigt (för de flesta, för en del är det liksom vad de gått och väntat på hela livet och bara helt fantastiskt) och det är lätt att längta tillbaka till tiden innan. Kroppen innan. Men pubertetskids växer så enormt mycket att det inte är görbart att komma i kläderna från innan puberteten. Kvinnorna som fött barn ska dock både vilja ha på sig dem och passa i dem. Och där gillar jag Janes inställning. Hon försöker få oss att inse att vi nog inte ens vill ha de där gamla kläderna. De är passé nu. 

Hon tipsar också om att gå till en badstrand med alla möjliga människor (alltså inte en sån där spännis-strand) och titta på hur andra människor njuter av att kunna gå barbenta och bada halvnakna med sina olika kroppar. 

Jag minns mitt liv i Malmö och hur jag några gånger gick till kallbadhuset och tittade på alla nakna kvinnor som solade och badade. (Ja, jag badade och solade också.) När de låg där alldeles nakna och var så nöjda kände jag verkligen hur vackra de var allihopa. Det tycker jag är #ensundaremammapepp. 

Lyckligt slut?

Vi var på förlossningskurs. Alltså inte profylax utan mer allmänt om förlossningar. Kursen hade en tydlig dramaturgi, som vilket saga eller film som helst, med intro, upptrappning, klimax, nedtrappning och ett lyckligt slut.

Det var bara det att det där lyckliga slutet fick mig att kallsvettas. Jag blev orolig, arg och ledsen. På vägen hem i bilen grät jag. Först förstod jag inte varför jag blev så ledsen.

Det var som att det där lyckliga slutet med den lilla friska bebisen som lades vid mammans bröst gick på repeat i mitt huvud. Det gick inte att stoppa. Och då mindes jag att det var samma bild som rullade i huvudet efter rutinultraljudet.

För det är då, strax efter förlossningen, vi får veta hur det är ställt med barnets njurar. Och visst verkar det mest troligt att hon inte föds med allvarliga livshotande njurproblem men det finns ändå en viss risk, större än med barn utan hydronefros. Lite känns det som att hela graviditeten och förlossningen är en lång transportsträcka fram tills den punkt då vi ska få besked om hur allt fungerar inne i buken på vårt barn.

Vi fixar och donar hemma. Köper små saker inför att barnet kommer. Jobbar mycket. Förbereder oss för att få ett barn. Jag lyckas nästan med att vara glad och förväntansfull. Men långt där inne ligger något och skaver och påminner då och då om att det kanske går riktigt dåligt det här.

Hormonerna hjälper inte heller till direkt. Humöret går upp och ner. Mest ner. Det är som att topparna av glädje och lycka har kapats och hängts på dalarna så att varje tung stund blir lite mörkare och lite mer hopplös och överdriven. Det hjälper inte att tänka att det är hormonerna som gör humöret så svajigt. Känslorna är på riktigt! Det är tröttande att var ledsen och orolig. Irriterande att jag blir så ledsen av så lite. Längtar tills detta är över.