Blogga?

Kanske är det för att jag mentalt håller på att förbereda mig på att inte vara föräldrarledig så länge till som gör att jag liksom kommit ur bloggandet. 

Jag känner mig vilsen, nervös, ofokuserad och förvirrad. Lite som när jag skulle vara hemma själv med T för första gången. Läskigt. Maken är minst lika rädd som jag. Så vi går här och darrar. Utom lilla T. Hon flänger runt och fnissar.

Fler garderobstips

Lyssnade på den amerikanska underbara podden Longest Shortest time avsnitt 56 som handlar om kroppen efter att ha fött barn som jag skrev om nyss.

Moderedaktör Jane pratar om tiden efter att ha fått barn som en chans att byta stil. Jag har tänkt mycket på att jämföra graviditet-förlossning-småbarnsliv med eventuell amning med pubertet. Jag har hittat en del likheter.

1. Hormonella förändringar som förändrar hur din kropp fungerar och ser ut. 

2. Identitetskris. Eller i alla fall förändring.

3. Humörsvängningar.

4. Omvärlden bemöter dig på att annorlunda sätt än innan.

Allt detta är rätt jobbigt (för de flesta, för en del är det liksom vad de gått och väntat på hela livet och bara helt fantastiskt) och det är lätt att längta tillbaka till tiden innan. Kroppen innan. Men pubertetskids växer så enormt mycket att det inte är görbart att komma i kläderna från innan puberteten. Kvinnorna som fött barn ska dock både vilja ha på sig dem och passa i dem. Och där gillar jag Janes inställning. Hon försöker få oss att inse att vi nog inte ens vill ha de där gamla kläderna. De är passé nu. 

Hon tipsar också om att gå till en badstrand med alla möjliga människor (alltså inte en sån där spännis-strand) och titta på hur andra människor njuter av att kunna gå barbenta och bada halvnakna med sina olika kroppar. 

Jag minns mitt liv i Malmö och hur jag några gånger gick till kallbadhuset och tittade på alla nakna kvinnor som solade och badade. (Ja, jag badade och solade också.) När de låg där alldeles nakna och var så nöjda kände jag verkligen hur vackra de var allihopa. Det tycker jag är #ensundaremammapepp. 

Prata om moderskap!

Jag skrev ju om boken Det heliga jävla moderskapet vars budskap är att visa en ärligare mer nyansrik bild av moderskapet. Nu hittade jag en så bra artikel från New York Times som handlar om hur viktigt detta är! 

When people have more insight into their emotions, they can be more in control of their behaviors. So even when the focus remains on the child, understanding the psychology of pregnant and postpartum women can help promote healthier parenting.

Alltså om vi pratar ärligt om föräldraskapet är det lättare att få till ett vettigt, hållbart och balanserat föräldrarskap.

There’s also the ideal mother in a woman’s mind. She’s always cheerful and happy, and always puts her child’s needs first. She has few needs of her own. She doesn’t make decisions that she regrets. Most women compare themselves to that mother, but they never measure up because she’s a fantasy.

Den där i absurdum självuppoffrande mamman är ingen bra förebild men den finns tyvärr så inpräntad i vår kultur att det är svårt att värja sig. Den där välbekanta berättelsen om ”mamma som är min största idol, hon gav upp allt för oss barn!” är rätt sjuk egentligen. Om en mamma som bara är mamma. Och som är helt jävla övermänsklig. 

Mothers will feel guilty because they’re always making challenging and sometimes impossible choices. At times they are required to put their own needs over those of their child. Most women don’t talk about feeling ashamed because it’s usually about something that they don’t want anyone else to know. Shame is the feeling that there’s something wrong with me. This is often the result of comparing yourself to an unrealistic, unattainable standard.

Alltså vi måste prata om det. För när vi upptäcker att andra mammor känner likadant lättar skammen. Men det är också viktigt att gräva i vad det är som är svårt.

Knowing the causes of distress and feeling comfortable talking about them with others is critical to growing into a well-adjusted mother. It will help new mothers and those around them to acknowledge that while postpartum depression is an extreme manifestation of the transition to motherhood, even those who do not experience it are undergoing a significant transformation.

Det är lätt att fastna i tanken att du som mamma antingen blir deprimerad eller tycker allt är fantastiskt medan den stora massan förstås rör sig däremellan. 

Artikelförfattaren kommer ut med en bok i ämnet i år!

Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.

Men vad ska vi prata om nu då?

Min vardag är ganska enahanda. Visserligen tycker jag och min man att det är otroligt spännande och roligt att prata om de små små utvecklingssteg dottern tar varje dag men ibland blir jag bara så trött på detta eviga samtalsämne. Kan vi inte prata om något annat?! 

Ja men det är inte så lätt att hitta något som är så intressant att det tål alla de avbrott som det kära barnet fixar. Känslostormar, amningshjärna och sömnbrist gör också sitt för att sänka samtalen. Vi som annars älskar att diskutera i oändlighet… Nu går det inte lika lätt. Och då kan ibland mörka tankar om identitet och vår relation komma. Det är ju trist.

Så vi har bestämt oss för att anstränga oss lite extra för att hitta samtalsämnen. Lyssnar på nyheterna, tipsar varandra om radiodokumentärer och bloggar. Läser boken till bokcirkeln. Och vips hittade vi tillbaka till diskussionerna. I alla fall ibland. Det gör gott för att mota undan känslan av overklighet och hjälper mig att få lite distans till det här märkliga liv jag nu lever. Och så känns det som att vi fortfarande är samma par som vi var innan, fast nu med barn. 

Känslor första månaden: vem är jag?

Det Vänner till oss fick strax innan T kom sitt andra barn. De påpekade att det visst finns tid över till både sig själv och varandra med ett barn. Det märker man med två små barn, att den tiden fanns men nu är borta.

Efter ungefär tre veckor med T började vi också märka av att vi hann få oss små stunder ibland. Efter personlig hygien, städning, disk, mail, tvätt, skriva handlingslista etc fanns det ibland en liten stund till. Maken satte genast igång med ett litet handarbetsprojekt. Jag stod alldeles rådvill och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Tiden var knapp. Måste bestämma nu. Frågorna hoppade sig. Vad gillar jag? Vad brukar jag göra? Vem är jag? Och vips hade den lilla andningspausen blivit en livskris. 

Jag kände mig som ett tomt skal. En mammarobot som producerar mjölk, bär bebisen, håller, klappar och inte är något mer än en robot. Enda känslan var trötthet. Så jag grät. Och grät och grät.

Sen när jag hade lugnat mig kom jag fram till två saker. 

1. Måste ta hand om mig själv och ta hjälp av maken för att kunna ta hand om mig själv. Äta oftare. Sova när det går. Försöka gå en promenad om dagen. Acceptera att vi kanske hinner just det under dagen: äta, sova, gå.

2. Acceptera att jag kanske inte kommer på vad jag vill göra. Trasig kropp + hormoner + sömnbrist + föräldraskap = förvirring och trötthet? Helt okej i så fall. Den känslan i den stunden behöver inte heller definiera mig som person.

PS. Det är alltid okej att gråta.