Dä! 

Senaste tiden har jag bara skrivit om mig själv märker jag nu. Så hur är det egentligen med vårt barn? Jo alldeles prima! Hon är snart 17 månader och vi har satt upp henne i förskolekö. I vårt område är det svårt att få plats så det är ändå i augusti det kommer bli aktuellt trots att vi sökt till april. 

Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger, så det gäller att tänka sig för. Det är så roligt att märka hur hon förstår mer och mer och vi längtar så till den dag då hon säger mer än dä och den som nu får betyda allt som är värt att sägas. 

Hon går och springer och klättrar och är fantastisk på att flytta på saker snabbt. Det blir rörigt men hon kan också hjälpa till med en hel del om man är beredd på att det tar ganska mycket längre tid.

Hon somnar ganska lätt i sjal, sele eller på dagen även i vagn. Hon sover en gång på dagen och sover 30-60 minuter. Hon sover mellan 20 och 8 på natten. Fortfarande är det smidigast att hon sover i vår säng eftersom hon vaknar kanske 3-10 gånger per natt och vill ligga nära. Men nu brukar det räcka att hon får lite kroppskontakt för att hon ska bli lugn. Då och då blir hon jätteledsen på natten och då kan det ta upp till en timme för henne att komma till ro och somna om. Jämförelsevis sover hon klart bättre än hon nånsin har gjort men ingen av oss sover bra när vi sover med henne (fast pappa klarar det bättre).

Hon äter fortfarande ganska oregelbundet, men brukar ta igen matvägran på kvällen.

Hon hittar nya saker att leka med och älskar att vara ute och utforska fasader, cyklar, löv, grävskopor och springa efter hundar. Lekplatser roar en kort stund men spårvagnar desto längre. 

Hon får vredesutbrott ett par gånger varje dag när hon inte får som hon vill. Då kan hon både skallar och rivas och bitas. Det är sådär kul. 

Jämförelsevis tycker vi att hon är typ lika oberäknelig och rutinhatande men klart roligast hittills. Dessutom accepterar hon att nattas av oss båda och vi hinner få tid tillsammans jag och maken varje kväll! Så vi har det ganska bra.

Annonser

Senaste nytt 

Hon har fått en tand. Och vi är lite oproportionerligt stolta. Det är ju inget hon kan styra liksom. Men ALLA ANDRA har ju fått massor av tänder för länge sen!
Hon badar även i kallt vatten! Vi har en plaskis nära oss och hon älskar det. Och eftersom både jag och hennes pappa är mycket förtjusta i att bada och ska vara i Sverige hela sommaren (kallt vatten) är vi väldigt väldigt glada över hennes intresse. 

Efter utslag och väldigt lös avföring provar vi nu att utesluta mjölkprotein ur kosten. Jag saknar redan osten. 

När det ska ammas har hon kommit på något som hon tycker är supermysigt och liksom rogivande: att nypa mig hårt hårt i bröstet med sina små fingrar. Går även bra med nyp i överarm eller att dra i armhålshår. Även när jag bär henne på ryggen nyper hon stenhårt i höger överarm. Jag tycker inte det är mysigt alls tyvärr. Så vi har en liten konflikt där. 

Annars är allt som vanligt. Hon äter dåligt av mat och ammar hela natten. Hon är ganska mammig. Älskar att gå och blir skitsur när jag tycker att hon kan sitta och leka lite på golvet när jag ska laga mat. Det slutar med att jag bär henne på ryggen. 

Bittervågen

Jag träffar en del mammor, både irl och på nätet, som har barn i samma ålder, 6-8 månader. Och nu tycker jag mig skönja en trend. En våg av bitterhet. Som får mammorna att skälla på sina partners och vältra sig i allt som är jobbigt i deras liv. Känslor av besvikelse, trötthet på så många plan, tomhet men mest bitterhet tar över och gör det svårt att se det underbara, magiska och vackra i att vara med sitt lilla barn. Och ja, jag är också där i den intorkade bitterheten. 

Är det förväntningarna som ställt till det? Att allt ska vara så mycket lättare nu när barnet inte är spädbarn längre. Att sömnen ska vara bra och så är den sämre än på länge. Och att du fortfarande får väldigt lite egentid. Tvivlet som följer. Är det jag och vi som är så kassa på det här att vi inte får till sömnen, maten, tiden etc? Och jag orkar inte pröva nån ny metod för mitt tålamod är noll!

Eller är det julen med allt umgänge som har tärt mer än det gav? För mig blev det slitigt fast jag är inte förstod det först. När alla ville umgås med barnet och barnet inte ville umgås med alla. Fick därför sitta i mammas knä. Hela tiden kändes det som. Mamma som skulle göra henne glad så att alla skulle få se glada barnet. Och så krånglade förstås mat och sömn på grund av ny miljö. Då fick mamma gå undan till mörka tysta hörn igen och igen och igen. Så mamma fick visst inget umgänge utan bara ännu mer jobb.

Eller är det helt enkelt slut på kontot av positiv energi? Är det så slut att påfyllningen av en halvtimmes egentid är enerverande otillräckligt? Det blir mer en aptitretare som får oss att påminnas om hur desperata vi är efter att få energi och inte bara ge. Alla dessa månader tar ut sin rätt?

Och så hamnar vi i en lite fånig bitterhet som exploderar av minsta lilla motgång. Vill bara ha en paus. Typ en dag på spa. Eller en kväll, äh en timme räcker, framför tvn eller med en bok. 

Jag vågade!

Det här med att bjuda hem lite fler folk har alltid, i vuxen ålder, varit läskigt och jobbigt. Två-tre stycken går bra och familj, släkt och de allra närmsta vännerna men om det blir ett större sällskap med lite mer ytliga/nya bekantskaper kommer skräcken. Tänk om ingen kommer? Tänk om folk kommer fast de egentligen inte vill? Tänk om alla kommer! Tänk om ingen har roligt? Tänk om stämningen blir konstig? Tänk om maten inte räcker? Tänk om den inte är god men ingen vågar säga det? Tänk om alla går hem för tidigt? Tänk om de stannar för sent? Och hur ska jag orka umgås med så många och samtidigt klara att vara värdinna? Nu dessutom med ett barn!

Det är inte bara lite dåligt socialt självförtroende som krånglar till stora bjudningar utan också att jag är introvert. I allmänhet trivs jag inte i stora grupper. Men ibland kan det ändå vara värt obehaget. Som i helgen.

BVC har satt ihop en grupp med sju barn som har setts några gånger där och jag gillar verkligen stämningen i gruppen. Alla känns vettiga, trevliga och ganska lika varandra. Men vi har setts väldigt lite utanför BVC. Vi bor störst i gänget tror jag och jag har ofta tänkt på hur kul det skulle vara att träffa alla, både pappor och mammor och barn. Så jag bjöd hem dem. 

Vi städade. Kokade ärtsoppa. Bakade bröd. Blev nervösa. (Förresten har min man inte alls samma oro inför stora bjudningar tack och lov men blir dock alltid lite nervös när det ska bjudas mat och han hade gjort soppan. Så vi var nervösa båda två men på olika sätt.) Sen kom de. Allihopa! Alla föräldrar och alla barn! Vi var 21 stycken! Det var hysteriskt, roligt, utmattande och mysigt samtidigt. Jag kunde inte riktigt slappna av och jag hann inte prata med så många, riktiga samtal alltså. Men det var ändå en succé. Alla var så glada för initiativet och soppan var god och räckte. Brödet var helt okej och innan vi hann få fram efterrätten började kräva sina promenader och annat så vi skippade den.

När alla hade gått satt vi i soffan och njöt av tystnaden. T somnade i pappas famn. Vi satt nära nära varandra och kände oss stolta. 

Amningen: distraktioner och små händer 

Nu sitter T stadigt själv, lite mer än fem månader gammal, och har blivit oroväckande bra på att sträcka sig efter saker, få tag på dem samt få dem att hamna på golvet om de inte redan ligger där. Hon äter mat ibland när hon är sugen och kladdar hejvilt. De där små händerna vill gärna vara inuti maten. Vill vara där allt det spännande händer.

Och samma är det under amningen. Långsamt (lurigt!) försöker hon trycka in en hand mellan mun och bröst vilket leder till att hon tappar greppet, sväljer luft och blir avbruten. Och när hon blir avbruten kommer hon på att det finns så mycket att titta på. Vill stå upp och titta, ta på allt och äta på allt. Sen blir hon ofta gnällig för hon var ju faktiskt hungrig. Accepterar efter lite bråk att ligga vid bröstet och äta. Är riktigt nöjd. Vill bara så gärna ta på bröstvårtan också. En liten hand smyger sig in…

Kära vaxduk!

Jag visste inte innan hur kompatibla vi är, jag och vaxduken. Det är verkligen en fantastiskt smart grej, vaxduken. Jag knådade bröd och det fastnade väldigt lite. Sen fick jag bort det som fastnat sååå lätt. Det gjorde mig så glad som nuförtiden alla såna där små små saker som underlättar vardagen gör med mig. 

Men bäst är den vid alla våra måltider. Den är som gjort för mig och maken med våra fumlig lemmar och vårt matbord som liksom samlar på sig fler och fler små prylar (pennor, linjal, ficklampa, påsar, sladdar, block, kvitton osv) som agerar snubbeltråd åt vimsiga hungriga föräldrar. För ja just det, det är ju för att vi fått barn som vi har vaxduk. För att T är så kladdig. Eller hur var det nu…

Prioriteringslista

Sen vi började bära T mycket har kvällarna blivit betydligt mer uthärdliga. Hon är inte alls lika ledsen och övertrött. Hon är dock väldigt hungrig och vill därför vara med mig nästan jämt. Och somnar fortfarande sällan före tolvslaget. När maken har lagt sig och jag ska försöka få henne att acceptera att ligga i sitt babynest vid 01-02 på natten måste jag vara laddad med en stor dos lugn och tålamod när jag egentligen bara vill skrika ”kan du inte bara somna på kvällen som andra barn!”. Kvällarna är därfär inte den tid jag kan återhämta mig så mycket utan det måste ske mest på dagtid.

I början av min föräldraledighet ville jag så gärna hinna göra så mycket annat på jag dagarna förutom att ta hand om T. Men efter ett tag fattade jag att jag måste ändra på mina prioriteringar för att orka vara en bra mamma och inte bli tokig. Så nu när T vid ovanliga tillfällen inte sover på mig eller när hon accepterar att leka och sova hos maken en stund är min lista såhär:

  1. Sova eller vila är alltid viktigast!
  2. Äta är också väldigt viktigt. Om jag inte äter mår både kroppen dåligt och humöret sjunker som en sten. Det vet jag ju!
  3. Hygien var tidigare självklart men nu kräver det lite planering speciellt eftersom många av grejerna kräver två händer. Nu märker jag också hur viktig hygienen är för att jag ska känna att dagen är ”på riktigt” och inte en sån där undantagsdag då man är hemma och sjuk och går runt i pyjamas.
  4. Göra något avkopplande kul. Alltså något helt onödigt. Som att blogga eller se på tv. Kan funka kombinerat med amning eller sövning. 
  5. Träna. Jag vill så gärna och min kropp vill så gärna. Helst liksom ett litet hemmapass på 20 minuter. Men det blir oftast 2 minuter där, 1 minut där och wow 5 (!) minuter där. 
  6. Hushållsarbete: tvätta, plocka undan, laga mat. Jag måste påminna mig om att detta kommer på sjätte plats!!
  7. Projekt hemma som att rensa papper. 

    Men nu är det så att T ändå ordnar om i detta genom att hon i sjalen starkt föredrar att jag rör mig i en jämn takt vilket gör att punkt 6 och 7 och eventuellt även 4 blir gjorda i det dagliga ändå. Men det är inte dem jag anstränger mig för att få till och det är det viktiga jag hoppas att jag lärt mig nu.