Dä! 

Senaste tiden har jag bara skrivit om mig själv märker jag nu. Så hur är det egentligen med vårt barn? Jo alldeles prima! Hon är snart 17 månader och vi har satt upp henne i förskolekö. I vårt område är det svårt att få plats så det är ändå i augusti det kommer bli aktuellt trots att vi sökt till april. 

Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger, så det gäller att tänka sig för. Det är så roligt att märka hur hon förstår mer och mer och vi längtar så till den dag då hon säger mer än dä och den som nu får betyda allt som är värt att sägas. 

Hon går och springer och klättrar och är fantastisk på att flytta på saker snabbt. Det blir rörigt men hon kan också hjälpa till med en hel del om man är beredd på att det tar ganska mycket längre tid.

Hon somnar ganska lätt i sjal, sele eller på dagen även i vagn. Hon sover en gång på dagen och sover 30-60 minuter. Hon sover mellan 20 och 8 på natten. Fortfarande är det smidigast att hon sover i vår säng eftersom hon vaknar kanske 3-10 gånger per natt och vill ligga nära. Men nu brukar det räcka att hon får lite kroppskontakt för att hon ska bli lugn. Då och då blir hon jätteledsen på natten och då kan det ta upp till en timme för henne att komma till ro och somna om. Jämförelsevis sover hon klart bättre än hon nånsin har gjort men ingen av oss sover bra när vi sover med henne (fast pappa klarar det bättre).

Hon äter fortfarande ganska oregelbundet, men brukar ta igen matvägran på kvällen.

Hon hittar nya saker att leka med och älskar att vara ute och utforska fasader, cyklar, löv, grävskopor och springa efter hundar. Lekplatser roar en kort stund men spårvagnar desto längre. 

Hon får vredesutbrott ett par gånger varje dag när hon inte får som hon vill. Då kan hon både skallar och rivas och bitas. Det är sådär kul. 

Jämförelsevis tycker vi att hon är typ lika oberäknelig och rutinhatande men klart roligast hittills. Dessutom accepterar hon att nattas av oss båda och vi hinner få tid tillsammans jag och maken varje kväll! Så vi har det ganska bra.

Annonser

Orsakerna

Jag funderar över varför det blev såhär att jag mått så dåligt av mitt jobb att jag sagt upp mig. 

1. Jag hade orealistiska förväntningar på mig själv. 

Det skulle ju bara vara så kul att börja jobba! Jag skulle vara precis som vanligt fast lite klokare (för visst var det nån som sa att man blir en klokare människa av att få barn?) Jag skulle njuta av få prata med andra vuxna och få fokusera på nåt annat än mitt lilla barn. 

Och varför skulle jag inte klara att jobba heltid? Det hade jag ju alltid gjort innan! 

Den enda känslan jag bejakade hos mig själv var att det var kul att börja jobba. Alla andra känslor störde mig och de försökte jag trycka undan. 

När känslorna konstant inte stämde med det jag tyckte att jag borde känna krävde de plötsligt mycket mycket mer energi. Allt blev tungt och svårt och förvirrande jobbigt att hantera. Men när jag inte kunde fatta snabbt nog att det inte var som jag hade tänkt mig ryckte kroppen in och började ropa högre och högre. Med sömnproblem, nedstämdhet, morgonspyor, koncentrationssvårigheter, gråtfester och viktnedgång.

2. Jag saknade självinsikt och var väldigt tärd.

När jag började jobba var mina stressnivåer redan höga. Jag hade inte fått ordning på min sömn och jag var så otroligt trött både fysiskt och psykiskt. 

Det började när jag var gravid. Jag hade min första etta (så roligt och så jobbigt!) och jag tänkte inte låta graviditeten påverka mitt jobb. Trots att jag mådde mer eller mindre dåligt fysiskt och psykiskt under så gott som hela graviditeten (sök graviditet här på bloggen om du vill frossa i eländet) var jag inte sjukskriven en enda dag med anledning av den. Jag tänkte att det skulle vara så svårt att få bli sjukskriven, att det skulle vara väldigt svårt att lösa min frånvaro på jobbet och att jag så gärna ville jobba ju. Så jag offrade min hälsa istället. Läs BakingBabies Mias inlägg om graviditet och hälsa/sjukdom som berör detta. Hon pekar på att Försäkringskassans syn på graviditet gör att många gravida tvingas jobba med symptom de annars skulle bli sjukskrivna för. Det är ju normalt va.

Så där hade jag ett riktigt kasst utgångsläge för att få en liten bebis. Hon kom tack och lov genom en inte alltför hemsk förlossning. Jag var i och för sig fullständigt utmattad i några veckor men fick inga större skador som jag vet om. Men sen följde ett år med ett barn som ammade sig genom nätterna och även sov kasst på dagen. Och jag blev ett vrak. Fast det förstod jag inte. Det var min vardag. Och alla andra klarar ju detta? 

Hur skulle det varit om jag hade fått vara sjukskriven under delar av min graviditet? Kanske jag då hade kommit in mer i detta att man får vara trött och sjuk även om man är förälder? För hela den här märkliga synen på gravida som Mia skriver om gjorde verkligen sitt för att få mig att ramla in i cirkeln av att stänga ute min kropps signaler och vad som än hände tänka ‘men såhär är det när man har barn’. Om jag hade fått återhämta mig lite mer då så hade jag kanske fattat att jag alltid behöver och förtjänar och måste kräva det, vad läget än beror på.

Och tänk om jag sen hade varit bättre på att be om och kräva hjälp under min föräldraledighet? (Efter att maken hade haft sina första riktigt tuffa förkylningsnätter med dottern var han lite arg på mig. ‘Du borde ha sagt till mer för den här sömnbristen är ju helt fruktansvärd i kombination med att ta hand om henne hela dagarna!’ Jag svarade att jag var för trött.

Och tänk om jag sen hade varit mer medveten om mitt mående och kanske börjat med att jobba 80%? Hade jag hamnat här ändå? Jag tror inte det. 

3. Det är extremt krävande att vara klasslärare. Och så fick jag en klass som kräver lite extra. Och så var den en hel del annan röra på skolan som stressat mig.

Jag har nog inte tänkt så innan eftersom jag klarat av pressen innan. Och faktiskt gillat det. Men nu förstår jag att det krävs väldigt mycket för att klara detta jobb. Och när mycket annat var luddigt och inte så stadigt och fungerande blev det bara för mycket för denna sköra mamma. Om jag hade fattat hur jag mådde hade jag nog inte tagit ett jobb på en skola mitt i en stor förändring.
Nej nu ska jag jobba 80% och när maken börjar jobba blir det också 80%. Och om jag blir sjuk ska jag verkligen kämpa för att bli sjukskriven. 

Mammans oviktiga återhämtning 

Nu har ju maken börjat kunna natta och dottern sover generellt bättre så trots att hon bara vill tröstas av mig på natten får jag ändå både mer sömn och mer egentid. Och jag ser tillbaka på vilket elände jag har genomlevt. Och tänker på en tanke som gnagt i mig. 

När T var nyfödd sov hon väldigt dåligt och nätterna var ett evigt ammande, skummande och vaggande. Jag sov väldigt väldigt lite. Och jag minns att jag tänkte att det var onödigt att väcka maken och be honom ta henne eftersom hon ändå skulle amma snart. Men jag skulle behövt den där vilan emellan amningarna. 

När hon var några veckor gammal fick jag en kris då allt kändes mörkt. Allt jag kunde se framåt var sömnlösa nätter, smärtsam amning och att ha den där bebisen fastklistrad vid mig. Jag ville ingenting. Jag pratade med min man och grät massor och sen vände långsamt humöret fast situationen inte ändrades. 

Åh vad jag skulle behövt vila. Men jag tänkte käckt att det är bättre att en är trött än båda. Fast jag var faktiskt fysiskt sargad efter graviditet och förlossning. Min återhämtning skulle ha haft högre prioritet. 

Elisabeth Lindroth sammanfattar det hela:

Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta.

Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika ”synd” om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till.

Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta.

Det är som att det nästan är pinsamt att vara nybliven mamma och inte klara av att vara ensam förälder, även om barnet skulle ha två föräldrar. (Tänk vad många som egentligen skulle vara sjukskrivna efter förlossningen men inte ens kommer på tanken att man kan vara det.) Mamman ska liksom vara ståndaktig superkvinna ”för såhär är det att få barn” medan pappan kan få vara en individ med sin personlighet, kropp, behov och förutsättningar. Ja alltså så kände jag i alla fall. Fast det fattade jag först efteråt när jag redan hade tagit alla de där nätterna. Det var dumt. 

Hejdå öppna förskolor!

Nu blir det inget mer av det. Inget mer kallprat och tvångsmässiga frågor om saker jag egentligen inte vill veta svaret på. Nu när jag inte går dit längre ser jag hur jobbigt det var. Så ovärt att lägga tid på folk jag inte kommer träffa igen. Det ligger inte för mig. Det dränerar mig. Jag är ju introvert. Jag ser på många av de andra där att de inte heller pallar prata egentligen. Men vi gör det ändå oengagerat. 

Och alltid ska det pratas om sömnen. Orkar inte prata sömn med folk jag inte känner. Eftersom T sover så dåligt blir det ett känsligt ämne. Och jag orkar inte med ett till käckt råd. Orkar inte förklara alla omständigheter som kan leda fram till ett bra råd. Orkar inte prata.

Det är kul att träffa okända barn. Men okända vuxna när jag är trött, sur och sliten. Blä! 

Nej nu är det nya tider. Nu är vi ute. Där finns också barn och föräldrar men inte samma tvång att prata. Vi gungar, hon går och står, äter sand och känner på stenar. Jag är nöjd att få vara ute. (Jag är uppvuxen så, lekandes ute mycket. Helst i skogen. Jag och syrran kunde inte somna på kvällen om vi inte hade varit ute. Så nu är det som det ska vara.) Sen går vi hem. Hon sover i sängen och jag får vila lite också. Det är avlastning det. Att slippa skumpa i sjal, rulla vagn eller sitta blickstilla med henne famnen. Nu sover hon bara två gånger på dagen. Någon gång bara en gång. Det är rätt befriande. Inte lika mycket meck med att få till alla dessa sovpass liksom. På dagen är det nu nästan som jag fantiserat om att föräldrarledighet skulle vara. Kvällen och natten har en del kvar att önska dock. (Fast i sängen som levande napp!)

Livet är lite bättre nu faktiskt. 

Har jag sagt att hon både lärt sig krypa, ställa sig upp och att gå med bara hjälp av en vuxenhand och springa med två? Det händer grejer nu!

Bittervågen

Jag träffar en del mammor, både irl och på nätet, som har barn i samma ålder, 6-8 månader. Och nu tycker jag mig skönja en trend. En våg av bitterhet. Som får mammorna att skälla på sina partners och vältra sig i allt som är jobbigt i deras liv. Känslor av besvikelse, trötthet på så många plan, tomhet men mest bitterhet tar över och gör det svårt att se det underbara, magiska och vackra i att vara med sitt lilla barn. Och ja, jag är också där i den intorkade bitterheten. 

Är det förväntningarna som ställt till det? Att allt ska vara så mycket lättare nu när barnet inte är spädbarn längre. Att sömnen ska vara bra och så är den sämre än på länge. Och att du fortfarande får väldigt lite egentid. Tvivlet som följer. Är det jag och vi som är så kassa på det här att vi inte får till sömnen, maten, tiden etc? Och jag orkar inte pröva nån ny metod för mitt tålamod är noll!

Eller är det julen med allt umgänge som har tärt mer än det gav? För mig blev det slitigt fast jag är inte förstod det först. När alla ville umgås med barnet och barnet inte ville umgås med alla. Fick därför sitta i mammas knä. Hela tiden kändes det som. Mamma som skulle göra henne glad så att alla skulle få se glada barnet. Och så krånglade förstås mat och sömn på grund av ny miljö. Då fick mamma gå undan till mörka tysta hörn igen och igen och igen. Så mamma fick visst inget umgänge utan bara ännu mer jobb.

Eller är det helt enkelt slut på kontot av positiv energi? Är det så slut att påfyllningen av en halvtimmes egentid är enerverande otillräckligt? Det blir mer en aptitretare som får oss att påminnas om hur desperata vi är efter att få energi och inte bara ge. Alla dessa månader tar ut sin rätt?

Och så hamnar vi i en lite fånig bitterhet som exploderar av minsta lilla motgång. Vill bara ha en paus. Typ en dag på spa. Eller en kväll, äh en timme räcker, framför tvn eller med en bok. 

Humörsvängningar och klusteramning

Det är en sån där stökig tid nu. Utvecklingssteg fyra säger appen Wonder Weeks. 

Det är helt fantastiskt. Hon lär sig något nytt varje dag. Blickar fascinerat ut på sin omgivning och kommer närmare och närmare den när hon får mer och mer styr på händerna. Och det händer att hon kan ligga och leka i babygymmet utan att jag sitter precis bredvid. Hurra! 

Fast det är också väldigt jobbigt. Sömnen är sämre. Hon vaknar och vill äta oftare. Däremellan ligger hon och knölar ofta ofta och behöver en hand och en lugnande röst för att inte vakna till helt och skrika. På dagen har hon svårt att sova igen och sover max en halvtimme och vaknar trött och gnällig. 

När hon inte är nöjd i gymmet, vilket verkligen är oftast, vill hon bli underhållen. Och då räcker det inte med att skaka en skallra. Nej här ska sjungas, flyga i luften, bäras runt för att titta på saker. Humöret vänder snabbt utan förvarning. Glad, ledsen, arg, glad, trött, nyfiken, glad, frustrerad. På några minuter.

Mamma är bäst. Hon vill amma i oändlighet. Spyr upp en hel del mer än hon har brukat göra innan. Och så amma igen. Samtidigt kan hon böka, leka och släppa bröstet en massa gånger. Jag känner mig väldigt låst. Nästan hela kvällen, från nio till tolv ungefär, accepterar hon bara mig. Det är i och för sig bättre än förr då kvällen sträckte sig till 02. Och för att hon ska kunna läggas i sitt babynest vid midnatt måste vi sitta i mörkret i två timmar och amma, vagga, amma, vagga. Det är sjukt tråkigt. Maken tittar på tv, fixar i köket och ordnar med hemmet. Jag är så avundsjuk.

Så just nu är det fantastiskt, frustrerande, tråkigt och spännande. Allt samtidigt. Det enda som verkar vara säkert är att hon kommer att fortsätta att växa och lära sig och allt kommer ändra sig igen och igen.

Konsten att hoppas lite lagom

När du inte lyckas trösta ditt barn eller få hen att sova eller äta etc får du oftast en massa råd och tips. Och så vill man ju pröva de där knepen i sin desperation. Värst är det om det ska prövas på natten när du är sjukt trött och grinig och BARA VILL SOVA! Som hejhejvardag skriver om här till exempel. 

Då gäller det för mig att hoppas lagom. Jag måste förstås genomföra nyheten med fullt engagemang och tilltro till att det kan gå men i hemlighet måste jag också tänka att det kanske inte går. Så att jag inte blir alldeles förtvivlad för att jag hade lagt all min tilltro till det nya knepet. Kanske det funkar en annan gång, med annan hastighet, sång i bakgrunden eller vad det nu kan vara. Jag ska liksom ha lite tillbakalutad obryddhet inställning till alla metoder. Då går det bäst. Och vips så funkar något och så kan det ibland nästan vara svårt att minnas hur det var innan när jag desperat sökte en lösning.