Det stora ansvaret

Det är så lätt att hamna i gamla hjulspår. På nya jobbet kämpar jag på för att inte ta på mig allt. För den där duktiga flickan är som klippt och skuren för detta jobb. Hon som jag inte orkar vara. Samtidigt är jag enda förskolläraren på avdelningen och ska ta det pedagogiska ansvaret.

Jag ska styra upp allt då eller? Fast jag har ju så lite erfarenhet av denna värld. Oh vilken svår balansgång detta är.

Kikar på den väldigt erfarna (och väldigt generös och snälla) förskolläraren på avdelningen bredvid och försöker att inte få alltför mycket mindervärdeskomplex. Härmar mycket och försöker att vara öppen med det för att inte börja skämmas. Fast det gör jag ändå. Skäms alltså.

Chefen hetsar lite om att vi behöver förändra på avdelningen. Det har vi gjort också. Men jag känner ändå hennes kritiska ögon i nacken. Ja alltså jag trivs inte helbra med henne samtidigt som jag håller med henne om mycket. Hon stressar mig.

Jag försöker fokusera på allt bra jag gör. Och tänka att det jag gör nu räcker. Sen blir jag långsamt bättre och bättre på detta jobb. Och för att orka bli sådär bra måste jag ta hand om mig och acceptera mitt läge, försöker jag tänka. Men det går sådär. Får verkligen jobba hårt för att inte tänka på jobbet hemma alltför mycket. Tack och lov känns jobbet roligt i alla fall.

Annonser

Orsakerna

Jag funderar över varför det blev såhär att jag mått så dåligt av mitt jobb att jag sagt upp mig. 

1. Jag hade orealistiska förväntningar på mig själv. 

Det skulle ju bara vara så kul att börja jobba! Jag skulle vara precis som vanligt fast lite klokare (för visst var det nån som sa att man blir en klokare människa av att få barn?) Jag skulle njuta av få prata med andra vuxna och få fokusera på nåt annat än mitt lilla barn. 

Och varför skulle jag inte klara att jobba heltid? Det hade jag ju alltid gjort innan! 

Den enda känslan jag bejakade hos mig själv var att det var kul att börja jobba. Alla andra känslor störde mig och de försökte jag trycka undan. 

När känslorna konstant inte stämde med det jag tyckte att jag borde känna krävde de plötsligt mycket mycket mer energi. Allt blev tungt och svårt och förvirrande jobbigt att hantera. Men när jag inte kunde fatta snabbt nog att det inte var som jag hade tänkt mig ryckte kroppen in och började ropa högre och högre. Med sömnproblem, nedstämdhet, morgonspyor, koncentrationssvårigheter, gråtfester och viktnedgång.

2. Jag saknade självinsikt och var väldigt tärd.

När jag började jobba var mina stressnivåer redan höga. Jag hade inte fått ordning på min sömn och jag var så otroligt trött både fysiskt och psykiskt. 

Det började när jag var gravid. Jag hade min första etta (så roligt och så jobbigt!) och jag tänkte inte låta graviditeten påverka mitt jobb. Trots att jag mådde mer eller mindre dåligt fysiskt och psykiskt under så gott som hela graviditeten (sök graviditet här på bloggen om du vill frossa i eländet) var jag inte sjukskriven en enda dag med anledning av den. Jag tänkte att det skulle vara så svårt att få bli sjukskriven, att det skulle vara väldigt svårt att lösa min frånvaro på jobbet och att jag så gärna ville jobba ju. Så jag offrade min hälsa istället. Läs BakingBabies Mias inlägg om graviditet och hälsa/sjukdom som berör detta. Hon pekar på att Försäkringskassans syn på graviditet gör att många gravida tvingas jobba med symptom de annars skulle bli sjukskrivna för. Det är ju normalt va.

Så där hade jag ett riktigt kasst utgångsläge för att få en liten bebis. Hon kom tack och lov genom en inte alltför hemsk förlossning. Jag var i och för sig fullständigt utmattad i några veckor men fick inga större skador som jag vet om. Men sen följde ett år med ett barn som ammade sig genom nätterna och även sov kasst på dagen. Och jag blev ett vrak. Fast det förstod jag inte. Det var min vardag. Och alla andra klarar ju detta? 

Hur skulle det varit om jag hade fått vara sjukskriven under delar av min graviditet? Kanske jag då hade kommit in mer i detta att man får vara trött och sjuk även om man är förälder? För hela den här märkliga synen på gravida som Mia skriver om gjorde verkligen sitt för att få mig att ramla in i cirkeln av att stänga ute min kropps signaler och vad som än hände tänka ‘men såhär är det när man har barn’. Om jag hade fått återhämta mig lite mer då så hade jag kanske fattat att jag alltid behöver och förtjänar och måste kräva det, vad läget än beror på.

Och tänk om jag sen hade varit bättre på att be om och kräva hjälp under min föräldraledighet? (Efter att maken hade haft sina första riktigt tuffa förkylningsnätter med dottern var han lite arg på mig. ‘Du borde ha sagt till mer för den här sömnbristen är ju helt fruktansvärd i kombination med att ta hand om henne hela dagarna!’ Jag svarade att jag var för trött.

Och tänk om jag sen hade varit mer medveten om mitt mående och kanske börjat med att jobba 80%? Hade jag hamnat här ändå? Jag tror inte det. 

3. Det är extremt krävande att vara klasslärare. Och så fick jag en klass som kräver lite extra. Och så var den en hel del annan röra på skolan som stressat mig.

Jag har nog inte tänkt så innan eftersom jag klarat av pressen innan. Och faktiskt gillat det. Men nu förstår jag att det krävs väldigt mycket för att klara detta jobb. Och när mycket annat var luddigt och inte så stadigt och fungerande blev det bara för mycket för denna sköra mamma. Om jag hade fattat hur jag mådde hade jag nog inte tagit ett jobb på en skola mitt i en stor förändring.
Nej nu ska jag jobba 80% och när maken börjar jobba blir det också 80%. Och om jag blir sjuk ska jag verkligen kämpa för att bli sjukskriven. 

Berätta om dig själv…

Igår var jag på min första jobbintervju efter att jag blev mamma och det blev som en käftsmäll i hur vilsen jag är i min identitet just nu. Inte mår jag så dåligt av det, jag mer har vant mig vid att bara leva i denna eviga cykel av leka-mata-äta själv-söva-sova själv?-leka kombinerat med handla-laga mat-städa-tvätta-räkningar-planering-cykeln och mitt jag har hamnat i skymundan. Jag lever i nuet och har lärt mig att sluta tänka ”när hon är si och så gammal kommer jag nog kunna sova/sluta amma/lämna hemmet kvällstid”. Ingen idé att hoppas och planera. Det kommer när det kommer.

Första frågan ”berätta om dig själv” mumlade jag nåt om min uppväxt, utbildning och sen glömde jag helt säga att jag fick barn också. Och så fortsatte det. Det jag sa var inte dumt eller fel, bara ofullständigt, fragmentariskt och liksom förvånat. Jag var så mentalt oförberedd. 

Så nu sätter jag mig och svarar på frågorna långsamt, lite i taget, och försöker samla ihop mig. Kommer det gå ens?

Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.

De döljande tröjornas tid är förbi

Nu går det inte längre att försöka skyla över magen med en stor tröja. Eftersom den sticker ut mer än brösten (som nu ser helt normala ut i jämförelse fast de för inte särskilt länge sedan såg alldeles överdrivet stora ut) gör det att en vid tröja/tunika/klänning får mig att se ut som en stor boll bara. Det enda som syns är magen.

Så för att jag ska bli en kropp igen har jag nu fått acceptera de där följsamma tajta plaggen som visar konturen av magen alldeles öppet. Såna där som andra gravida kommenterar med att ”man vill ju visa fina magen!” och jag bara tänker ”ånej, då ser ju alla!”. Det känns minst sagt obekvämt men samtidigt lite befriande. Jag kapitulerar och erkänner att magen är stor. Låter den vara där alldeles tydligt. Fin har jag dock väldigt svårt att känna inför den, liksom jag skrivit om tidigare här. Cool, absurd och märklig är mer vad jag känner inför magen.