Fler garderobstips

Lyssnade på den amerikanska underbara podden Longest Shortest time avsnitt 56 som handlar om kroppen efter att ha fött barn som jag skrev om nyss.

Moderedaktör Jane pratar om tiden efter att ha fått barn som en chans att byta stil. Jag har tänkt mycket på att jämföra graviditet-förlossning-småbarnsliv med eventuell amning med pubertet. Jag har hittat en del likheter.

1. Hormonella förändringar som förändrar hur din kropp fungerar och ser ut. 

2. Identitetskris. Eller i alla fall förändring.

3. Humörsvängningar.

4. Omvärlden bemöter dig på att annorlunda sätt än innan.

Allt detta är rätt jobbigt (för de flesta, för en del är det liksom vad de gått och väntat på hela livet och bara helt fantastiskt) och det är lätt att längta tillbaka till tiden innan. Kroppen innan. Men pubertetskids växer så enormt mycket att det inte är görbart att komma i kläderna från innan puberteten. Kvinnorna som fött barn ska dock både vilja ha på sig dem och passa i dem. Och där gillar jag Janes inställning. Hon försöker få oss att inse att vi nog inte ens vill ha de där gamla kläderna. De är passé nu. 

Hon tipsar också om att gå till en badstrand med alla möjliga människor (alltså inte en sån där spännis-strand) och titta på hur andra människor njuter av att kunna gå barbenta och bada halvnakna med sina olika kroppar. 

Jag minns mitt liv i Malmö och hur jag några gånger gick till kallbadhuset och tittade på alla nakna kvinnor som solade och badade. (Ja, jag badade och solade också.) När de låg där alldeles nakna och var så nöjda kände jag verkligen hur vackra de var allihopa. Det tycker jag är #ensundaremammapepp. 

De döljande tröjornas tid är förbi

Nu går det inte längre att försöka skyla över magen med en stor tröja. Eftersom den sticker ut mer än brösten (som nu ser helt normala ut i jämförelse fast de för inte särskilt länge sedan såg alldeles överdrivet stora ut) gör det att en vid tröja/tunika/klänning får mig att se ut som en stor boll bara. Det enda som syns är magen.

Så för att jag ska bli en kropp igen har jag nu fått acceptera de där följsamma tajta plaggen som visar konturen av magen alldeles öppet. Såna där som andra gravida kommenterar med att ”man vill ju visa fina magen!” och jag bara tänker ”ånej, då ser ju alla!”. Det känns minst sagt obekvämt men samtidigt lite befriande. Jag kapitulerar och erkänner att magen är stor. Låter den vara där alldeles tydligt. Fin har jag dock väldigt svårt att känna inför den, liksom jag skrivit om tidigare här. Cool, absurd och märklig är mer vad jag känner inför magen.