Vi var på fest!

Ja du läste rätt. Vi var på fest i helgen. Många timmar. Sent. Och T var med farmor och farfar. 

Vi hann prata strunt utan att bli avbrutna, äta mat långsamt, dansa till swingmusik och inte vara orolig över att T skulle vråla mitt i nåt fint tal. Det var nämligen både namngivning av en ettåring och en ett år sen bröllopsfest. Det var högtidligt, innerligt och kärleksfullt och jag satt tårögd och kramade min man. 

När vi kom hem till farföräldrarna strax efter elva skulle de precis ringa hem oss pga gråtfest (farmor) eller definitivt mötts av sovande barn om vi kommit en kvart senare (farfar). 

Slutet närmar sig

Snart är det sommar. Det betyder att T blir ett år gammal om två månader. Och att min föräldraledighet tar slut. Det känns märkligt.

Flera saker ska dock hända innan dess. Jag ska få ett jobb. Har sökt ett par men inte fått nåt ännu. Försöker vara cool. Det kommer bli bra. Men kanske ganska sent. Vi ska dra ner på amningen och helst ta bort nattamningen helt. T ska börja acceptera pappa på natten. Gärna också till nattningen. Med detta försöker jag också vara cool. Det kommer bli bra. Men kanske ganska sent. 

Jag tänker att jag ammar henne ett tag till och väntar och ser om det kommer något bättre läge än det är nu (förkyld och närhetstörstande). Jag hör råd om att ”om ni inte vänjer henne nu kommer hon aldrig…” men jag tänker tvärtom. Vänta så länge jag pallar så att hon hinner bli så gammal som möjligt tills jag måste ta ifrån henne bröstet.

Ja! Det hände faktiskt! 

Denna kväll hände det. Det tog bara 6,5 månader!

Hon hade sovit ganska bra på dagen både vad gäller längd och tidpunkt (mycket jobb och tanke låg bakom. Har läst bok, skriver kanske senare om det). Nattningen gick vägen. Efter att långsamt dag för dag flyttat bak nattningen kunde jag nu gå ut ur sovrummet halv nio! Kunde sitta i soffan, äta en macka, prata med maken och nästan se klart ett avsnitt av en serie. Sen vaknade T och krävde bröst. 

Det var helt fantastiskt. Det var tyvärr inte särskilt länge sedan jag ens började kunna lämna sovrummet en liten stund när hon äntligen somnat (och det är bara jag som kan natta enligt lagen om alltings jävlighet). Men eftersom det var så sent fick jag ändå lägga mig kort därefter för att hinna få ihop några timmar mellan allt trixande med dottern. Så detta kändes stort. (Hoppas hoppas hoppas att det inte var en engångsföreteelse!) 

Fast jag hade nog ändå hellre valt att få sova fyra timmar i sträck än att få denna fina kväll. Det var väldigt länge sen nu. Men vem vet? Det kanske är inatt det händer?

Dipp i amningstålamodet

Kanske är det för att hon har börjat smaka på mat och att jag därmed kan ana ett slut på amningen. Som när kissnödigheten ökar dramatiskt precis när du kommer fram till dörren. Eller så är det för att hon har blivit så kinkig med amning. Jag kan bara sitta i soffan eller i sängen. Det är ganska mycket bökande, gråt och skrik. Och så har hon så svårt att sova och somna på dagen att jag får ett långt sövpass om jag inte låter henne sova i min famn efter amningen som hon gör ibland. Och då måste jag sitta still ännu längre. Eller så är det nattningarna som jag alltid måste ta. Evighetslånga amningar och så svårt att somna. 1-3 timmar sittandes i sängen i mörkret. Och sen kan jag bara lämna sängen en liten liten stund, annars vaknar hon och är pigg! Bah! 

Plötsligt känner jag att det är så svårt att stå ut. Det kryper i kroppen och jag blir besatt av tanken på när jag ska få röra mig igen. Ryggen värker. Armen hon vilar huvudet på domnar. Bröstvårtan svider. Rumpan värker. Tålamodet och acceptera-läget-toleransen är noll. 

Kanske det också har att göra med att hon blivit lite mer krävande att ha att göra med än innan. Det är liksom svårt att hantera en utveckling åt det hållet även fast jag vet att det är en utvecklingsfas och att det inte kommer vara för evigt. 

Mysigt med amning, nja. Sitta-still-tortyr känns det som just nu.