Avprogrammering sömn

Nu har jag börjat jobba och har sovit i eget rum några dagar. För att jag ska få sova bättre, dottern ska vänja sig vid att tröstas av pappa och slippa väckas av mitt larm samt för att pappa ska vänja sig vid att vakna av dotterns pip.

Vilken lyx va, att få sova själv?! Ja men då kan jag inte sova ändå! Ligger och vrider mig. Sover lätt och vaknar igen och igen och igen. Men det har dock blivit bättre för varje natt. Snart har kroppen fattat att jag inte måste vakna jämt. 

Näsan

Redan dotterns första natt utanför livmodern krånglade näsan. Hon sov inte alls, bara skrek och personalen sa att det nog var en kombination av svårt att andas och hunger-ont-i-magen. Till slut fick hon näsdroppar.

Och sen har näsan fortsatt att ställa till det framför allt på natten. Hon har vaknat hysteriskt gråtande av att det nästan är stopp så många gånger. På BVC säger de att en del föds med trånga näsor och att det inte är så mycket att göra åt. Kanske hon har polyper som behöver opereras bort (som sin far och mormor) men det gör man inte såhär tidigt såklart. Så det är bara att stå ut med dåliga nätter i kanske några år till.. eller så blir det bättre när som helst. Förhoppningsvis växer det bort.

Vi sköljer näsan med koksalt och bröstmjölk och vid förkylning suger vi med nässug. På dagen bryr hon sig inte så mycket om det, hon är så van. Men på natten stortjuter hon vilket jag verkligen kan förstå. Trött, ledsen och förvirrad. Mamma tar upp mig i famnen. Då kommer något blött i näsan och ner i halsen. Fy. Bara bröst hjälper då.

Den där näsan kan få mig att bli ganska uppgiven ibland. Bättre sömn verkar avlägset.