Nu är det såhär igen och det är bara att acceptera

Nej nu känner jag att det har blivit dags att se sanningen i vitögat. Jag mår inte bra. Och det är inte första-veckorna-på-jobbet-oron. Nej nu har det blivit något som har satt sig i kroppen och kommer ta ett tag att bryta.

Första steget för mig brukar vara det svåraste: att vara ärlig mot mig själv och acceptera hur det är nu. 

Det finns en mängd olika saker som stressar mig på jobbet. Andra kanske inte skulle bli påverkade av det men jag blir det och det får jag helt enkelt acceptera. Inget blir bättre av att jag skäms över att jag inte mår bra av dessa omständigheter (men skäms gör jag ju ändå).

Oron, stressen och skammen har satt sig på sömnen och magen. Jag har svårt att somna. Sover oroligt. Vaknar ohemult tidigt och har svårt att somna om. Har ont i magen. Mår illa. Spyr ibland på morgonen. Precis så som det varit tidigare i mitt liv när jag mått dåligt. Bara det att med ett litet barn hemma är det mycket svårare att hitta de där små stunderna av vila som gör att jag orkar. Och då tär frånvaron av sömn och den stackars oroliga magen väldigt mycket mer. Sen så är det humöret som är konstant lågt. Mycket tårar och dalar som inte vägs upp av toppar. 

Men jag har en plan. 

Jag har både bokat tid hos terapeut och hos min chef. Jag försöker göra vad jag kan för att förändra det som går att förändra på jobbet. Hemma försöker jag fånga glädje och vila och luta mig på min man som är lugnet jag behöver. Och lite i taget pratar jag med folk. Men fast jag vet att det hjälper att prata drar jag mig för det. Skäms. Men det får vara okej bara det går lite lite framåt och jag vågar prata med en till människa och säga lite mer av sanningen. 

Annonser

Brösten efter amning

Nu verkar de färdiga. För några dagar sen var jag på gymmet och duschade länge och varmt efteråt. Brösten blev mjuka och började droppa. Jag handpumpade och fick ut tre sorters mjölk: den nästan genomskinliga, den mättade vita och sist den kletiga tjocka gula mjölken. Jag pumpade tills det kändes skönt i brösten. Sen hängde de där. Tomma och nöjda. Svullnaden gick ner och sen har de hålla sig så. 

När jag tittar på dem i spegeln känner jag nästan igen dem. De är lite hängigare och lösare än förr men har nästan samma storlek. Det tycker jag om. Det känns bekant och tryggt. De gör inte ont längre heller och nu får jag äntligen sova utan bh!

Jag kan ta på dem utan att det börjar droppa. Maken kan röra vid dem och det känns trevligt. De är tillbaka nu brösten. Hej!

Jag klappar dem ömt. De är mina små degklumpar. De har jobbat hårt och nu ska de få vila och vara ifred. Länge.

Hejdå öppna förskolor!

Nu blir det inget mer av det. Inget mer kallprat och tvångsmässiga frågor om saker jag egentligen inte vill veta svaret på. Nu när jag inte går dit längre ser jag hur jobbigt det var. Så ovärt att lägga tid på folk jag inte kommer träffa igen. Det ligger inte för mig. Det dränerar mig. Jag är ju introvert. Jag ser på många av de andra där att de inte heller pallar prata egentligen. Men vi gör det ändå oengagerat. 

Och alltid ska det pratas om sömnen. Orkar inte prata sömn med folk jag inte känner. Eftersom T sover så dåligt blir det ett känsligt ämne. Och jag orkar inte med ett till käckt råd. Orkar inte förklara alla omständigheter som kan leda fram till ett bra råd. Orkar inte prata.

Det är kul att träffa okända barn. Men okända vuxna när jag är trött, sur och sliten. Blä! 

Nej nu är det nya tider. Nu är vi ute. Där finns också barn och föräldrar men inte samma tvång att prata. Vi gungar, hon går och står, äter sand och känner på stenar. Jag är nöjd att få vara ute. (Jag är uppvuxen så, lekandes ute mycket. Helst i skogen. Jag och syrran kunde inte somna på kvällen om vi inte hade varit ute. Så nu är det som det ska vara.) Sen går vi hem. Hon sover i sängen och jag får vila lite också. Det är avlastning det. Att slippa skumpa i sjal, rulla vagn eller sitta blickstilla med henne famnen. Nu sover hon bara två gånger på dagen. Någon gång bara en gång. Det är rätt befriande. Inte lika mycket meck med att få till alla dessa sovpass liksom. På dagen är det nu nästan som jag fantiserat om att föräldrarledighet skulle vara. Kvällen och natten har en del kvar att önska dock. (Fast i sängen som levande napp!)

Livet är lite bättre nu faktiskt. 

Har jag sagt att hon både lärt sig krypa, ställa sig upp och att gå med bara hjälp av en vuxenhand och springa med två? Det händer grejer nu!

Sammandragningar

För två veckor sedan var jag förkyld. Jag kände mig trött och hängig men precis under gränsen för att tvinga mig att vara hemma så jag jobbade på som vanligt.

Sen kom en kväll då jag kände mig lite bättre fast konstigt störd ändå. Maken skulle komma hem sent och jag kunde inte komma till ro och vila som jag egentligen kände att jag behövde. Det kröp i kroppen och jag tänkte på allt jag borde göra. Jag tvättade, diskade, städade lite, planterade om några växter. Lyfte, böjde mig ner, sträckte mig åt sidan, gick i trappan. Jag gjorde visserligen rörelserna så korrekt jag kunde men lyckades inte få mig till att vila efteråt. Satte mig i soffan men reste mig genast igen för att bara göra en sak till. När maken kom hem kramade han mig och jag slappande äntligen av. Då kände jag hur enormt trött jag var. Jag kunde plötsligt inte förstå hur jag hade kunnat vara så aktiv hela kvällen.

Nästa dag var magen stenhård hela dagen. Det var som en enda lång sammandragning och det kändes väldigt obehagligt. Den hade aldrig förr varit spänd så länge. Jag läste på lite om täta sammandragningar och hårda magar. Jag förstod det som att första testet alltid var att vila. Ofta beror täta sammandragningar på överansträngning och då blir det bättre av att vila. Men du måste vila! Det är kroppen som säger till dig att du kört på för hårt. Om första testet inte hjälper kan det bero på att något inte står rätt till och då ska du kontakta vården.

Jag vilade. Och vilade och vilade. Jag var så trött! Hela kvällen vilade jag och långsamt blev magen mjuk. Men varje gång jag ställde mig upp fick jag en sammandragning. Det blev en liten läxa för mig där jag lärde mig att lyssna mer efter sammandragningar och tvinga mig till paus och vila när kroppen säger till mig att göra det. Först blev jag rätt sur över att behöva vila så mycket mer än jag har lust med. Men samtidigt är det så mycket bättre än att något går fel med barnet eller att jag stressar fram en för tidig förlossning.

Helg av vila

Nu har det varit mycket förberedande inför barnet.

Vi har gjort oss av med möbler. Möblerat om rejält. Köpt spjälsäng, skötbord, vagn och  kläder till barnet. Köpt två garderober, monterat ihop dem och fått fast dem i väggen (det var en pärs).

Läst på om förlossning, amning, foglossning och första tiden med ett nyfött barn. Gått kurser hos MVC.

Förutom att jag jobbat, försökt hinna vila, träna, få i mig mat och handla, städa, tvätta. Fixat med ekonomin, funderat på ny bil…

Allt detta fixande har gett mig en känsla av tillfredsställelse, lättnad och förväntan.  Men nu behövde jag en paus. Jag är så trött på att vara gravid och att hela mitt liv kretsar kring det.

Så denna helg åkte vi upp till mitt sommarställe, första och kanske enda gången i år. Trots att det regnade. Ingen annan var där. Vi åt mat, såg på tv-serier, läste sånt som inte hade någon som helst koppling till barn, åt mat igen, vilade, lyssnade på radio, åkte till hamnen och stod vid stranden i några minuter, lyssnade på regnet och tittade på spindeln i taket. Och visst pratade vi om att bli föräldrar. Men vi gjorde inga måsten. Det var välbehövligt.

Mitt bäcken och jag

Först märkte jag att jag fick ont i korsryggen när jag gick lite längre promenader. Sen kändes det även vid kortare. Svanskotan gjorde ont när jag satt ner liksom det som jag kallar sittknölarna, alltså de benbitar som trycks ner mot stolen då jag sitter. Sen började jag få mer och mer ont bara av att vara på jobbet och röra mig i klassrummet. Fötterna gjorde också ont.

I veckan fick jag träffa en sjukgymnast som gav mig och två andra gravida en timmes kurs om hur kroppen förändras under en graviditet. Hon pratade rygg, bäcken och fötter och visade hur vi skulle stå, gå, sitta samt några dagliga övningar. Hon berätta också vad vi skulle undvika.

Nu jobbar jag därför stenhårt på att ändra på mitt rörelsemönster. Hur jag tar på och av mig byxor, knyter skor, böjer mig ner, går i trappor, sitter, sätter mig och reser mig från stol och soffa, går upp från sängen. Det är svårt och enerverande att behöva tänka hela tiden på hur jag rör mig.

Vi har möblerat om i köksskåpen så att jag inte ska behöva stå på en pall så ofta. Jag har köpt tofflor med bra hålfotsstöd att ha hemma. Jag tränar också mycket på att be om hjälp av min sambo. Tränar på att ta pauser och lägga mig ner och ta rörelsepauser för att inte stelna till. Tränar på att ta hissen när det finns en hiss. Hela tiden röra mig på ett medvetet sätt, göra övningar, stretcha, vila, ändra ställning osv. Och lista ut vilka mönster som får mig att slippa smärtan.

Det är mer än tre månader kvar.