Blogga?

Kanske är det för att jag mentalt håller på att förbereda mig på att inte vara föräldrarledig så länge till som gör att jag liksom kommit ur bloggandet. 

Jag känner mig vilsen, nervös, ofokuserad och förvirrad. Lite som när jag skulle vara hemma själv med T för första gången. Läskigt. Maken är minst lika rädd som jag. Så vi går här och darrar. Utom lilla T. Hon flänger runt och fnissar.

Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Sista sucken

Nu återstår bara en dags arbete på jobbet. Det känns overkligt. Många känslor bråkar i mig.

Jag känner stolthet och lättnad över att jag lyckats ta mig igenom detta läsår och gjort ett ganska bra jobb trots gravidkroppen och allt det fört med sig.

Jag känner en viss skräck inför att lämna mitt trygga jobb, där jag vet vad jag ska göra varje dag och där jag känner mig hyfsat säker och bra på det jag gör. Nu ska jag gå in i mitt nya liv som jag inte alls vet hur det blir. Dessutom vet jag inte vad jag gör efter föräldraledigheten eftersom jag haft ett vikariat.

Jag känner också en stark lättnad över att äntligen få vila. Det har inte varit optimalt för mig att jobba minst 45 timmar i veckan…