Podden Parenteser

Jag har nyligen börjar lyssna på podden Parenteser som är Elisabeth Lindroth och Louise från hejhejvardag.  I ett av de första avsnitten pratar de om en kommentar de fått på podden. En lyssnare beskriver podden som ett tjuvlyssnat samtal, typ på ett tåg, som är både ostrukturerat och totalt ointressant. Elisabeth och Louise resonerar kring att de nog vill att det ska vara som att lyssna på ett par vänner som fikar ihop och låter samtalet löpa ganska fritt men att de blir ledsna över att lyssnaren finner innehållet totalt ointressant. 

Jag tänker att de är nära något viktigt där när de pratar om att poddpratarna ska kännas som ens vänner. När jag lyssnar på de där stora pratpoddarna (alltså de som inte är vetenskapligt inriktade och har mycket fokus på personerna) och som är män upplever jag precis samma sak som lyssnaren med den negativa kommentaren. Innehållet är för mig totalt ointressant, deras åsikter och inställning till livet är för mig mycket främmande, irriterande och svårt att förstå. Jag tycker verkligen inte om dem som personer och skulle för allt i världen inte vilja plåga mig igenom en fika med någon av dem. Det är som ett sånt där samtal som jag snarare tvångslyssnar på tåget för att de sitter mitt emot. Önskar bara att de kunde vara tysta och kan ändå inte sluta lyssna för att det är så fascinerande störigt!

Elisabeth och Louise däremot känner jag säger så ofta det jag hade velat prata med någon om (jag brukar ta upp en del av trådarna med min man och mina mammavänner) och jag drömmer om att ta en fika med helst båda tillsammans. Det känns faktiskt som att de är mina vänner. Men jag fattar att inte alla känner så. De pratar om mammarollen och barnen och parrelationen och jämställdheten. Om jag inte hade haft barn hade jag nog inte gillat det så mycket. Men nu har jag ju det så nu sitter det som en smäck. Vill bara ha mer!

Annonser

Poddar just nu

Jag läste just UnderbaraClaras tips om poddar och här kommer mina. Några är faktiskt samma som Claras!

Penntricket är en feministisk pod med Cissi Wallin och Lady Dahmer. Den får mig att tänka mycket och diskutera med min man. Gillar särskilt avsnittet om ätstörningar.

Förlossningspodden behöver kanske inte presenteras särskilt eftersom jag redan skrivit så mycket om den. Men ändå: det är en pod där föräldrar får berätta om sina graviditeter, förlossningar och omvandlingen till att bli förälder. Allt lett av kloka doulan Emma.

Genushistoriepodden är en pod som tar upp olika sällan berörda ämnen inom historia. Ofta om kvinnor. Alltid med genusperspektiv. Jag blev främst tagen av serien om att föda barn (är någon förvånad?) och lärde mig massor.

Longest Shortest time är en amerikansk pod om föräldrarskap och allt runt omkring det. Du får höra ärliga, ovanliga, mångfacetterade berättelser från föräldrar och barn. I love it! Det är som att världen vidgas lite för mig när jag får höra hur olika det kan vara. När jag är som allra mest frustrerad mitt i natten av behöva vagga, amma eller skumpa IGEN brukar jag lyssna på ett avsnitt. Och massa andra tillfällen också.

Pampers barnvagnspromenader ger dig råd. Ibland spyr jag på det men ibland är det också rätt vettigt tycker jag. Men Louise Hallin som är ”experten” som säger sitt är väldigt barnfokuserad så ibland får jag som lyssnare vara noga med att lägga till mig själv som person.

Stuff mum never told you har jag precis upptäckt och är helt överväldigad av mängden avsnitt med intressanta ämnen. Det är mycket forskning, historiska perspektiv och sånt och fokus är kvinnan i samhället. 

Politiska spelet kommenterar svensk politik rappt och klurigt. Det var länge en helgfrukostfavorit här hemma men nu har nästföljande pod tagit över den ritualen.

USA-podden kommenterar amerikanska soppan. I dessa dagar har de fullt upp och ofta hör man ”igår var vi helt säkra på att detta skulle bl den stora snackisen men så hände DETTA!” Det är läskigt rafflande med allt som avhandlas.

Tyngre rubriker går igenom veckans hälsorubriker och granskar ingående studier som sammanfattas i små notiser i tidningarna. De tar min hand och vägleder mig i floderna av överdrivna rubriker och feltolkade slutsatser. 

Temat på poddlyssnandet är alltså föräldrarskap, hälsa, feminism, genus, kvinnan, historia, politik och USA. Sen lyssnar jag väldigt mycket på P1 och ibland någon P1 eller P3 dokumentär men de är ofta så deppiga och ibland obehagliga (fallet Bobby vinner stort, klarade inte av att lyssna klart) så jag pallar bara små doser. Ring P1 är mer lättsmält och är på här nästan varje dag.

Förlossningspodden är tillbaka!

Du har väl inte missat att Förlossningspoddens barnuppehåll blev oväntat kort och har redan börjat sända igen!

Första avsnittet är något av ett superavsnitt för mig där två av mina nyupptäckta idoler möts: programledare Emma och BakingBabies Mia! 

Andra avsnittet handlar om Magdalena som drabbades av förlossningsdepression (äntligen ett avsnitt om detta!) och det får mig att tänka mycket. Om att man faktiskt kan påverka sin situation. Jag tänker också att jag varit ganska nära kanten till avgrunden flera gånger. Att jag har ett rätt krävande barn. Att det är okej att jag tycker att det varit och är väldigt jobbigt. Och att jag bett för lite om hjälp.

Tredje avsnittet är ett äldre avsnitt som handlar om programledare Emmas första barn. Superintressant. 

Lyssna! Podden finns där poddar finns. Jag lyssnar via acast.