Känslor första månaden: vem är jag?

Det Vänner till oss fick strax innan T kom sitt andra barn. De påpekade att det visst finns tid över till både sig själv och varandra med ett barn. Det märker man med två små barn, att den tiden fanns men nu är borta.

Efter ungefär tre veckor med T började vi också märka av att vi hann få oss små stunder ibland. Efter personlig hygien, städning, disk, mail, tvätt, skriva handlingslista etc fanns det ibland en liten stund till. Maken satte genast igång med ett litet handarbetsprojekt. Jag stod alldeles rådvill och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Tiden var knapp. Måste bestämma nu. Frågorna hoppade sig. Vad gillar jag? Vad brukar jag göra? Vem är jag? Och vips hade den lilla andningspausen blivit en livskris. 

Jag kände mig som ett tomt skal. En mammarobot som producerar mjölk, bär bebisen, håller, klappar och inte är något mer än en robot. Enda känslan var trötthet. Så jag grät. Och grät och grät.

Sen när jag hade lugnat mig kom jag fram till två saker. 

1. Måste ta hand om mig själv och ta hjälp av maken för att kunna ta hand om mig själv. Äta oftare. Sova när det går. Försöka gå en promenad om dagen. Acceptera att vi kanske hinner just det under dagen: äta, sova, gå.

2. Acceptera att jag kanske inte kommer på vad jag vill göra. Trasig kropp + hormoner + sömnbrist + föräldraskap = förvirring och trötthet? Helt okej i så fall. Den känslan i den stunden behöver inte heller definiera mig som person.

PS. Det är alltid okej att gråta.