Mammans oviktiga återhämtning 

Nu har ju maken börjat kunna natta och dottern sover generellt bättre så trots att hon bara vill tröstas av mig på natten får jag ändå både mer sömn och mer egentid. Och jag ser tillbaka på vilket elände jag har genomlevt. Och tänker på en tanke som gnagt i mig. 

När T var nyfödd sov hon väldigt dåligt och nätterna var ett evigt ammande, skummande och vaggande. Jag sov väldigt väldigt lite. Och jag minns att jag tänkte att det var onödigt att väcka maken och be honom ta henne eftersom hon ändå skulle amma snart. Men jag skulle behövt den där vilan emellan amningarna. 

När hon var några veckor gammal fick jag en kris då allt kändes mörkt. Allt jag kunde se framåt var sömnlösa nätter, smärtsam amning och att ha den där bebisen fastklistrad vid mig. Jag ville ingenting. Jag pratade med min man och grät massor och sen vände långsamt humöret fast situationen inte ändrades. 

Åh vad jag skulle behövt vila. Men jag tänkte käckt att det är bättre att en är trött än båda. Fast jag var faktiskt fysiskt sargad efter graviditet och förlossning. Min återhämtning skulle ha haft högre prioritet. 

Elisabeth Lindroth sammanfattar det hela:

Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta.

Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika ”synd” om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till.

Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta.

Det är som att det nästan är pinsamt att vara nybliven mamma och inte klara av att vara ensam förälder, även om barnet skulle ha två föräldrar. (Tänk vad många som egentligen skulle vara sjukskrivna efter förlossningen men inte ens kommer på tanken att man kan vara det.) Mamman ska liksom vara ståndaktig superkvinna ”för såhär är det att få barn” medan pappan kan få vara en individ med sin personlighet, kropp, behov och förutsättningar. Ja alltså så kände jag i alla fall. Fast det fattade jag först efteråt när jag redan hade tagit alla de där nätterna. Det var dumt. 

Annonser

Hejdå öppna förskolor!

Nu blir det inget mer av det. Inget mer kallprat och tvångsmässiga frågor om saker jag egentligen inte vill veta svaret på. Nu när jag inte går dit längre ser jag hur jobbigt det var. Så ovärt att lägga tid på folk jag inte kommer träffa igen. Det ligger inte för mig. Det dränerar mig. Jag är ju introvert. Jag ser på många av de andra där att de inte heller pallar prata egentligen. Men vi gör det ändå oengagerat. 

Och alltid ska det pratas om sömnen. Orkar inte prata sömn med folk jag inte känner. Eftersom T sover så dåligt blir det ett känsligt ämne. Och jag orkar inte med ett till käckt råd. Orkar inte förklara alla omständigheter som kan leda fram till ett bra råd. Orkar inte prata.

Det är kul att träffa okända barn. Men okända vuxna när jag är trött, sur och sliten. Blä! 

Nej nu är det nya tider. Nu är vi ute. Där finns också barn och föräldrar men inte samma tvång att prata. Vi gungar, hon går och står, äter sand och känner på stenar. Jag är nöjd att få vara ute. (Jag är uppvuxen så, lekandes ute mycket. Helst i skogen. Jag och syrran kunde inte somna på kvällen om vi inte hade varit ute. Så nu är det som det ska vara.) Sen går vi hem. Hon sover i sängen och jag får vila lite också. Det är avlastning det. Att slippa skumpa i sjal, rulla vagn eller sitta blickstilla med henne famnen. Nu sover hon bara två gånger på dagen. Någon gång bara en gång. Det är rätt befriande. Inte lika mycket meck med att få till alla dessa sovpass liksom. På dagen är det nu nästan som jag fantiserat om att föräldrarledighet skulle vara. Kvällen och natten har en del kvar att önska dock. (Fast i sängen som levande napp!)

Livet är lite bättre nu faktiskt. 

Har jag sagt att hon både lärt sig krypa, ställa sig upp och att gå med bara hjälp av en vuxenhand och springa med två? Det händer grejer nu!

Bittervågen

Jag träffar en del mammor, både irl och på nätet, som har barn i samma ålder, 6-8 månader. Och nu tycker jag mig skönja en trend. En våg av bitterhet. Som får mammorna att skälla på sina partners och vältra sig i allt som är jobbigt i deras liv. Känslor av besvikelse, trötthet på så många plan, tomhet men mest bitterhet tar över och gör det svårt att se det underbara, magiska och vackra i att vara med sitt lilla barn. Och ja, jag är också där i den intorkade bitterheten. 

Är det förväntningarna som ställt till det? Att allt ska vara så mycket lättare nu när barnet inte är spädbarn längre. Att sömnen ska vara bra och så är den sämre än på länge. Och att du fortfarande får väldigt lite egentid. Tvivlet som följer. Är det jag och vi som är så kassa på det här att vi inte får till sömnen, maten, tiden etc? Och jag orkar inte pröva nån ny metod för mitt tålamod är noll!

Eller är det julen med allt umgänge som har tärt mer än det gav? För mig blev det slitigt fast jag är inte förstod det först. När alla ville umgås med barnet och barnet inte ville umgås med alla. Fick därför sitta i mammas knä. Hela tiden kändes det som. Mamma som skulle göra henne glad så att alla skulle få se glada barnet. Och så krånglade förstås mat och sömn på grund av ny miljö. Då fick mamma gå undan till mörka tysta hörn igen och igen och igen. Så mamma fick visst inget umgänge utan bara ännu mer jobb.

Eller är det helt enkelt slut på kontot av positiv energi? Är det så slut att påfyllningen av en halvtimmes egentid är enerverande otillräckligt? Det blir mer en aptitretare som får oss att påminnas om hur desperata vi är efter att få energi och inte bara ge. Alla dessa månader tar ut sin rätt?

Och så hamnar vi i en lite fånig bitterhet som exploderar av minsta lilla motgång. Vill bara ha en paus. Typ en dag på spa. Eller en kväll, äh en timme räcker, framför tvn eller med en bok. 

Humörsvängningar och klusteramning

Det är en sån där stökig tid nu. Utvecklingssteg fyra säger appen Wonder Weeks. 

Det är helt fantastiskt. Hon lär sig något nytt varje dag. Blickar fascinerat ut på sin omgivning och kommer närmare och närmare den när hon får mer och mer styr på händerna. Och det händer att hon kan ligga och leka i babygymmet utan att jag sitter precis bredvid. Hurra! 

Fast det är också väldigt jobbigt. Sömnen är sämre. Hon vaknar och vill äta oftare. Däremellan ligger hon och knölar ofta ofta och behöver en hand och en lugnande röst för att inte vakna till helt och skrika. På dagen har hon svårt att sova igen och sover max en halvtimme och vaknar trött och gnällig. 

När hon inte är nöjd i gymmet, vilket verkligen är oftast, vill hon bli underhållen. Och då räcker det inte med att skaka en skallra. Nej här ska sjungas, flyga i luften, bäras runt för att titta på saker. Humöret vänder snabbt utan förvarning. Glad, ledsen, arg, glad, trött, nyfiken, glad, frustrerad. På några minuter.

Mamma är bäst. Hon vill amma i oändlighet. Spyr upp en hel del mer än hon har brukat göra innan. Och så amma igen. Samtidigt kan hon böka, leka och släppa bröstet en massa gånger. Jag känner mig väldigt låst. Nästan hela kvällen, från nio till tolv ungefär, accepterar hon bara mig. Det är i och för sig bättre än förr då kvällen sträckte sig till 02. Och för att hon ska kunna läggas i sitt babynest vid midnatt måste vi sitta i mörkret i två timmar och amma, vagga, amma, vagga. Det är sjukt tråkigt. Maken tittar på tv, fixar i köket och ordnar med hemmet. Jag är så avundsjuk.

Så just nu är det fantastiskt, frustrerande, tråkigt och spännande. Allt samtidigt. Det enda som verkar vara säkert är att hon kommer att fortsätta att växa och lära sig och allt kommer ändra sig igen och igen.

Konsten att hoppas lite lagom

När du inte lyckas trösta ditt barn eller få hen att sova eller äta etc får du oftast en massa råd och tips. Och så vill man ju pröva de där knepen i sin desperation. Värst är det om det ska prövas på natten när du är sjukt trött och grinig och BARA VILL SOVA! Som hejhejvardag skriver om här till exempel. 

Då gäller det för mig att hoppas lagom. Jag måste förstås genomföra nyheten med fullt engagemang och tilltro till att det kan gå men i hemlighet måste jag också tänka att det kanske inte går. Så att jag inte blir alldeles förtvivlad för att jag hade lagt all min tilltro till det nya knepet. Kanske det funkar en annan gång, med annan hastighet, sång i bakgrunden eller vad det nu kan vara. Jag ska liksom ha lite tillbakalutad obryddhet inställning till alla metoder. Då går det bäst. Och vips så funkar något och så kan det ibland nästan vara svårt att minnas hur det var innan när jag desperat sökte en lösning. 

Prioriteringslista

Sen vi började bära T mycket har kvällarna blivit betydligt mer uthärdliga. Hon är inte alls lika ledsen och övertrött. Hon är dock väldigt hungrig och vill därför vara med mig nästan jämt. Och somnar fortfarande sällan före tolvslaget. När maken har lagt sig och jag ska försöka få henne att acceptera att ligga i sitt babynest vid 01-02 på natten måste jag vara laddad med en stor dos lugn och tålamod när jag egentligen bara vill skrika ”kan du inte bara somna på kvällen som andra barn!”. Kvällarna är därfär inte den tid jag kan återhämta mig så mycket utan det måste ske mest på dagtid.

I början av min föräldraledighet ville jag så gärna hinna göra så mycket annat på jag dagarna förutom att ta hand om T. Men efter ett tag fattade jag att jag måste ändra på mina prioriteringar för att orka vara en bra mamma och inte bli tokig. Så nu när T vid ovanliga tillfällen inte sover på mig eller när hon accepterar att leka och sova hos maken en stund är min lista såhär:

  1. Sova eller vila är alltid viktigast!
  2. Äta är också väldigt viktigt. Om jag inte äter mår både kroppen dåligt och humöret sjunker som en sten. Det vet jag ju!
  3. Hygien var tidigare självklart men nu kräver det lite planering speciellt eftersom många av grejerna kräver två händer. Nu märker jag också hur viktig hygienen är för att jag ska känna att dagen är ”på riktigt” och inte en sån där undantagsdag då man är hemma och sjuk och går runt i pyjamas.
  4. Göra något avkopplande kul. Alltså något helt onödigt. Som att blogga eller se på tv. Kan funka kombinerat med amning eller sövning. 
  5. Träna. Jag vill så gärna och min kropp vill så gärna. Helst liksom ett litet hemmapass på 20 minuter. Men det blir oftast 2 minuter där, 1 minut där och wow 5 (!) minuter där. 
  6. Hushållsarbete: tvätta, plocka undan, laga mat. Jag måste påminna mig om att detta kommer på sjätte plats!!
  7. Projekt hemma som att rensa papper. 

    Men nu är det så att T ändå ordnar om i detta genom att hon i sjalen starkt föredrar att jag rör mig i en jämn takt vilket gör att punkt 6 och 7 och eventuellt även 4 blir gjorda i det dagliga ändå. Men det är inte dem jag anstränger mig för att få till och det är det viktiga jag hoppas att jag lärt mig nu.

    Familjens nya vardagssporter

    Vi har börjat träna på den för oss helt nya sporten ”fånga spyan”. T släpper, sprutar eller dreglar spyan som är själva grundingrediensen i sporten. Det kan vara allt från några droppar till ett par matskedar. De gånger hon spytt ner sig totalt räknas inte. Man får flest poäng för att fånga spyan innan den når textilier. Något mindre poäng erhålles för att hinna torka spyan innan den absorberas av tyget. Likaså att omdirigera spyan så att den hamnar på ett mer lättavtorkat underlag. En systersport är förstås att ”få bebis att inte spy”.r

    De flesta andra nya sporterna är kopplade till sömn som ”söva bebis mot din kropp”, ”söva bebis i vagn”, ”byta blöja utan att bebis vaknar” osv. 

    En bubblare, med hittills genomgående låga poäng för deltagarna är ”få bebis att suga på napp”. Det sker dock mycket på materialsidan inom denna sport vilket förhoppningsvis ska få upp poängen.

    Metoderna utvecklas stadigt inom alla sporterna och jag följer resultaten med spänning.