Nya jobbet efter 1,5 veckor

Nu har jag hunnit med en och en halv vecka på nya jobbet. Jag har ju bytt från grundskolan till förskolan. Och visst finns det saker som oroar, stressar, gnager och stör. Men det är också så mycket som lugnar och får mig att bli glad.

Fokus ligger på nuet. Mötet med barnen och att bejaka det som sker i stunden. Jag hinner prata med kollegorna, bonda med barnen och småprata med föräldrarna. Planeringstid finns knappt så jag improviserar samlingar och prövar mig fram med barnen. Det är inte bråttom och måstena och kraven på barnen är få (för de flesta). Lek och lust är heligt och viktigt. Det är inte superintensivt hela tiden. Stunder av lugn och glad lek får mig att le och andas. Det finns pauser där jag bara ska sitta bredvid, betrakta och bekräfta eller prata med bara ett barn.

Jag är där och känner att jag är bra och viktig. Vi delar på ansvaret för barnen. Vi diskuterar förhållningssätt, värdegrund och verksamhetens syfte och mål.

När jag tänker på hur det skulle ha varit att vara kvar på min gamla arbetsplats känner jag hur rätt detta är just nu. Bara tanken på hösten får käkarna att spänna sig. Och nuet får mig att andas ut. Allt är inte fantastiskt men det är rimligt och roligt. Nu är jag också ledig en dag i veckan. Det är skönt.

Jag längtar efter att känna barnen ännu lite bättre, att ha ännu mer grepp om verksamheten och tillsammans med kollegorna hittat till bra rutiner. Det känns spännande att få lära mig om denna verksamhet. 

Tänk att jag vågade byta jobb. Det gör mig stolt.

Annonser

Berätta om dig själv…

Igår var jag på min första jobbintervju efter att jag blev mamma och det blev som en käftsmäll i hur vilsen jag är i min identitet just nu. Inte mår jag så dåligt av det, jag mer har vant mig vid att bara leva i denna eviga cykel av leka-mata-äta själv-söva-sova själv?-leka kombinerat med handla-laga mat-städa-tvätta-räkningar-planering-cykeln och mitt jag har hamnat i skymundan. Jag lever i nuet och har lärt mig att sluta tänka ”när hon är si och så gammal kommer jag nog kunna sova/sluta amma/lämna hemmet kvällstid”. Ingen idé att hoppas och planera. Det kommer när det kommer.

Första frågan ”berätta om dig själv” mumlade jag nåt om min uppväxt, utbildning och sen glömde jag helt säga att jag fick barn också. Och så fortsatte det. Det jag sa var inte dumt eller fel, bara ofullständigt, fragmentariskt och liksom förvånat. Jag var så mentalt oförberedd. 

Så nu sätter jag mig och svarar på frågorna långsamt, lite i taget, och försöker samla ihop mig. Kommer det gå ens?