Efter en månad på jobbet

Jag har jobbat i en månad nu och det känns väldigt blandat.

Så skönt och roligt att jobba och sen komma hem till glad dotter och trött man och verkligen njuta av att leka järnet i några timmar. Känns så lyxigt och lagom. 

Så skönt att höra hur min man får uppleva allt det jag upplevt med att vara hemma med barn. Tristessen, glädjen, ensamheten, stoltheten, osäkerheten, gemenskapen och hur relationen till barnet fördjupas och växer. Nu fattar han! Och nu kan vi verkligen dela känslorna och upplevelsen.

Samtidigt är det en chock att börja jobba. 45 timmar i veckan blir långa dagar. Och jag är inte som jag var. Jag har blivit långsam i tanken. Förvirrad. Ineffektiv. Osäker. Obekväm. Och det gör mig så stressad. Jag går runt med känslan att jag snart kommer bli avslöjad. Att det är något fundamentalt jag totalt missat och att någon när som helst ska upptäcka det.

Dessutom är jag på en för mig ny skola som utöver det är väldigt rörig på grund av många flyttar. Rutinerna haltar, materialet är på vift och många av kollegorna är också nya och förvirrade. Jag kämpar hårt för att få ihop allt i huvudet och ordna det bra för mina elever.

Min klass är en etta. Det är alltid ett stort jobb att starta en etta. Det är roligt men också väldigt svårt. Jag vacklar och känner att jag tappat en stor del av mitt jobbsjälvförtroende. Känner mig svag och skör när eleverna behöver en stabil klippa som är beredd på allt och har koll på allt. Skäms över hur jag svajar när det blåser. Jag lever inte upp till bilden av mig själv.

Magkatarren och sömnproblemen kom inte direkt som några överraskningar och skruvade till situationen ytterligare. 

Nu försöker jag långsamt vänja mig vid mig själv och hur jag fungerar nu. Försöker vara snäll mot mig och köpa läget. Men det är svårt. 

Annonser

Avprogrammering sömn

Nu har jag börjat jobba och har sovit i eget rum några dagar. För att jag ska få sova bättre, dottern ska vänja sig vid att tröstas av pappa och slippa väckas av mitt larm samt för att pappa ska vänja sig vid att vakna av dotterns pip.

Vilken lyx va, att få sova själv?! Ja men då kan jag inte sova ändå! Ligger och vrider mig. Sover lätt och vaknar igen och igen och igen. Men det har dock blivit bättre för varje natt. Snart har kroppen fattat att jag inte måste vakna jämt. 

Näsan

Redan dotterns första natt utanför livmodern krånglade näsan. Hon sov inte alls, bara skrek och personalen sa att det nog var en kombination av svårt att andas och hunger-ont-i-magen. Till slut fick hon näsdroppar.

Och sen har näsan fortsatt att ställa till det framför allt på natten. Hon har vaknat hysteriskt gråtande av att det nästan är stopp så många gånger. På BVC säger de att en del föds med trånga näsor och att det inte är så mycket att göra åt. Kanske hon har polyper som behöver opereras bort (som sin far och mormor) men det gör man inte såhär tidigt såklart. Så det är bara att stå ut med dåliga nätter i kanske några år till.. eller så blir det bättre när som helst. Förhoppningsvis växer det bort.

Vi sköljer näsan med koksalt och bröstmjölk och vid förkylning suger vi med nässug. På dagen bryr hon sig inte så mycket om det, hon är så van. Men på natten stortjuter hon vilket jag verkligen kan förstå. Trött, ledsen och förvirrad. Mamma tar upp mig i famnen. Då kommer något blött i näsan och ner i halsen. Fy. Bara bröst hjälper då.

Den där näsan kan få mig att bli ganska uppgiven ibland. Bättre sömn verkar avlägset.