Träning 1 år efter förlossningen 

Senaste månaderna har jag tränat på gym en gång i veckan. Långsamt har jag ökat på vikterna och sista månaden börjat med stående lyft. En stor del av passet lägger jag på stretch.

Jag hade en ambition om att träna ett hemmapass i veckan också men det blev inget av det. Något jag dock försökt mig på att göra varje dag är att stretcha. Fokus är nacke-rygg-bäcken och jag följer förstås Mias råd om stretch vid spänningar i bäckenbotten.

Knipövningarna har jag inte heller kommit igång med. Provar ibland lite och försöker hitta bra ställningar att knipa i. Men jag hittar inte riktigt rätt. Är rädd att bli sådär spänd igen.

Något jag också gjort nyligen är att gå på massage. Jag ser det som en del av min träning eftersom det påverkat just den genom att spänningarna i bäckenet lösts upp till stor del vilket möjliggjort mer bäckenpåfrestande träning.

Efter avslutad amning (efter 11,5 månader) kände jag att det hände något i kroppen. På gymmet kände jag mig piggare, starkare, stabilare och liksom spänstigare. Som att jag innan hade varit en degklumpar i sirap. Kanske det bara var humöret som blev lyft eller så blev det någon fysisk förändring? Bra kändes det i alla fall.

Nu tänkte jag lämna mitt lilla gym utan ledda pass. Det ligger väldigt nära oss och hade ett väldigt förmånligt klippkort. Det har passat perfekt under graviditeten och efter då jag har haft långa uppehåll i träningen. Nu byter jag till Friskis där jag gått tidigare. De har öppet senare men framför allt har de pass som jag hoppas kunna hinna gå på ibland nu när maken kan natta. Det ska bli så kul!

Här kan du läsa om hur jag tränat efter förlossningen. 

Manglad

När jag var gravid och mådde skit och fick så ont i kroppen provade jag massage för första gången. Det var rätt fantastiskt förutom priset och att hon inte ville trycka loss knutorna på grund av mitt tillstånd. Så när jag fyllde år, efter att T kommit ut, önskade jag mig massage i present såklart. Men har prioriterat att sova och träna när jag kunnat få egentid. Tills nu.

Och det fanns en del att jobba med berättade massören. Gamla knutor, graviditet och sen åtta månader av amning, konstiga sovställningar, bärande av barnet och problem med att jag spänner mig har skapat så mycket hårt mellan skulderbladen och på rumpan att massören inte lyckades ta sig igenom det trots att hon tryckte så att det gjorde väldigt väldigt ont. (Tur att jag kan uppskatta den sortens smärta av någon märklig anledning) Hon uppmanade mig att komma tillbaka. Snart. Det låter fint, tänkte jag.

Förlossningsrädsla 3: profylaxkursen

På kursen var hela tiden fokus på vad jag och min make kan göra under de olika faserna av förlossningen. Vi fick tid att prata med varandra om vad som passar oss och vad som är viktigt att tänka på för just oss när det är dags för förlossning. Vi prövade olika fysiska övningar tillsammans och då både jag och maken älskar beröring var det väldigt lugnande för mig när han tryckte, klämde och klappade på mig.

Vi prövade olika andningsövningar och jag kände att jag kan ganska mycket om andning eftersom jag både sjunger i kör och gör yoga. Maken har hållit på med dykning och vi kände oss väldigt trygga med allt som sades om andningen. Jag kände att jag nog är rätt bra på att kontrollera min andning.

Jag kände att alla tips och övningar gjorde att jag fick lättare att fokusera på vad jag kan göra istället för att oroa mig för allt jag inte kan påverka. Men det brukar vara så med mina rädslor – det lugnar mig att vara påläst och att kunna göra nånting, även om det egentligen inte ändrar på särskilt mycket.

Tredje trimestern äntligen!

Idag går jag in i tredje trimestern. Jag kan se ljuset i tunneln. Det kommer att ta slut!

DSCN7309

Jag känner mig också ganska hoppfull just idag. Efter att ha ändrat på mitt rörelsemönster, köpt innetofflor, gjort övningar varje dag och yoga regelbundet, undvikit trappor, långa promenader och terräng så gott det går har jag mycket mindre ont i bäckenet! Det tog en vecka ungefär innan jag märkte något resultat. Igår under en stökig dag med klassen blev jag tvungen att röra mig på sätt som jag visste skulle straffa sig. På kvällen hade jag väldigt ont. Så nu vet jag vad jag ska och inte ska göra. Jag är så otroligt tacksam att jag verkar ha den sortens milda foglossning som faktiskt kan bli bättre av saker jag själv kan göra!

Domningarna, smärtan och stickningarna i höger hand (se karpaltunnelsyndrom 1177) har också avtagit rejält sen jag börjat sova med handledsstöd.

Inte heller är jag dödligt trött som jag varit tidigare.

Det som är stökigast nu är humöret. Jag gråter mycket och har stundtals svårt att koncentrera mig på både jobbet och fritiden.

Jag firar den nya trimestern med besök hos massören!

Hos massör för första gången

Efter det där första ultraljudet blev jag så fruktansvärt rädd, orolig och ledsen. Läkaren sa att barnet kanske skulle dö efter födseln. Första veckan var min puls konstant hög och jag kunde bara sova lätt i korta stunder. Jag såg också till att spänna mig i hela kroppen. Käkar, nacke, rygg och axlar blev stenhårda. Ultraljudet kom också i början av en fyraveckorsperiod fylld av utvecklingssamtal med alla mina elever. Det är alltid påfrestande med utvecklingssamtal. Det kräver mycket förberedelse, fokus och förstås efterarbete. Nu ville dessutom alla föräldrar prata om min graviditet, i alla fall säga grattis, och jag ville bara gråta varje gång ämnet kom upp. Men jag bet ihop, log och spände käkarna ännu lite mer. Denna period lades också på tre månader av en fritid fylld av soffliggande och ont i huvudet som gjorde mig stelare, stelare och stelare.

När läkarna gav lite trevligare besked (att det är väldigt osannolikt att barnet skulle dö) och jag kunde tänka lite positiva tankar igen bestämde jag mig för att boka massage för första gången i mitt liv.

Det var ovant och lite obehagligt att bli knådad av en okänd människa. Men mest skönt. Min massör undrade om jag hade ett stillasittande jobb eftersom jag var så stel i ryggen. Och det har jag ju inte. Hon hittade knutor som hon inte vågade lösa upp på grund av graviditeten. Det gör fortfarande ont i ryggen men lite mer jämnt fördelat och jag känner att jag kan röra mig mer. Men jag blev lite besviken. Jag hade hoppats på att slippa den där alldeles speciella smärtan som knutorna sprider i ryggen. När min sambo kände på ryggen sa han dock att det var som att flera lager av hårdhet hade försvunnit och långt där under allt det nu mjuka anades de hårda klumparna. Det gjorde mig lite glad att höra att han kunde känna en stor skillnad.

Jag fick order om att rulla på axlarna och sträcka ut skulderbladet och bröstmusklerna ofta för att öka blodcirkulationen i min stela rygg. Så nu ska jag satsa hårt på yoga och stretchning så att jag kanske kan lösa knutarna på egen hand eller i alla fall inte göra dem värre. Och så ska jag boka en ny tid hos massören fast det svider rejält i plånboken.